I samband med svarta hål betecknar en singularitet tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet av dem är oändligt stort. I centrum av ett svart hål är tätheten av energi och massa just oändligt stor.
Det faktum att det uppträder oändliga storlekar i samband med singulariteter är dock en varningssignal, som berättar för fysikerna att de har nått gränsen för giltighetsområdet för den teori de använder sig av för att beskriva ett fenomen.
Vi känner nämligen inte till några naturlagar som gäller för situationer med oändliga värden på de fysikaliska storheterna.
Det är egentligen detta som ligger bakom det något bakvända uttryck som man ofta hör: ”De fysikaliska lagarna bryter samman i en singularitet.”
Så egentligen kan man säga att singulariteter nog mer är teoretiska konstruktioner än reella fenomen. Därför kan man helt enkelt inte uttala sig om hur en singularitet ser ut eller uppför sig.
De kommer nämligen alltid att undslippa observation, då inget definitionsmässigt kan undkomma från ett svart hål.