Nya stjärnor bildas av så kallad interstellär materia, det vill säga gas och stoft mellan stjärnorna. Processen börjar, när det lokalt uppstår en större täthet än på andra ställen.
På grund av den ökade tyngdkraften från det här området kommer detta att dra till sig ännu mer stoft, så att området ökar sin täthet ännu mer.
Stjärnor sänder ut värme
Det är i princip en skenade process, men den bromsas av de inre tryckkrafter som byggs upp i takt med den växande tätheten. Större täthet ger nämligen både högre temperatur och större tryck.
Den höga temperaturen betyder även att den så kallade protostjärnan skickar ut strålning, företrädesvis infrarött ljus, men trots det kommer dess temperatur att fortsätta att öka och alltmer strålning kommer att sändas ut.
I denna fas rör det sig alltså om två skenande processer som sker samtidigt; dels sammandragningen till följd av tyngdkraften, dels energiförlusten från stjärnans yta.
Fusion ger stjärnor stjärnstatus
Kapplöpningen slutar när temperaturen i stjärnans centralområde har blivit så hög att kärnreaktioner kan sätta igång. Med hjälp av fusionsprocesser omvandlas väte till helium och senare till ännu tyngre grundämnen.
Fusionen är en så effektiv energikälla att en stjärna av solens storlek kan lysa i tio miljarder år utan att nämnvärt ändra struktur.
Själva födelsen som stjärna markeras av det ögonblick då fusionsprocesserna påbörjas. Då ökar stjärnan sin ljusstyrka kraftigt, och det kan medföra att solvind i form av strålning blåser bort gas och stoft så att stjärnan plötsligt kan beskådas av alla.
Stora stjärnor förundrar forskarna
Universum innehåller jättestjärnor, det vill säga stjärnor som har en 100 gånger tyngre massa än solen. De borde egentligen inte kunna uppstå och därför ska forskarna nu undersöka fenomenet närmare: