Cirrusnebulosans färger visar bland annat skillnader i täthet och temperatur hos grundämnena.
För cirka 8 000 år sedan slutade en stjärna sina dagar i en gigantisk supernova-explosion. Resterna av stjärnan går att se på himlen i form av en enorm kosmisk nebulosa som kallas Cirrusnebulosan.
Stjärnan blev en supernova när järnatomer i dess inre inte kunde fusionera till tyngre grundämnen.
De så kallade fusionsprocesserna börjar med att väteatomer slås ihop till helium, som därefter blir till kol. På så sätt bildar stjärnan allt tyngre grundämnen. Processen skapar en kraftig, utåtriktad energi vilket får stjärnan att blåsa upp som en ballong.
När stjärnan ska fusionera grundämnen som är tyngre än järn krävs det dock att energi tillförs. Det gör att den utåtriktade processen stannar av och i stället tar gravitationen över, vilket leder till att stjärnan kollapsar med stor kraft.
Chockvåg formade Cirrusnebulosan
Men är stjärnan tillräckligt stor – minst sju gånger så tung som solen – exploderar den som en supernova direkt efter kollapsen.
Då pressas kärnan ihop till en ultratät neutronstjärna eller ett svart hål samtidigt som resten av stjärnan blåser bort och blir ett moln av stjärnstoft – en supernovarest.
Astronomerna uppskattar att den stjärna som skapade Cirrusnebulosan blåste ut en kraftig vind i rymden innan den exploderade.
Vinden skapade en stor bubbla i den omgivande interstellära gasen.
När chockvågen från supernovaexplosionen träffade bubblans vägg bildades Cirrusnebulosans karakteristiska form.
Stjärnor dör med en smäll
När järnet i en tung stjärna börjar gå ihop till tyngre grundämnen övermannas stjärnan av sin egen gravitation och exploderar.
