SPL
Ungt solsystem
Universum
Solsystemet

Solsystemet har vuxit fram ur kaos

Med fyra små stenplaneter innerst och fyra stora gasplaneter ytterst verkar solsystemet ytterst välordnat. Men till en början var det väldigt kaotisk. Förklaringen är fysikens lagar, som över lång tid skapat ordning i kaoset.

Publicerad den 28.08.19
Text: Søren Køhler

Solsystemet verkar välorganiserat – men utgångsläget var rätt så kaotisk. Ytterst, där det var kallast, bildades kometer bestående av is och stoft.

I det inre solsystemet var det för varmt för att vatten och andra flyktiga ämnen skulle kunna existera.

De inre planeterna, däribland jorden, bestod därför framför allt av silikater och metaller. Det är naturligt att den innersta planeten Merkurius framför allt består av järn.

Merkurius

  • Banhastighet: 170 500 km/h
  • Omloppstid: 0,240846 jordår
NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Carnegie Institution of Washington

Venus

  • Banhastighet: 126 072 km/h
  • Omloppstid: 0,6151970 jordår
NASA/JPL

Jorden

  • Banhastighet: 107 218 km/h
  • Omloppstid: 1,0000175 jordår
NASA

Mars

  • Banhastighet: 86 677 km/h
  • Omloppstid: 1,88 jordår
NASA/JPL/USGS

Ceres

  • Banhastighet: 64 375 km/h
  • Omloppstid: 4,60 jordår
NASA/JPL-Caltech/UCLA/MPS/DLR/IDA

Jupiter

  • Banhastighet: 46 980 km/h
  • Omloppstid: 11,87 jordår
NASA, ESA, and J. Nichols (University of Leicester)

Saturnus

  • Banhastighet: 34 679 km/h
  • Omloppstid: 29,66 jordår
NASA/JPL-Caltech/Space Science Institute

Uranus

  • Banhastighet: 24 462 km/h
  • Omloppstid: 84,07 jordår
NASA/JPL-Caltech

Neptunus

  • Banhastighet: 19 555 km/h
  • Omloppstid: 164,89 jordår
NASA/JPL

Pluto

  • Banhastighet: 16 798 km/h
  • Omloppstid: 248 jordår
NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute

Eris

  • Banhastighet: 12 370 km/h
  • Omloppstid: 557 jordår
NASA/JPL-Caltech

Det kan verka överraskande att en planet som jorden kunde växa fram ur ett roterande gasmoln genom kollision av otaliga små stoftkorn. I det roterande moln som blev till vår tids solsystem virvlade gasen och stoftpartiklarna runt i en platt skiva. Cirka 99,9 procent av gasen föll in mot centrum och bildade solen. Gasen rörde sig turbulent med stora strömvirvlar men det uppstod ändå ett antal band runt solen.

Materialet blandades ordentligt inom varje band, men särskilt mycket materia utväxlades inte mellan banden. Alla partiklar rörde sig åt samma håll runt solen och i nästan samma plan. Därför kunde de flera triljoner små stenkropparna, som kretsade omkring kaotiskt bland varandra och frekvent kolliderade inom loppet av några miljoner år, samlas till åtta planeter med mycket regelbundna banor.

Av någon anledning bildades det dock inte någon planet mellan Mars och Jupiter, och där finns i dag ett överskott av mer än en miljard asteroider i alla storlekar. De största är knappt 1 000 kilometer i diameter.

Det unge Solsystem

I det tidlige Solsystem bevægede “planetspirer” sig kaotisk rundt mellem hinanden. Kollisioner var uundgåelige.

© University of Copenhagen/Lars Buchhave

Planeter blir runda

Strax efter bildningen av solsystemet bildades det små smältdroppar. De stelnade och samlade mineralkorn och metallkorn som fastnade på ytan. Klumparna växte till miljardtals meterstora ”planetgroddar” som kretsade runt solen.

Efter otaliga kollisioner växte planetgroddarna inom loppet av några miljoner år till flera kilometer i diameter. De största kropparna kunde nu via gravitationen fånga mindre kroppar i närheten, och asteroidliknande objekt bildades i hela solsystemet. På grund av kollisionerna hettades de största kropparna upp till några tusen grader. Med hjälp av gravitationen blev planetkärnorna sedan runda.

I det yttre solsystemet attraherade fyra stora planetkärnor gas som lade sig ytterst som en tjock atmosfär. I det inre solsystemet var det för varmt för ämnen som förångas lätt och där uppstod i stället stenplaneter. De andra ämnena trycktes ut i det yttre solsystemet där de i stället ingick i gasplaneterna och deras månar.