Varför är planeter och stjärnor alltid runda?
På bilder av planeter, stjärnor och månar är de nästan alltid klotrunda – men hur kan det egentligen komma sig? Skulle man kunna tänka sig en planet som har en helt annan form?
Himlakroppar som stjärnor och planeter är så tunga att gravitationskraften alltid övervinner alla andra krafter och gör dem runda.
Gravitationskraften ser till att stenmaterian i exempelvis en planet och gas i en stjärna pressas ihop så tätt som möjligt runt himlakroppens centrum, även kallat objektets masscentrum.
Resultatet blir en klotform, precis som om du trycker ihop en klump deg från alla sidor.
Bara de största månarna är runda
Himlakroppar som månar och asteroider kan dock ha andra former. Det är bara de största som blir runda till slut, medan de mindre vanligtvis har oregelbundna former.
Planeter är per definition alltid runda
1. Ida är en rymdpotatis
Asteroiden Ida mäter 58 kilometer på den längsta ledden. Dess gravitationskraft är därför långt ifrån tillräckligt stark för att göra den rund och Ida har i stället behållit en form som påminner om en potatis.
2. Vesta är nästan rund
Med sina 578 kilometer på den längsta ledden tillhör Vesta de största asteroiderna i solsystemet. Vestas gravitationskraft är nätt och jämnt tillräckligt kraftig för att göra den helt rund.
3. Ceres uppfyller kravet
Asteroidbältets största objekt är Ceres, som är både en asteroid och en dvärgplanet. Den har en diameter på 940 kilometer och är rund, men även lite plattryckt på grund av sin rotation.
Astrofysiker från Australian National University i Australien har räknat ut att gränsen mellan klotformen och den oregelbundna formen går vid 600 kilometer. En asteroid, som företrädesvis består av stenmateria, kommer därmed att bli rund om den är större än 600 kilometer.
För en måne, som exempelvis uteslutande består av is, kommer gränsen att gå vid 400 kilometer, eftersom is är lättare än sten.
Även om alla stjärnor och planeter är runda är de inte nödvändigtvis klotformade. Ytan på en stenplanet kan mycket väl vara ojämn och när stjärnor eller planeter roterar runt sig själva får rörelsen dem att bukta ut lite vid ekvatorn.
Runda objekt blir oftast lite plattryckta av sin rotation. Stjärnan Vega är det mest extrema exemplet.
För vårt eget klot betyder rotationen att den är en smula plattryckt. Avståndet från jordens centrum till ekvatorn är 6 378 kilometer, medan avståndet bara är 6 357 kilometer till polerna.
Det mest extrema exemplet på effekten är den snabbroterande stjärnan Vega, som mäter hela 23 procent längre på bredden än på höjden.