Ett nedslag kan avlägsna jordens atmosfär
I superdatorn omvandlas ett jordliknande klot och ett kolliderande objekt till 3D-sfärer bestående av 100 miljoner partiklar. En färgkod visar om den enskilda partikeln är en del av atmosfären, manteln eller kärnan.
Därefter genomför astronomerna drygt 100 olika simuleringar av kollisioner för att undersöka hastighetens och vinkelns betydelse för omfattningen av atmosfärförlusten.
Nedslagen är tillräckligt kraftiga för att vrida ur gasmolekylerna i atmosfären – kväve, syre, argon och en del växthusgaser – från gravitationens grepp. Förlusten av atmosfär ökar gradvis med hastigheten och vinkeln.
Månen uppstod efter näradödenupplevelse på jorden
Jordens följeslagare månen antas ha sitt ursprung i en kollision med jorden. COSMA:s visualiseringar visar att kollisionen kan ha avlägsnat mellan 10 och 50 procent av jordens dåvarande atmosfär.
En mer frontal kollision hade kunnat utplåna hela atmosfären och även en del av manteln – lagret under planetens skorpa – som uppenbarligen skulle vara katastrofalt för livet på jorden i dag.
Astronomerna har nu satt superdatorn på att undersöka betydelsen av kosmiska kollisioner för ett stort antal andra planetbildningar och planetstorlekar. Den nya kunskapen om planetkollisioner ska ingå i modeller som förklarar alla led i komplexa planetbildningar.
Modellerna ska exempelvis öka förståelsen för vilken atmosfärisk sammansättning som skapade grogrunden för liv i jordens ungdom, och därmed var de bästa chanserna för att hitta beboeliga planeter i universum måste finnas.
Tidigare har superdatorn också avslöjat att en kollision med ett klot, dubbelt så stort som jorden, kan ha fått Uranus att hamna på sidan.