Darwin var den starkaste överlevaren

Wallace var en självlärd forskare

Alfred Russel Wallace var – precis som Darwin – britt. Han föddes i en liten stad i gränslandet mellan Wales och England år 1823 – 14 år efter Darwin – och faderns misslyckade affärsäventyr hade försatt familjen i fattigdom.

Men som en rest efter svunna tider var hemmets bokhyllor fyllda till bristningsgränsen, och Wallace älskade att läsa och hade ett stort intresse för omvärlden.

Grundskolan var Wallaces enda formella utbildning och när den hade avslutats flyttade han först till London och bodde hos sin ene storebror för att sedan bli lantmätarlärling hos en annan bror, William.

De båda bröderna reste runt i England och Wales tillsammans, och det kringflackande livet var en fröjd för den naturintresserade Wallace. Under deras resor samlade han in växter och medan samlingen växte blev han en skicklig botaniker.

På den tiden var ett intresse för naturen högsta mode. Överklassen gav sig ut i skogen i sina fina klädnader och förundrades över brölande hjortar, slående fjärilsvingar och krypande skalbaggar. Naturälskare diktade romantiska berättelser om bergens skönhet och forskare försökte ta reda på hur det hela hängde ihop.

Under åren som lantmätare tillägnade sig Wallace stora kunskaper om naturen, men tyvärr blev brodern tvungen att ge upp sitt lantmäteri och då stod den självlärde naturforskaren utan arbete.

Han lyckades emellertid få ställning som utbildare i lantmäteri och kartritning på Leicester Collegiate School, där han mötte en likasinnad, Henry Walter Bates, som fick avgörande betydelse för Wallace.

Vetenskap var bara för eliten

Bates hade heller inte heller någon välbeställd familj att luta sig mot, men han uppnådde trots det acceptans bland naturforskarnas elit och var en ansedd insektsexpert, som bland annat lyckades publicera en artikel om skalbaggar i en renommerad zoologisk tidskrift.

Majoriteten av den grupp människor – eller rättare sagt män, för det var näst intill uteslutande män – som analytiskt undersökte naturen var antingen själva välbärgade eller hade en förmögen sponsor.

De flesta brittiska naturforskare kände varandra från universiteten och från Londons exklusiva klubbar för gentlemän, där de träffades för att utbyta tankar och berätta anekdoter, innan de reste tillbaka hem till sina gods för att arbeta vidare med sina naturstudier.

Wallace ingick inte i denna privilegierade krets. Han hade varken förmögenhet, tjänstefolk eller tillgång till klubbar som Athenaeum, där Darwin och Dickens träffade samhällets övriga elit.

Möjligheten att debattera med de mest lärda naturforskarna låg alltså utom räckhåll för Wallace. Därför var mötet med Bates och den efterföljande vänskapen en välsignelse.

Bates och Wallace diskuterade entusiastiskt de senaste upptäckterna och nyvunna insikterna i naturen, och läste samma böcker – exempelvis Charles Darwins berömda beskrivningar av sin upptäcktsresa med fartyget Beagle och Thomas Robert Malthus skrifter om befolkningsutveckling.

Båda böckerna fick sedan stor betydelse för Wallace, men en bok blev viktigare än alla andra: "Vestiges of the Natural History of Creation" – "Kvarlevor efter skapelsens naturhistoria".

Bates och Wallace läste båda boken med den kryptiska titeln 1845. Författaren var anonym (vi vet nu att det var förläggaren och naturentusiasten Robert Chambers), och texten var inte välskriven, argumentationen vacklade och slutsatserna var dåligt underbyggda. Men boken väckte trots detta stor uppmärksamhet i den vetenskapliga världen och kan ses som den första boken som skissar på en evolutionsteori.

"Vestiges" beskriver hur allt som finns i dag härstammar från tidigare versioner; stjärnor, jorden, växter, djur – och till och med människan. Det sistnämnda blev för mycket för kyrkan och för de rättrogna, som gjorde en stor insats för att motarbeta boken, men för tänkare som Wallace, Bates och Darwin var "Vestiges" otroligt intressant.

Bok inspirerade till upptäcktsresa

Efter att ha läst boken inledde Wallace sina egna studier av insekter, inspirerad av "Vestiges" och vännen Bates arbete, men hans studier av brittiska insekter hade nått vägs ände.

År 1847 föreslog han därför för Bates att de båda skulle resa till Amazonas för att samla in djurarter och närmare undersöka om utvecklingsteorin verkligen skulle kunna vara sann. I april 1848 gav de sig båda av mot Brasilien på en gemensam upptäcktsresa.

För att finansiera resan skulle de båda två på vägen skicka hem insekter, fåglar och större djur till naturforskare, museer och samlare i London, som betalade stora pengar för att slippa att själva hämta hem de exotiska studieobjekten från avlägsna platser.

När upptäcktsresan in i regnskogen väl började beslöt sig de båda vännerna för att utbytet från expeditionen skulle bli större om de inte reste tillsammans, varpå de skildes åt och på så sätt kunde utforska större arealer.

Wallace kartlade enorma områden under sin resa och det gick upp för honom att djur- och växtlivet ofta ändrade karaktär samtidigt med terrängen. När han korsade naturliga barriärer som exempelvis en flod eller berg, träffade han ofta på nya arter – en observation som för Wallace indikerade att levande organismer kan förändras över tid beroende på sin livsmiljö. Han kunde bara inte genomskåda vilka mekanismer som ligger bakom.

Års arbete gick förlorade

Bates stannade i Sydamerika i tio år, men Wallace beslöt att återvända hem efter "bara" fyra år. När han kom ut ur regnskogen kunde han konstatera att alla de prover han omsorgsfullt hade samlat in under de sista två åren av expeditionen och låtit frakta till hamnstaden Belém med kurs mot kunderna i England, aldrig hade lämnat Brasilien.

Det krävdes en del bestyr, men Wallace lyckades skicka de tusentals proverna och sig själv mot London, men fartyget förliste och tusentals värdefulla prover och dokument gick förlorade. Wallace och de övriga personerna ombord tillbringade tio dagar i räddningsbåtar mitt i Atlanten, men räddades till slut av ett förbipasserande fraktfartyg.

Wallace hade överlevt sin upptäcktsresa, men saknade fortfarande handfasta bevis för den evolutionsteori som var på väg att ta form i hans huvud.

Lusten att utforska världen hade däremot vuxit. Medan han samlade krafter till nya äventyr i London, lät han publicera flera artiklar om sina upptäckter i Sydamerika, och snart var han redo att bege sig ut på resa igen. Denna gång styrde han kosan mot Asien.

År 1854 gav han sig av och han kom att tillbringa totalt åtta år i "Ostindien". På vägen samlade han – tillsammans med en grupp assistenter – in en uppsjö av prover: Omkring 110 000 insekter, 8 050 fåglar och 410 däggdjur och reptiler. Mer än 5 000 av de insamlade djuren tillhörde arter som ännu var okända.

Den sydamerikanska expeditionen, artiklarna och de intressanta proverna han skickade hem, gjorde med tiden Wallace till ett ansett namn i vetenskapliga kretsar. Han hade en kontinuerlig korrespondens med många av de mest kända naturforskarna.

Darwin kände exempelvis honom väl och tillhörde Wallaces fasta kunder – även om han klagade på att proverna som skickades hem från Asien kostade för mycket pengar.

Feber gav Wallace en klarsyn

År 1858 drabbades Wallace av svår malaria medan han befann sig i Ternate-området i Indonesien. Under en lång period var han sängbunden med hög feber. Men en dag medan han låg där halvt medvetslös och hallucinerade, fick han plötsligt en klarsyn.

Det gick upp för Wallace att de förändringar han hade observerat i djurlivet både i Amazonas och i Asiens regnskogar, måste bero på anpassning till omgivningarna! Djurarter utvecklas från andra arter för att anpassa sig till den miljö de lever i.

Det var den förklaring han i åratal hade sökt efter och så snart febern försvann skrev han ned sin nya teori i den så kallade Ternate-essän. Han skrev och skrev om för att formulera texten så exakt som möjligt, men han saknade en sparringpartner i någon likasinnad.

Ingen i hans umgängeskrets i Fjärran Östern var tillräckligt kvalificerade för att påpeka svagheter i hans manuskript, som han hade kunnat rätta till. Wallace behövde en expert och beslöt sig för att skicka texten till den av alla naturforskare som han respekterade mest: Charles Darwin. Wallace hade ingen aning om vad han därmed utlöste.

Darwin tänkte i åratal

Det tog lång tid innan brev kom fram, men när det nådde Darwin den 18 juni 1858 insåg mottagaren direkt att Wallaces manuskript var av största vikt. Flera år tidigare hade Wallace skickat ett brev till den kände naturforskaren Charles Lyell, i vilket han skissade på sin teori och Lyell hade nämnt teorin för Darwin.

Darwin berättade för Lyell att han i åratal hade gått i liknande tankar, varpå Lyell uppmanade Darwin att skriva en artikel om sina idéer innan någon annan – exempelvis Wallace – förekom honom. Den gången tvekade Darwin. Han tyckte inte att han var redo att publicera något än. Men när han fick Ternate-essän från Wallace förstod han allvaret.

Dagen efter skrev Darwin till Lyell att han nyligen hade mottagit något som nästan skulle kunna vara ett referat av Darwins tankar. Och Lyell rådde Darwin – igen – att agera snabbt.

För Darwin var djup begrundan viktigare än snabbhet. Han kom från en välbeställd familj och hade aldrig behövt skynda sig.

Han skulle egentligen ha blivit präst, men efter universitetsstudierna erbjöds han 1831 att delta i en upptäcktsresa med fartyget HMS Beagle, som skulle segla jorden runt för att kartlägga okända områden.

Darwin följde med som sällskap

Darwins främsta uppgift på expeditionen var att vara lämpligt umgänge åt expeditionens kapten, Robert Fitzroy, och utföra geologiska noteringar. Men den naturintresserade Darwin tog alla chanser att fördjupa sig i djur- och växtlivet under tiden.

Efter hemkomsten 1836 började Darwin formulera sin egen teori om evolution. En av de böcker som inspirerade honom hade skrivits av Thomas Robert Malthus – en bok som Wallace också hade läst medan han var lärare i Leicester.

Malthus argumenterade för hur den växande europeiska befolkningen en dag skulle sätta matkällor under press och inleda en kamp för överlevnad som bara de starkaste skulle överleva. Den tanken överförde Darwin till djurriket för att förklara hur nya arter kan uppstå i konkurrens med varandra.

På Galápagos hade Darwin under expeditionen med Beagle iakttagit två olika arter av sköldpaddor på två olika öar. En med en kort hals som levde i en fuktig miljö och en art med längre hals som levde i torra omgivningar.

Darwins tanke var att det i naturen råder en evig kamp om överlevnad, som bara de starkaste överlever. Den starkaste är inte nödvändigtvis den största, utan alltid den som är bäst anpassad till omgivningarna.

Om ett djur har ett drag som gör det bättre anpassat till omgivningarna är det en fördel för djuret – oavsett om det är en längre hals, en varmare päls eller en spetsigare näbb.

Men det är inte bara en fördel för individen. Djuren med kort hals, tunn päls eller bred näbb får svårare att överleva, vilket medför att deras välanpassade artfränder fortplantar sig mer framgångsrikt. Nästa generation ärver fördelarna från de välanpassade föräldrarna, medan de mindre gynnsamma egenskaperna med tiden dör ut.

Genom generationer kommer anpassningen att förändra en art så mycket att de nya individerna, som är anpassade efter speciella livsbetingelser inte längre är samma art. Den nya arten har skapats av kampen för överlevnad – inte genom Guds skapelse, som kyrkans män hävdade.

De båda sköldpaddsarterna på Galápagos var en gång en enda art, men de djur som lever på den torra ön behöver en längre hals för att nå ätlig vegetation, slöt sig Darwin till.

Där har fler djur med långa halsar överlevt i generationer, medan de korthalsade har dött ut. Kvar finns en ny art med lång hals. Arter skapas alltså oberoende av varandra, men härstammar från en gemensam förfader, konkluderade Darwin.

Darwin var på det klara med att hans teori var komplex och kontroversiell och skulle bemötas med häftig kritik, så han beslöt att inte dela den med andra innan den hade formulerats fullkomligt skottsäkert. Han ville exempelvis undvika de värsta fallgroparna i boken "Vestiges" och avstå från att skriva direkt om människans evolution.

I åratal arbetade han med teorin och han skrev tusentals sidor, men publicerade aldrig något. Han väntade tills han var färdig med ett fulländat manuskript.

Brev satte fart på skrivandet

När han mottog brevet från Wallace 1858 insåg Darwin till slut – efter att ha pressats av Lyell – att han måste agera. Att Wallace genom att observera djurlivet i Asien hade kommit fram till samma slutsats som Darwin stärkte hans övertygelse att evolutionsteorin var riktig.

Wallaces brev gjorde Darwin mer säker på sin sak, men innebar samtidigt att tiden var knapp. Om han inte publicerade något så snart som möjligt skulle hans stora arbete hamna efter andra publikationer.

Då skulle hans livsverk vara föråldrat redan innan den första sidan hade gått i tryck. Darwin måste anpassa sig efter den nya verkligheten och handla NU!

För att offentliggöra något snarast möjligt bestämde sig Darwin för att genast ge ut en artikel om deras identiska teorier. "Om arternas tendens att bilda varieteter" publicerades i Journal of the Proceedings of the Linnean Society i augusti 1858 och innehöll två avsnitt skrivna av Darwin samt ett självständigt avsnitt med det manuskript som Wallace hade skickat – den så kallade Ternate-essän.

Wallaces text var avsedd som ett utkast, men publicerades utan rättelser, korrektur eller ens Wallaces vetskap.

Både Darwin och Wallace angavs som författare, men direkt efteråt åsidosatte Darwin allt annat arbete för att färdigställa manuskriptet till sin egen bok i ämnet.

I november kom sedan Darwins "Om arternas uppkomst". Den första upplagan på 1 250 exemplar såldes ut på ett par dagar och sedan dess har otaliga nya utgåvor tillkommit. Boken blev en av naturvetenskapens viktigaste verk och försäljningen gav Charles Darwin en stor förmögenhet.

Rivalen var den största beundraren

Wallace fick se sig slagen, men hyste inte något agg alls. Han erkände offentligt att Darwins version av evolutionsteorin i "Om arternas uppkomst" var vassare än något han själv hade kunnat åstadkomma, och när Darwin mötte kritik var Wallace bland de första att ta honom i försvar.

Darwin återgäldade lojaliteten när Wallace på 1870-talet hamnade i ekonomiska svårigheter. Darwin använde sitt goda namn till att dra i rätt trådar, så att Wallace gavs ett livslångt ekonomiskt stöd för sitt bidrag till vetenskapen – ingenting han blev rik på, men tillräckligt mycket för att han skulle överleva.

När Darwin avled 1882 var Wallace en känd och beundrad vetenskapsman. Men med tiden föll han i glömska och i dag är det inte många som känner till historien om att det faktiskt var hans essä om evolutionsteorin som fick Darwin att skriva sitt viktiga verk.

I den lilla brittiska staden Usk står en byst av Wallace. Det är inte många förbipasserande som tänker på vem han var, men om han inte hade skickat sitt brev till Darwin en vårdag 1858, så hade kanske han själv blivit den starkaste överlevaren och vunnit striden om äran för evolutionsteorin.