Hur uppstod idén om svarta hål?

Redan 1783 funderade den engelske naturforskaren John Mitchell över himlakroppar med så stor massa att tyngdkraften från dem är så stark att inte ens ljus kan slippa undan.

Han beräknade att ljuset inte skulle kunna lämna en stjärna som har samma massa som solen, men som är 500 gånger så stor. En sådan stjärna skulle vara osynlig för omvärlden. John Mitchell beskrev faktiskt det som vi numera kallar för ett svart hål.

Tretton år senare presenterade den franske matematikern och astronomen Pierre-Simon Laplace likande idéer. De föll emellertid i glömska, då experiment i början av 1800-talet pekade i riktning mot att ljus skulle beskrivas som vågor i stället för partiklar. Dåtidens vetenskapsmän ansåg inte att ljus skulle låta sig påverkas av tyngdkraften.

Svarta hål återuppstod med Einstein

Först 1916, då Albert Einstein publicerade sin allmänna relativitetsteori, återuppstod idén om svarta hål. Einstein kom fram till att massor böjer rumtiden runt sig.

Mot bakgrund av Albert Einsteins ekvationer beräknade tysken Karl Schwarzschild att om en given massa befinner sig inom en bestämd radie, så är böjningen av rumtiden så stor att varken ljus eller något annat kan slippa undan. Detta är den moderna tolkningen av begreppet svart hål. Själva termen ”svart hål” slog dock igenom först i slutet av 1960-talet.