Kvinnlig kemist lurades på Nobelpriset

Utan hennes röntgenbild av dna hade de aldrig löst gåtan, en bild som en av dem tog en smygtitt på i hennes laboratorium när hon inte var där.

Endast var fjärde student var kvinna

När Rosalind Franklin föds år 1920 är det inte vanligt att kvinnor arbetar med vetenskap. De flesta kvinnor får inte ens en utbildning. När Franklin går genom dörrarna till Newnham College i Cambridge år 1938 är endast 23 procent av studenterna på universitetet kvinnor.

På Newnham, där hon sover och äter, bor bara kvinnor, men på föreläsningarna i kemi, fysik och matematik är de flesta män.

Enligt väninnan Gertrude Dyche låter hon sig inte kuvas av den mansdominerade miljön. ”Hon var rättfram och inte särskilt diplomatisk”, lyder beskrivningen.

Franklin utmärker sig i praktiskt taget alla ämnen. Hon är bättre än de flesta män, och när kriget bryter ut spelar hon en avgörande roll för krigsinsatsen. Genom att bombardera kol med röntgenstrålning kartlägger hon strukturen i olika sorters kol.

Den informationen gör att hon kan förutsäga hur bra kolet kommer att fungera som bränsle i olika användningsområden under kriget. Hennes forskning blir även avgörande för de gasmasker som soldaterna använder. Tack vare henne blir kolfiltret i masken betydligt effektivare.

Rosalind Franklin borde ha fått stort erkännande för sitt arbete, men i många fall är det hennes manliga kollegor som har fått hela uppmärksamheten. Därför är hennes namn i dag inte så känt som det borde vara.

Darwin lämnade efter sig ett gapande hål

I början av 1950-talet är vetenskapen nära att lösa mysteriet med hur djur, växter och människor för vidare ärftliga drag från en generation till nästa, ett mysterium som forskarna har försökt lösa ända sedan Charles Darwin formulerade evolutionsläran cirka 100 år tidigare.

Före Darwins evolutionsteori är de flesta övertygade om att Gud har skapat alla levande varelser färdiga och fullkomliga. Djur, växter och människor varken förändras eller utvecklas.

Visst finns det små skillnader, men skillnaderna leder inte till uppkomst av nya arter. Tidiga studier av växter visar tvärtom att trots att en växt exempelvis får röda i stället för sina naturligt vita blommor, så kommer dess avkomma ett par generationer senare återigen att få vita blommor. Variationen jämnas med andra ord ut över tid. På så vis bevaras arterna.

Med evolutionsteorin drar Darwin undan mattan för den föreställningen. Arterna utvecklas och därför måste det finnas vissa egenskaper som den ena generationen för vidare till nästa, ärftliga drag som antingen gynnar överlevnaden eller blir en nackdel. Därmed inleds jakten på mekanismen som styr ärftligheten.

Ärtblommor ger svaret på gåtan

Bara sju år efter det att Darwin publicerat boken On the origin of species år 1859, i vilken han beskriver evolutionen, visar en abbot i den lilla österrikisk-ungerska staden Brünn (dagens Brno i Tjeckien) att Darwin har rätt. På sju år odlar Gregor Mendel, som abboten heter, 28 000 ärtväxter.

Metodiskt observerar han hur de ärftliga dragen förs vidare från generation till generation. Med sitt enorma material visar han att ärtväxterna inte alls söker sig tillbaka till en urärtväxt. I stället förändras och utvecklas de över tid.

För att de ska kunna göra det måste det någonstans djupt inne i cellerna finnas något som bär på den ärftliga informationen. Frågan är bara var.

År 1869 upptäcker biokemisten J. Friedrich Miescher att det finns en särskild substans i cellernas kärna – han kallar den nukleinsyra (i dag säger vi dna) – som man senare misstänker innehåller information om ärftliga drag.

Under de följande årtiondena kartlägger forskarna alltfler av de kemiska beståndsdelar som tillsammans utgör dna-molekylen. År 1928 kan man visa att dna alltid består av samma byggstenar: fosfat, socker och fyra så kallade baser, A, G, C och T.

Redan vid den här tidpunkten känner forskarna alltså till bokstäverna i livets bok, men de kan inte läsa dem. Dåtidens utrustning är inte tillräckligt avancerad för att det ska gå att se strukturen, det vill säga hur baserna är sammansatta. Därför kan man inte heller uttyda dem.

Först år 1944 får den amerikanske forskaren Erwin Chargaff en förlösande idé. Han inspireras av fysikern Erwin Schrödinger, som i sin bok Vad är liv? föreslår att arvsmassan består av långa koder.

Baserna är kanske koden, tänker Chargaff, som finner att baserna inte är slumpmässigt sammansatta. De sitter i en viss ordning i dna. A binder alltid till T och G till C.

För att slutligen kunna avslöja livets hemlighet återstår nu bara att ta reda på hur basparen är organiserade.

Franklin arbetade helst ensam

I 1950-talets Cambridge utgör Francis Crick och James Watson en av tre forskargrupper som arbetar med att försöka knäcka koden.

Grupp nummer två leds av den amerikanske forskaren Linus Pauling, medan den tredje gruppen arbetar på King’s College i London, där Rosalind Franklin nu har blivit anställd.

På Franklins laboratorium i London går emellertid arbetet långsamt. När hon blir anställd är det tänkt att hon ska samarbeta med sin kollega Maurice Wilkins, som redan har forskat på dna i flera år.

Det tycks emellertid hennes nye chef ha glömt att berätta för Wilkins. Han tror att hon är anställd som hans medhjälpare, en position som Franklin inte har för avsikt att inta.

Wilkins är en stillsam man med bakåtkammat hår, stora glasögon och höga tinningar. Han avskyr konflikter, medan Franklin älskar öppenhjärtiga diskussioner. Därför dröjer det inte länge förrän de två arbetar var för sig.

Franklin lyckas bättre med sitt arbete än Wilkins, kanske för att de båda två använder samma teknik som hon i åratal använde för att studera kolkristaller, nämligen röntgendiffraktion.

På våren 1952 använder Franklin tekniken för att ta en bild som tydligt visar strukturen på dna. Medan de tidigare bilderna, tagna av både Franklin och Wilkins, var väldigt suddiga framträder dna-molekylen tydligt på den nya bilden. Bilden, som får namnet Foto 51, är i dag känd som historiens första riktigt bra bild av livets innersta hemlighet.

Foto 51 leder Watson och Crick på spåret

I januari året därpå är James Watson på besök i Franklins och Wilkins laboratorium i London. Han har tagit tåget hela vägen från sitt laboratorium i Cambridge.

På King’s College vid Themsen i centrala London knackar Watson på Wilkins dörr. Det är honom han har kommit för att besöka. Trots att de arbetar på olika forskningsinstitutioner och konkurrerar om att bli först med att lösa dna:s gåta har de en god relation. De delar gärna med sig av sina erfarenheter.

Wilkins visar runt Watson i laboratoriet, som han fortfarande delar med Franklin, trots att de två inte samarbetar alls. Franklin är inte på plats i laboratoriet den dagen och vid ett tillfälle tar Wilkins fram ett foto. Det är Foto 51, Franklins ikoniska bild.

Franklin har inte gett Wilkins tillåtelse att visa hennes resultat för konkurrenterna, men ändå räcker han över bilden till Watson, som får en aha-upplevelse när han ser den. I sin självbiografi skriver Watson många år senare att fotot fick bitarna att falla på plats för honom.

En inspirerad Watson tar tåget tillbaka till Cambridge. Ingen berättar någonting för Franklin.

Dna byggdes i trä och metall

Hemma i Cambridge berättar Watson om sitt besök i London. Han förklarar för Crick att bilden har gett honom en ny idé. I flera månader har Crick och Watson arbetat med en tresträngad modell för dna, en idé de har från Linus Pauling, som året innan publicerade en artikel med sina beräkningar.

Om och om igen har de två emellertid tvingats inse att matematiken inte stämmer. Var de än placerar och vrider på de fyra baserna, fosfatet och sockermolekylerna går de kemiska bindningarna i den tresträngade modellen inte jämnt ut. Det är något som inte stämmer.

På Franklins bild ser dock Watson att det är två, inte tre, strängar. Därför börjar de båda männen genast räkna på en modell för tvåsträngat dna. Med stänger, kulor och skivor i metall och trä bygger de en två meter hög modell av molekylen. Till slut faller alla bitarna på plats, varefter Crick rusar ner till puben i sitt glädjerus.

Två månader senare publicerar de sina resultat i den vetenskapliga tidskriften Nature. Nyheten får inte någon större uppmärksamhet bland allmänheten, men vetenskapsvärlden är entusiastisk och Nobelkommittén i Stockholm börjar ta notis.

Tre män får priset

På scenen i det röda rådhuset i Stockholm år 1962 håller James Watson ett tal. Tillsammans med Crick och Wilkins har han just mottagit sitt Nobelpris, en tung guldmedalj, och nio miljoner svenska kronor.

De två andra forskarna har sagt att det går bra att han hållertacktalet. Han berättar om deras upptäckt och vad den redan har fört med sig och han tackar några av dem som trodde på dem och hjälpte dem att nå sitt mål. Niels Bohr nämns. Chefen på laboratoriet där Crick och Watson arbetade nämns. Men inte Rosalind Franklin, inte ens hennes fotografi.

Franklin själv blev rasande över att Wilkins hade visat hennes bild utan att hon visste om det. Nobelpriset hann hon dock aldrig kommentera.

Dödad av sin egen forskning

I likhet med Marie Curie, en annan av vetenskapens stora kvinnor, blir Rosalind Franklin dödsmärkt av sin forskning. År 1934 dog Curie av de enorma mängder radioaktivitet hon utsatt sig för.

Franklin utsätter sig också för skadlig radioaktiv strålning genom att dag efter dag stå alldeles intill sin röntgenapparat. För varje bestrålning skadas hennes dna lite grand.

Trots att forskarna på Franklins tid vet mycket mer om hur man skyddar sig mot strålning än vad Curie gjorde, struntar Franklin i säkerhetsrekommendationerna.

Hon använder sällan det blyförkläde som ska skydda henne mot strålningen. Under en period får hon till och med karantän från laboratoriet för att radioaktivitetsmätaren som hon bär på kläderna visar att hon har utsatts för alltför stora mängder strålning.

År 1956 konstaterar läkarna att hon har äggstockscancer, något man vid den tidpunkten inte kunde göra mycket åt. Dödssjuk släpar hon sig ändå till laboratoriet varje dag. År 1958 ger emellertid hennes kropp upp, fyra år innan Nobelpriset för upptäckten av dna delas ut.

Eftersom Nobelpriset aldrig delas ut postumt hinner Franklin inte komma i fråga för priset.

Självbiografi full av skvaller

Nästan 15 år efter upptäckten av dna publicerar James Watson självbiografin Dubbelspiralen. Boken blir en bästsäljare. Som en av de första förmedlar James Watson vetenskap på ett personligt, ärligt och utlämnande vis. Stilen är inte dammig och objektiv, så som vetenskapen annars normalt skildras vid den här tiden. Boken är full av skvaller, ambitioner och intriger.

Den uppriktiga stilen gör många läsare upprörda. En del forskare tycker inte om att vetenskapen beskrivs som en tävling och en hård maktkamp, medan andra ogillar Watsons nedsättande beskrivningar av Rosalind Franklin.

En av dem kallar beskrivningen av henne ”stereotyp, som någonting taget ur en tecknad serie”. Watson skriver bland annat följande om henne: ”Hon valde inte att framhäva sina kvinnliga egenskaper. Trots att hennes drag var starka var hon inte oattraktiv. Hon hade kunnat vara tämligen betagande om hon bara haft minsta klädintresse.”

Watson går dessutom lätt förbi det oetiska i att de använde hennes resultat utan att be om lov – men han nämner ändå det.

Trots det är det hans version av historien som i många år är den dominerande. Först på senare år har hans trovärdighet fått en svår knäck, sannolikt för att han har gjort det ena kontroversiella uttalandet efter det andra.

Vetenskapen vänder Watson ryggen

År 1997 säger Watson i en tidningsintervju att om en gen för homosexualitet någonsin upptäcks bör kvinnan kunna välja att göra abort. År 2000 under en föreläsning påstår han att mörkare hudfärg är ett tecken på sexuell förmåga. Och år 2007 säger han att ”framtidsutsikterna för Afrika är dystra, eftersom allt vårt bistånd är grundat på föreställningen att de har samma intelligens som vi, vilket alla tester visar är fel”.

Efter det sistnämnda uttalandet mister han sitt jobb på forskningsinstitutet Cold Spring Harbor, där han har varit chef i nästan 30 år. Han blir persona non grata i forskningsvärlden och år 2014 tvingas han sälja sitt Nobelpris för att få in pengar.

Den 2 januari 2019 visar den amerikanska public service-kanalen PBS en dokumentär om James Watson. Den nu 90-årige forskaren, som har varit ute i kylan i många år, har slutligen en chans att be om ursäkt och släppas tillbaka in i värmen. I stället säger han att ”det är skillnad på svartas och vitas IQ”.

Franklin hyste inte agg

I dag är vetenskapsvärlden skamsen. En stor majoritet anser att Rosalind Franklin borde ha stått på podiet i Stockholm tillsammans med de tre övriga om hon fortfarande hade levt år 1962, inte för att hon var kvinna, utan för att hennes arbete var banbrytande och för att hennes foto fick Crick och Watson på spåret av sin upptäckt. Det faktum att hon inte nämndes eller senare hedrades för sitt arbete betraktas av många som en skamfläck på vetenskapens renommé.

För att ge Franklin det erkännande hon förtjänar bär många skolor, laboratorier och byggnader i dag hennes namn. Det gör även flera priser och initiativ för att främja kvinnor inom vetenskapsområdet.

Senast har det europeiska rymdorganet ESA uppkallat en Marsströvare efter henne.

Enligt Franklins niece är det emellertid viktigt att Franklins eftermäle inte bara handlar om en kvinna som blev lurad eller att hon lyfts fram som en feministisk ikon. Hon hyste inte agg. Hon blev visserligen arg över vad Crick och Watson gjorde, men hon hade samtidigt stor respekt för dem. Hon publicerade faktiskt själv forskning baserad på deras arbete.

Och som alla ärliga forskare gör, såg hon till att kreditera dem i vederbörlig ordning.