svart hål illustration

Snabbt växande svart hål observerat

Astronomer har till sin egen stora förvåning hittat det snabbast växande svarta hålet – ett monster som skulle kunna suga till sig hela vårt solsystem och varje sekund sluka materia i samma storleksklass som jorden.

Astronomer har till sin egen stora förvåning hittat det snabbast växande svarta hålet – ett monster som skulle kunna suga till sig hela vårt solsystem och varje sekund sluka materia i samma storleksklass som jorden.

ESO, ESA/Hubble, M. Kornmesser

En forskargrupp från Australien har hittat ett supertungt svart hål som har en massa på tre miljarder gånger vår egen sol. Därmed är det 500 gånger större än det supertunga svarta hål som befinner sig i hjärtat av vår egen galax.

Det nya svarta hålet växer så fort att det lyser 7 000 gånger starkare än allt ljus i hela Vintergatan tillsammans. Och varje sekund försvinner en mängd materia motsvarande jordens massa in i denna glupska jättes omättliga gap.

"Omloppsbanorna för planeterna i vårt solsystem skulle alla kunna finnas inom det svarta hålets händelsehorisont – gränsen för det svarta hålet, där ingenting kan komma undan", berättar Samuel Lei, som ingår i forskargruppen.

En sju miljarder år lång rymdresa

Forskarna tror att det är det snabbast växande svarta hål som har existerat under de senaste nio miljarder åren. Det supertunga svarta hålet har fått namnet J1144 och dess ljus har färdats länge för att nå fram till oss.

"Det ljus vi ser från detta växande svarta hål har färdats i omkring sju miljarder år", berättar forskningsledaren Christopher Onken.

Det finns andra supertunga svarta hål av samma storlek, men de har sedan länge slutat att växa. Därför är orsaken till J1144:s ovanliga ljusstyrka ett mysterium för forskargruppen.

"Nu skulle jag vilja veta varför det här är annorlunda – har det skett något katastrofalt? Kanske har två stora galaxer kolliderat med varandra och det har kanaliserats in en massa materia i det svarta hålet", föreslår Onken.

Svarta hål går inte att iaktta, eftersom deras gravitationskraft är så stor att inte ens ljus slipper undan dem. De är bara observerbara för att stoft och gaser virvlar runt dem. Gaspartiklarna värms upp och börjar lysa starkt.

illustration kvasar svart hål

En illustration av en avlägsen kvasar. Gaser och stoft brinner upp av det förtärande supertunga svarta hålet, vilket skapar det starka ljuset.

© ESO/M. Kornmesser

Särskilt kraftfulla är så kallade kvasarer, som är de starkast lysande objekt vi känner till i universum. En sådan kvasar är J1144.

Det var en slump att forskarna snubblade över J1144. Dess position på natthimlen ligger olyckligt till i förhållande en stor ansamling förgrundsstjärnor som hindrar sikten mot objekt i bakgrunden.

"Det faktum att något som lyser så starkt har undkommit alla de sökningar som har genomförts genom åren, är mycket anmärkningsvärt", säger Onken.

färgbild teleskop j1144

Färgbild från teleskopet SkyMapper Southern Sky Survey. Den lysande blå pricken är det snabbt växande svarta hålet.

© Christopher Onken/Australian National University

Gömde sig mitt framför näsan på forskarna

För att hitta det nya supertunga och växande svarta hålet har forskarna använt SkyMapper Southern Sky Survey, som är ett 1,3 meter stort teleskop i Coonabarabran, New South Wales i Australien.

J1144 har en visuell storlek på 14,5, vilket betecknar hur starkt ett objekt skiner för en person som tittar från jorden. Detta tunga svarta håls visuella storlek innebär att det lätt går att se från jorden med ett bra teleskop.

Christian Wolf, en annan forskare i gruppen, tror att det svarta hålet är en avvikare.

"Vi är ganska säkra på att detta rekord inte kommer att bli slaget. Det finns helst enkelt ingen himmel kvar, där objekt som detta kan gömma sig."

Forskargruppen har redan observerat 80 nya kvasarer som nu ska undersökas, men ingen av dem lyser lika starkt som J1144. Genom att undersöka J1144 och de andra kvasarerna kan astronomerna lära sig mer om den tunna gas som driver mellan galaxerna samt avslöja gasströmmen kring Vintergatan.

Forskningsrapporten har ännu inte fackgranskats, men har skickats för bedömning till Publications of the Astronomical Society of Australia.