Om vårt solsystem hade haft en extra stjärna förutom solen skulle jorden ha sett ut mer eller mindre som den gör i dag.
Om den existerade, det vill säga. Den hade nämligen också kunnat gå under.
I vissa så kallade dubbelstjärnsystem kretsar två stjärnor närmare varandra än avståndet mellan jorden och solen, som är cirka 150 miljoner kilometer.
En sådan kosmisk paråkning skulle göra det möjligt för en planet som jorden att kretsa runt båda stjärnorna.
Om avståndet mellan de två stjärnorna däremot hade varit stort skulle en planet som jorden troligen ha legat i omloppsbana runt endast den ena stjärnan. Då hade den andra stjärnan varit en extra ljuskälla på himlen som gav stora variationer mellan natt och dag.
I båda fallen skulle livet troligen ha haft lika goda förutsättningar som på jorden.
Problem uppstår om planeten föds i omloppsbana runt den ena stjärnan, medan den andra befinner sig relativt nära, till exempel som avståndet mellan solen och Jupiter.
I ett sådant system hade en planet som jorden haft svårt att hitta en omloppsbana där temperaturen möjliggör flytande vatten och därmed kan kallas beboelig.
Den mängd energi som planeten tar emot varierar ofta alltför mycket för att liv ska kunna upprätthållas, och i många simulationer slungas planeten iväg av de enorma tidvattenkrafterna från stjärnan som befinner sig längst bort.
Jorden hade troligen inte uppstått i ett sådant system, eftersom stjärnorna hade dammsugit rymden på den materia som jorden skulle ha bestått av.
Astronomerna känner i dag till drygt 150 dubbelstjärnsystem med planeter.
