Mängder av människor hade samlats runt en gatlykta i Newcastle i norra England. Med tappade hakor tittade de upp mot ljuset, dock inte för att gatlyktor var något nytt. I över 50 år hade stadens gator badat i gaslågornas sken. Men den här februaridagen 1879 hade gasen bytts ut mot en glödlampa, vars elektriska ljus trollband lokalbefolkningen.
Glödlampan lyste stadigt – inget fladdrande sken, inga långa, skrämmande skuggor. Gatlyktan lyste upp staden på ett sätt som ingen någonsin sett maken till förut, vare sig i England eller någon annanstans i världen.
Trots att de flesta av oss har fått lära oss att det var Thomas Alva Edison som uppfann glödlampan, så var det inte han som stod för demonstrationen den där dagen. Faktum är att Edison vid det här laget inte ens hade börjat experimentera med elektrisk ljus.
Uppfinnaren var i stället engelsmannen Joseph Wilson Swan, en kemist från trakten. Två månader tidigare hade han hållit en föreläsning för stadens intellektuella elit när han demonstrerade sin glödlampa. Reaktionen var så överväldigande att han nu hade installerat en glödlampa på Mosley Street, en av stadens mest trafikerade gator.
Femtioettårige Joseph Wilson Swan stod inför sitt stora genombrott – trodde han. Edison hade nämligen sett den stora potentialen i den nya ljuskällan och han hade planer på att göra den banbrytande uppfinningen till sin egen.
I 30 år gick Joseph Wilson Swan till och från arbetet med glödlampan.
Gasen, den smygande döden
När gasljuset infördes cirka hundra år tidigare hyllades det som civilisationens krona. Hus, lägenheter, fabriker och sjukhus hade tidigare lysts upp med stearinljus och oljelampor, osande och illaluktande ljuskällor som var dyra och krävde ständig tillsyn.
Efter installationen av gasledningar i hem och offentliga byggnader behövde man bara vrida på en kran för att gasen skulle komma; inget mer släp med stearin och olja. Nu kom energin helt av sig själv. Det enda som behövdes för att få ljus var en tändsticka.
Inom loppet av bara några år förvandlades storstäder som London, Paris och New York från mörka och farliga tätorter till moderna metropoler som aldrig sov. Men med gasen smög sig en ny fara på storstadsborna.
”En uppfinnare är som en bergsbestigare. Först vandrar han längs kända stigar, sedan i andras fotspår. Först när fotspåren tar slut greppar han isyxan och hugger upp nya spår.” Joseph Wilson Swan
På ett hotell i Chicago var det nära att en man dog efter att ha råkat öppna en väggmonterad gaskran med sin hatt. Mannen, som inte förstod vad som hade hänt, gick och lade sig för att sova. Framåt småtimmarna vaknade han med en sprängande huvudvärk. Han var yr och förvirrad och hade svårt att andas. Något var fel, men han visste inte vad. Han lyckades släpa sig ut i korridoren, där han föll till golvet. Lyckligtvis hittade personalen honom strax därefter och kände gaslukten. De stängde kranen och räddade mannens liv.
Om mannen hade blivit liggande skulle kolmonoxiden i gasen ha ersatt syret i hans blod. Medvetslösheten hade infunnit sig, kroppens vävnader hade börjat brytas ner och till slut hade han dött.
Lysgasen visade sig vara så farlig att den snart blev ett populärt sätt att begå självmord. Personalen på hotellet trodde också att mannen hade försökt ta sitt liv, för det hade de varit med om tidigare. Först när de såg märkena som gaskranen gjort på hans hatt förstod de vad som hade hänt.
En annan gasolycka, även den i Chicago, var nära att kosta tusentals människor livet. En dag år 1893 sjönk plötsligt temperaturen på gasverket i stadsdelen Ravenswood. Det gjorde att gasen slutade strömma genom rören och att ljuset i alla gatlyktor och hus slocknade. Ögonblicket efter lyckades personalen på gasverket lösa problemet, varefter gasen strömmade igen.
Men eftersom lågorna hade slocknat och de flesta låg och sov, forsade nu gas ut i deras hem. De få som fortfarande var vakna insåg lyckligtvis att något var fel och väckte kvarterets över 5 000 sovande invånare. Bara genom ett mirakel överlevde alla olyckan.
Inte nog med att gasen var farlig och ledde till olyckor, självmord och explosioner i människors hem, dessutom smutsade den ner. Sotet från gaslågorna satte sig på väggarna och i taket i form av svarta fläckar som inte gick att torka bort, så rummen behövde ofta tapetseras om.
Gasen var med andra ord inte någon verkligt hållbar arvtagare till stearinet och oljan. Men i och med uppfinningen av elektriciteten skymtade 1800-talets uppfinnare en väg ut ur mörkret.
Det första ljuset tändes av en slump
En av dem var engelsmannen Humphry Davy, som i början av 1800-talet blev besatt av en ny teknik: batteriet. Uppfinnaren och kemisten fascinerades av hur el kunde användas för att isolera grundämnen. På bara några månader isolerade han bland annat natrium, kalium och magnesium, grundämnen som tidigare inte kunde fås i ren form.
I samband med experimenten gjorde han en annan, kanske ännu viktigare upptäckt. När han placerade två små kolstavar med ett par centimeters mellanrum och ledde elektrisk spänning genom dem började de lysa. Elektronerna hoppade helt enkelt över från den ena kolstaven till den andra genom luften, vilket skapade en båge av ljus.
Efter tusentals försök upptäcker Edison att bambufibrer är tåliga och ger lagom stor resistans för att fungera som glödtrådar.
Bambu blev Edisons räddning
1802
Britten Humphry Davy skapar den första glödlampan genom att sätta ström till en remsa platina, en ädelmetall med hög smältpunkt. Lampan lyser dock för svagt och platinan brinner ut för snabbt.
1809
Via ett egentillverkat batteri sätter Davy ström till två små kolstavar. Elektronerna hoppar från den ena kolstaven till den andra och skapar en båge av ljus. Davy kan dock endast frambringa ljus under en mycket kort tid.
1840
Vetenskapsmannen Warren De la Rue placerar tunna spiraltrådar av platina i vakuum i en glaskolv, så att platinan inte reagerar med luften. Hans glödlampa lyser längre än Davys, men den är väldigt dyr att tillverka.
1878
Joseph Wilson Swan lyckas få till ett effektivt vakuum och en glödtråd med längre hållbarhet. Året efter demonstrerar han sin glödlampa för allmänheten.
1879
Edison testar över 3 000 olika material som kan användas som glödtråd innan han upptäcker att bambutråd har hög elektrisk resistans och dessutom är tålig. Edisons ”bambulampa” lyser i 1 200 timmar.
Humphry Davy hade närmast av en slump uppfunnit världshistoriens första elektriska lampa, den så kallade båglampan. Anledningen till att det inte är honom vi tänker på när vi tänder lamporna där hemma är att båglampan inte lämpade sig för privat bruk. Dels slukade den kopiösa mängder ström, dels var den svår att kontrollera; ljuset pendlade mellan svagt och bländande starkt. Värmen från lampan förbrukade också snabbt kolstavarna, så att avståndet mellan dem efter en kort tid blev så stort att lampan slocknade.
Humphry Davy hade dock visat att elektriskt ljus var möjligt.
Otursförföljd överklasspojke
Medan Davys efterföljare kämpade med att få båglampan att fungera växte Joseph Wilson Swan upp i gaslampans sken i ett välbärgat hem i Sunderland i England. Hans far ägde en stor järnhandel och tjänade bra med pengar under den snabba industrialiseringen i början av 1800-talet. Till skillnad från många andra familjer hade de råd att låta barnen gå i skolan – alla åtta.
Joseph räknades som syskonskarans ljus. Han slukade alla böcker han kom över. Han tyckte om att läsa om naturvetenskap, i synnerhet kemi. Som 14-åring började han därför gå i lära hos två apotekare, så att han kunde lära sig mer om de kemiska processerna bakom läkemedelstillverkning.
Nu började den i övrigt lyckligt lottade pojkens otur. Innan han var färdigutbildad dog båda apotekarna, och plötsligt stod han utan både arbete, utbildning och möjligheter. I desperation flyttade han till Newcastle, där hans storasysters man gick med på att anställa honom i sitt nystartade läkemedelsföretag. Verksamheten fick ett rejält lyft i och med Josephs ankomst. Han hade massor av idéer om nya preparat, som han själv uppfann och tillverkade.
”Jag har inte misslyckats tusen gånger. Jag har upptäckt tusen sätt som inte fungerar.” Edison, efter att ha testat 6 000 växtmaterial som glödtråd
Lyckan skulle emellertid bli kortvarig. En dag körde svågern ut ur staden för att göra sig av med en last nitroglycerin, det potenta sprängämnet som upptäcktes drygt 20 år tidigare. Han skulle dumpa det i naturen, men något gick fel och både lasten och mannen slukades av en enorm explosion.
En kort tid efter explosionen dog hans fru och hans tvillingsöner av sjukdom. Den unge uppfinnarens värld hade slagits i spillror.
Nedbruten och deprimerad över att under en mycket kort period ha förlorat både sin familj och sin affärspartner begravde han sig i sitt arbete. Han flyttade, byggde ett laboratorium och började experimentera. Hans arbete ledde till flera upptäckter. Bland annat blev det tack vare Swan enklare och billigare att framkalla fotografier.
Redan som 21-åring gjorde Swan sina första försök att utveckla en elektrisk glödlampa, men de tidiga prototyperna fungerade ganska dåligt. Idén bakom glödlampan var att den elektriska spänningen skulle passera genom ett tunt material. Elektronerna skulle inte hoppa genom luften, som i fallet med båglampan. Det var dock lättare sagt än gjort. Den syrefyllda luften i glödlampan gjorde att det tunna materialet genast brann upp.
Swan kom emellertid på en lösning: vakuum i glödlampan där materialet lyste. De vakuumpumpar som Swan kom över fungerade dock inte särskilt bra, så under de följande 30 åren arbetade han endast sporadiskt med glödlampan. Först som 50-åring, år 1878, lyckades han till slut.
Edison slutade skolan redan som tolvåring och gick i lära som telegrafist vid järnvägen.
Året efter fick han patent på idén med vakuum i glödlampan, och för att visa hur bra hans uppfinning var lät han installera glödlampor i sitt hem. Därmed blev Joseph Wilson Swans hus det första i världen med enbart elektrisk belysning. Framtiden såg i alla ordets bemärkelser ljus ut för Swan – ända tills den världsberömde uppfinnaren Thomas A. Edison påstod att han också hade uppfunnit glödlampan.
Fyrvaktarens halvdöva pojke
Thomas A. Edison var raka motsatsen till Joseph Wilson Swan. Medan britten var ödmjuk, hade stort, buskigt skägg och en mild framtoning var Edison barsk, med en slätrakad stränghet och arrogans. Medan Swan kom från ett välbeställt hem hade Edison växt upp under fattiga förhållanden. Och medan Swan i åratal kämpat med att knäcka nöten med den elektriska glödlampan hade Edison gjort det på bara några månader. Motsättningarna var uppenbara, och när de två männen träffades slog det gnistor.
Edison var det sjunde och yngsta barnet till en far som var fyrvaktare i den lilla staden Port Huron, en timmes bilväg norr om Detroit. Staden ligger vackert med utsikt över en av USA:s största sjöar, Huronsjön, som utgör gränsen mellan USA och Kanada.
Edison föddes med en hörselnedsättning. Han tyckte att skolan var tråkig, dels för att han inte hörde vad läraren sa, dels för att det mesta av undervisningen utgjordes av utantillärande. Därför stämplades han som en outsider, ett barn som inte gick att nå med de pedagogiska metoderna.
Eftersom Edison var nyfiken och fantasifull av naturen försjönk han i böckernas värld. Där lärde han sig mycket av det han senare skulle ha nytta av som uppfinnare och affärsman: kunskaper om kemi, elektricitet och matematik.
Edison gick bara fem år i skolan innan han som tolvåring slutade och började arbeta på järnvägen mellan Port Huron och Detroit. Fyra år tidigare hade järnvägsbolaget installerat telegrafer för att samordna och styra tågtrafiken, så Edison tog tillfället i akt och gick i lära som telegrafist.
I början fungerade telegrafen så att maskinen tryckte prickar och streck (morsesystemet) på små pappersremsor, som telegrafisten sedan läste av. Redan under Edisons lärlingstid förändrades dock tekniken och ersattes av mottagare som överförde morsesignalerna i ljudform.
Det ställde till med problem för Edison, eftersom han hörde dåligt, så han började genast förbättra telegraftekniken för att den skulle fungera bättre för honom – en blivande ”Edisonklassiker”. Många av hans senare uppfinningar var nämligen förbättringar av redan existerande teknik.
År 1869 uppfann han en så kallad duplextelegraf, en maskin som kunde sända två meddelanden samtidigt via samma ledning. Med uppfinningen i hamn sa han efter sex år som telegrafist upp sig för att bli uppfinnare på heltid.
Det skulle visa sig vara ett klokt beslut. Under sin karriär registrerade Edison 1 093 patent, ett världsrekord som slogs först år 2015 av Edisons landsman, astrofysikern och uppfinnaren Lowell Wood. En del av förklaringen till Edisons enorma produktivitet var enligt hans många motståndare att han hade svårt att förstå skillnaden mellan att låna och stjäla. År 1878 stal han emellertid från fel man.
Under sin livstid hann Edison ta patent på 1 093 uppfinningar. De flesta av sina genombrott gjorde han i sitt toppmoderna laboratorium i Menlo Park i New Jersey.
Edison ”lånar” av Swan
Den största svårigheten med den elektriska glödlampan var att göra den billig och driftsäker. Swan hade bara lyckats tillverka glödlampor med trådar av platina, iridium och kol. De två första grundämnena var sällsynta och extremt dyra. Nackdelen med kol, som var billigt, var att tråden snabbt brann ut. Swan kom fram till att om tråden brann i vakuum så höll den mycket längre, och genom att använda papper täckt av ett tunt lager kolpulver fick han ner priset på tråden ytterligare.
Så när Swan i februari 1879 tände sin elektriska glödlampa på gatan i Newcastle lyste den på ett oklanderligt vis. De värsta barnsjukdomarna hade åtgärdats. Tekniken hade mognat och var färdig för användning. Det enda problemet var att han inte kunde få tråden att brinna i mer än 40 timmar innan glödlampan slutade fungera. Det kunde Edison.
Genom att vidareutveckla Joseph Wilson Swans glödlampa lyckades Edison hitta ett material som brann betydligt längre. Hela Edisons laboratorium i Menlo Park i den amerikanska delstaten New Jersey fick i uppgift att hitta rätt material. Hundra personer jobbade mer eller mindre dygnet runt med att testa olika material.
Först efter att över 6 000 växtfibrer från olika delar av världen testats kom Edison på lösningen. Genom att byta ut papperet mot ultratunna bambufibrer täckta av kolpulver lyckades han öka livslängden på glödlampan dramatiskt. Hela 1 200 timmar kunde hans glödlampa brinna innan den gick sönder.
Medan striden om glödlampan rasade inomhus ersattes de ljussvaga gaslamporna som användes utomhus av kolbåglampor, som kunde bada flera kvarter i ett bländvitt ljus.
Kriget bryter ut
År 1878, samma år som Swan demonstrerade sin glödlampa för första gången, ansökte han om att få patent på uppfinningen i England. Han begick dock misstaget att bara ansöka om patent på själva vakuumdelen, inte på hela konstruktionen. Året efter kunde därför Edison ta patent på hela glödlampan i både England och USA.
Trots att Thomas A. Edison var fullt medveten om att hans uppfinning bara var en vidareutveckling av Joseph Wilson Swans hårda arbete försökte han sälja in glödlampan som sin egen.
Kanske trodde han att det skulle vara en enkel sak att få Swan att acceptera att äran – och inte minst patentet – för glödlampan skulle tillskrivas trollkarlen från Menlo Park och planetens sannolikt mest kända uppfinnare, inte någon okänd kemist från en liten stad i norra England.
Samma recept hade han med stor framgång använt många gånger tidigare. Edison var en lika cynisk och skrupelfri affärsman som han var en begåvad och enastående uppfinnare.
Men där misstog han sig. Swan stod fast. För en gångs skull mötte Edison starkt motstånd.
Swan och Edison ingick förlikning och bildade det gemensamma bolaget Ediswan.
År 1882 bestämde sig Edison för att stämma Swan. Åtalet gick ut på att Swan hade brutit mot Edisons patent. Som svar stämde Swan Edison i USA för att ha brutit mot hans patent. Swan kunde bevisa sitt påstående med hjälp av forskningsanteckningar och dokumentation av att han hade demonstrerat sin uppfinning för allmänheten.
Bevisen var överväldigande och Edisons advokater anade vartåt det hela barkade. De rådde honom därför att ingå en förlikning, vilket han motvilligt gick med på.
Fredsavtalet undertecknas
År 1883 nådde Edison och Swan någon form av enighet, en som Edison definitivt inte tyckte om. Avtalet gick ut på att de båda uppfinnarna skulle fusionera sina respektive verksamheter i syfte att producera och sälja glödlampor. Det resulterade i The Edison and Swan United Electric Light Company Limited, i dagligt tal Ediswan.
I tio år, fram till år 1893, då patenten gick ut, hade de två männen monopol på den elektriska glödlampan, vilket gjorde dem förmögna.
Patentstriden mellan Edison och Swan var långt ifrån Edisons enda. Några år senare hamnade han i ännu en konflikt med två andra uppfinnare. Den här gången handlade det inte om glödlampan, utan om elförsörjningen som fick glödlampan att lysa. Återigen använde sig Edison av alla smutsiga trick han kunde komma på för att vinna. Men det är en annan historia.
Tekniken bakom glödlampan visade sig fungera så bra att den knappt förändrades alls på över hundra år. Under hela 1900-talet lystes bostäder, skolor, sjukhus och fabriker upp av glödlampan. Först i slutet av 00-talet överträffades glödlampan av en annan genial uppfinning: lysdioden.