Vilken form har universum?

Vi kan tacka Albert Einstein för att man överhuvudtaget kan tala om universums form. År 1915 lanserade han sin allmänna relativitetsteori, i vilken han beskrev tyngdkraften som ett geometriskt fenomen, som kan uppfattas som en krökning av rummet. Några år senare använde Einstein sin nya teori på universum som helhet. Han utgick med andra ord från att gravitationen är universums dominerade naturkraft, och att universum därför kan vara krökt. Han ställde upp den första egentliga kosmologiska modellen, där rymden har den egendomliga strukturen att vara slutet utan att ha en avgränsning. En lämplig jämförelse är en klotyta, som ju har en begränsad areal, även om man kan färdas överallt på den utan att stöta på en gräns. Einsteins universum har emellertid de sedvanliga tre rumsliga dimensionerna mot klotytans två, och denna tanke kan det vara mycket svårt att vänja sig vid. Kort tid härefter föreslog andra forskare alternativa kosmologiska modeller, i vilka rymden antingen är ”platt” överallt – alltså utrustad med den så kallade euklidiska geometrin – eller öppen och ”sadelformad” överallt. Skillnaderna mellan de tre alternativen kan illustreras genom att man föreställer sig att man förlänger två raka parallella linjer. I ett slutet universum skulle linjerna förr eller senare mötas, i det öppna skulle de avlägsna sig från varandra i all evighet och i ett platt universum möts de aldrig, utan behåller avståndet. Vi vet ännu inte vilken av de tre möjliga formerna som är rätt för vårt universum.