Kort efter stora smällen för 13,8 miljarder år sedan klumpade mörk materia ihop sig och drog till sig vanlig materia som blev till de första stjärnorna och galaxerna.
Så lyder Vintergatans skapelseberättelse. Därefter har den vuxit genom att attrahera mer materia och fler stjärnor från sin omgivning, bland annat från små stjärnhopar i grannskapet.
Mörk materia är inte slutgiltigt påvisad, då den inte sänder ut ljus eller annan strålning som vi kan registrera, men beräkningar visar att Vintergatan kan innehålla sex gånger så mycket mörk materia som vanlig sådan.
Mörk materia håller ihop stjärnorna
Utan den mörka materian skulle Vintergatans gravitation vara för svag för att hålla ihop stjärnorna.
De skulle slungas iväg åt alla håll.
Genom att studera nya observationer från satelliten Gaia, som kartlagt positionerna för över en miljard stjärnor i Vintergatan och dess närhet, har astronomer från universiteten Harvard och Princeton i USA funnit synliga spår av mörk materia.
Mätningar med satelliten Gaia avslöjade hålen i stjärnströmmen. Teleskopet LSST ska utforska dem närmare.
Långt utanför Vintergatans skiva ligger fortfarande rester av stjärnhopar som dragits ut till långa stjärnströmmar på grund av Vintergatans gravitation.
En av dessa, kallad GD1, är ihålig och mätningar tyder på att strömmen har passerat en särskilt tät samling mörk materia.
De nya fynden bekräftar hypotesen om att det finns områden i och omkring Vintergatan där den mörka materian är speciellt tät.
Mörk materia slår hål i stjärnström
Utanför Vintergatan finns stjärnhopar som sträcks ut till långa strömmar på grund av galaxens gravitation. Hål i strömmen (röd pil) är ett tecken på att stjärnorna har passerat särskilt täta klumpar av mörk materia.
Före mötet ...
... med mörk materia är stjärnströmmen jämn och utan hål. Vintergatans gravitation har dragit ut stjärnorna ur stjärnhopar.
Under mötet ...
... med en särskilt tät klump av mörk materia tvingas stjärnströmmen ut i två svansar omkring mötesplatsen.
Efter mötet ...
... samlar sig svansarna igen och bildar två förtätade områden av stjärnor som är åtskilda av ett hål.
