Hubble-teleskopet i kredsløb om Jorden

Hubble-teleskopet är jordens öga i rymden

Den 24 april 1990 skickade Nasa upp Hubble-teleskopet, i kretslopp runt jorden. Sedan dess har det banbrytande rymdteleskopet levererat otaliga bilder av universum. I dag är Hubble-teleskopet fortfarande våra trogna ögon ut i den yttre rymden.

Den 24 april 1990 skickade Nasa upp Hubble-teleskopet, i kretslopp runt jorden. Sedan dess har det banbrytande rymdteleskopet levererat otaliga bilder av universum. I dag är Hubble-teleskopet fortfarande våra trogna ögon ut i den yttre rymden.

Shutterstock

Människan har alltid riktat blicken mot himlen och det som finns bortom den.

Men det var först efter Hubble-teleskopets lansering den 24 april 1990 som vi på allvar kunde ta en närmare titt på fjärran nebulosor, spiralgalaxer och stjärnhopar som omger vår planet.

Före Hubble-teleskopet betraktade astronomer universum med hjälp av teleskop på marken. Även om de kunde avslöja några av universums hemligheter fanns det ett stort problem med dem:

Jordens atmosfär försämrade sikten med sin skyddande slöja av gas och stoft. Det gjorde att det var en hel del vi bara kunde skymta - och en hel del vi inte alls kunde se.

Det ledde till att Nasa under 1960-talet började planera för ett stort rymdteleskop som skulle kretsa runt jorden och fotografera universum med oöverträffad detaljrikedom.

Hubbles långa resa mot rymden

Det skulle dock ta cirka 30 år innen Hubble-teleskopet till slut kunde lämna jorden ombord på rymdfärjan Discovery.

Hubble försenades bland annat på grund av Challenger-katastrofen 1986. Hubble-teleskopet var nämligen klart att skickas upp redan 1985, men när rymdraketen Challenger exploderade vid lansering fick samtliga Nasas farkoster flygförbud under två år.

Under den tiden arbetade Nasa med optimera och uppgradera teleskopet ytterligare, och 1990 var det dags för Hubbles jungfruresa. Lanseringen gick smidigt, men Hubbles första bilder avslöjade ett allvarligt fel på teleskopets huvudspegel.

Huvudspegeln var perfekt slipad - men hade fel form. Det innebar att Hubble-teleskopet tog oskarpa bilder. Det innebar snabbt bekymmer för Nasa: Många komponenter på teleskopet var utbytbara, men det gällde inte för huvudspegeln.

Som tur var fick Nasas tekniker en snilleblixt.

Hubble teleskop

© Shutterstock

Så fungerar Hubble-teleskopet

Solpaneler och gyroskop håller igång Hubble

Hubble-teleskopet får energi från två stora solpaneler och håller kurs och stabilitet i rymden med hjälp av särskilda mekaniska instrument, så kallade gyroskop.

Utan gyroskop är risken stor att Hubble hamnar för nära antingen jorden eller solen vilket kan förstöra teleskopets känsliga utrustning.

Huvudspegel fångar minsta lilla ljus

Hubble-teleskopet är utrustat med en nära 2,5 meter lång huvudspegel som ska fånga upp så mycket ljus som möjligt då det är nödvändigt för att ta skarpa bilder.

Hubbles utsiktspost i rymden gör det även möjligt att uppfånga infrarött och ultraviolett ljus som inte kan ses från jorden på grund av vår atmosfär. Genom att fånga upp även dessa ljuskällor kan Hubble exempelvis ge oss detaljer från mycket unga stjärnor.

Hubble byter vinkel med hjälp av hjul

Hubble har inga motorer som driver den framåt eller hjälper till att ändra vinkel. Trots det rusar teleskopet fram i en extrem hastighet i sin bana runt jorden. Det tar cirka 95 minuter för Hubble att ta ett varv runt jorden.

Om teleskopet ska ändra vinkel vrids ett antal små reaktionshjul i motsatt riktning. Hubble kan vrida sig 90 grader på 15 minuter med hjälp av denna manöver.

Hubble får kontaktlinser

1993, tre år efter lansering, fick Hubble-teleskopet besök av astronauter som utrustade teleskopet med ett slags kontaktlinser som korrigerade felet i huvudspegeln.

Därefter började det stora teleskopet ta skarpa bilder av univsersums objekt och på så sätt ge oss bättre förståelse för dem.

Hubble-teleskopet avslöjade bland annat att nyfödda stjärnor i Orionnebulosan hade särskilda skivor av gas och stoft runt sig, vilket troligen är det som föregår bildandet av planetsystem.

Ljus och färg kan avslöja liv i rymden

Data från Hubble har också kunnat avslöja det som astronomer anser är vattenmolekyler på exoplaneten K2-18b - en viktig grundsten för liv såsom vi känner till det.

Hubble-teleskopet mäter ljus som kommer från andra solsystems stjärnor och filtreras genom exoplaneters atmosfär.

När ljuset passerar genom atmosfären böjs antingen av, reflekteras eller tas upp av molekylerna i atmosfären. På så sätt avgör molekylerna vilka våglängder av ljus - och därmed vilka färger - som når fram till Hubble-teleskopet.

Genom analyser av dessa färger har astronomer kunnat dra slutsatsen att det på K2-18b finns ytterst lite ljus i just de våglängder som motsvarar vattenmolekyler, vilket gör att det skulle kunna finnas liv på exoplaneten.

Hubbleteleskopet har gjort den sensationella upptäckten genom att fånga och analysera de ljusvågor som har tagit en tur genom K2-18b:s atmosfär.

© Oliver Larsen

1. Ljus från stjärna träffar planets atmosfär

Exoplaneten K2-18b passerar innanför sin stjärna. En del av ljuset träffar planetens atmosfär.

© Oliver Larsen

2. Molekyler tar upp och reflekterar ljus

Atmosfärens molekyler tar upp ljus med vissa våglängder och reflekterar eller avböjer ljus med andra våglängder.

© Oliver Larsen

3. Våglängder avslöjar vatten

Hubbleteleskopets mätningar visar att planetens atmosfär i synnerhet absorberar infrarött ljus vid våglängden 1 400 nanometer, vilket motsvarar molekyler av vattenånga.

Nya superteleskop ska jaga liv

Fram till nu har Hubble-teleskopet och det pensionerade Kepler-teleskopet varit ledande när det gäller jakten på liv i rymden. Och även om planen inte är att Hubble ska återvända till jorden inom det närmaste är en ny generation rymdteleskop redan på väg för att hjälpa till med uppdraget.

De större och mer exakta rymdteleskopen kommer enligt forskarna att ge oss en fullständig bild av många exoplaneter. Teleskopen ska bland annat leta efter syre, metan och koldioxid i planeternas atmosfär – det vill säga möjliga tecken på liv.