NASA/ESO

Vintergatans svarta hål är på sträng diet

Det tar 270 miljoner år för det svarta hålet i hjärtat av Vintergatan att sluka samma mängd materia som andra svarta hål slukar på ett par dagar. Det visar ALMA-teleskopets första glimt av hela det svarta hålets så kallade roterande skiva.

Det svarta hål som finns mitt i vår galax har inte så mycket att leva av. I förhållande till de glupska monster som astronomerna kan se i hjärtat av andra galaxer tar Vintergatans svarta hål nästan inte till sig någon föda.

Svarta hål avslöjar sig genom att vara omgivna av en så kallad tillväxtskiva av materia som roterar in mot hålet och gradvis uppslukas.

Hittills har man bara lyckats se mycket heta gaser runt Vintergatans svarta hål, men med hjälp av ALMA-teleskopet i Chile har astronomer äntligen fått den första glimten av hela den roterande skivan

270 miljoner år – så lång tid skulle det ta för Vintergatans svarta hål att sluka en mängd materia som motsvarar solens massa. Andra svarta hål skulle kunna göra det på ett par dagar.

Astronomerna ställde in teleskopet för att leta efter gaser som var cirka 10000 grader varma. Det låter mycket, men det är faktiskt kalla gaser jämfört med dem som finns runt andra svarta hål.

Nu visade teleskopets bilder gaser som är på väg bort från oss och gaser som rör sig mot oss – precis som det måste vara när vi betraktar en roterande skiva av gas från sidan.

Nya bilder från ALMA-teleskopet visar de gaser som kretsar runt det svarta hålet i Vintergatans centrum och som gradvis uppslukas. De röda gaserna är på väg ifrån oss och de blå gaserna är på väg emot oss.

© NASA/ESO

Med hjälp av bilderna kunde forskarna också beräkna massan av tillväxtskivan.

Den är mindre än 0,00001 gånger solens massa, vilket är ytterst lite jämfört med massan för det svarta hålet som är cirka fyra miljoner solmassor.

Det betyder också att det svarta hålet i Vintergatan endast ökar ytterst lite i massa varje år, nämligen bara 0,00000000027 solmassor.

et svarta hålet är med andra ord på en sträng diet jämfört med de mest aktiva svarta hål som astronomerna känner till. Dessa kan öka med mer än hundra solmassor per år.