Solsystemet har minst 400 planeter

Metzgers definition inkluderar förutom Pluto även månen och en lång rad andra nuvarande månar och dvärgplaneter.

Hans definition skulle innebära att antalet planeter i solsystemet gick från nuvarande åtta till över 400.

Omröstning degraderade Pluto

Verkligt oense blev astronomerna år 2006. Då fick IAU rubriker världen över efter att ha degraderat Pluto till en dvärgplanet. ”Dödsmässa för en planet. Pluto: 1930–2006” stod det exempelvis på veckotidskriften Newsweeks förstasida.

När astronomer år 1930 upptäckte Pluto betraktade de den lilla istäckta planeten, som ligger nästan 40 gånger längre bort från solen än jorden, på samma sätt som de övriga planeterna.

Men efter drygt sju årtionden som solsystemets nionde planet förlorade Pluto sin ställning. Det skedde efter upptäckten av den ännu mer avlägsna dvärgplaneten Eris.

Till en början trodde astronomerna att Eris var större än Pluto och därmed solsystemets tionde planet, men när de kom fram till att så inte var fallet blev upptäckten av Eris i stället en anledning att definiera vad en planet faktiskt är.

Det ledde år 2006 till en omröstning i IAU, som fastslog tre kriterier.

Först och främst ligger en planet i omloppsbana runt solen eller någon annan stjärna, sedan är den klotrund och sist men inte minst har den tillräckligt stark gravitation för att tömma sin egen bana på mindre kroppar, som asteroider och kometer.

Pluto uppfyller inte IAU:s tredje kriterium, eftersom den ligger mitt i Kuiperbältet och därför inte har tömt sitt eget ”grannskap” på andra kroppar. Detta jättelika område i rymden, som ligger bortom Neptunus bana, består av miljontals asteroider och kometer i omloppsbana runt solen.

Enligt astronomen Michael E. Brown, som upptäckte Eris år 2003, var degraderingen av Pluto ett korrekt beslut: ”Jag anser att IAU rättade till ett pinsamt misstag, som har upprepats i generationer. Nu faller solsystemet på plats”, sa Brown till det amerikanska nyhetsmediet NBC.

Philip Metzger och hans kollegor anser emellertid inte att de tre kriterierna är ett rättvisande sätt att avgöra vad som är en planet och vad som inte är det.

”När vi tänker på en planet tänker vi inte: ’Den har tömt sin omloppsbana.’ Vi tänker på själva planetens beskaffenhet. Det är planetens egenskaper som är användbara i ett vetenskapligt sammanhang”, säger Metzger.

Syftet är enligt Metzger och hans kollegor att få en planetdefinition som enbart är baserad på vetenskap. Forskargruppen har gått igenom 400 år av litteratur om planeter – från Copernicus och Galilei till Newton – ända fram till beslutet att degradera Pluto.

Under den kopernikanska revolutionen på 1500-talet flyttades universums centrum från jorden till solen. På den tiden räknade astronomerna både planeter, månar och asteroider som planeter.

Forskarna anser att den moderna planetdefinitionen från år 2006 genomsyras av icke-vetenskapliga föreställningar om solsystemet och att den omedvetet har påverkats av historiska berättelser om solsystemet, som kommer från bland annat astrologin.

Astrologi, som vann framsteg på 1800-talet, är baserad på vidskepelse, inte vetenskap. För astrologer är det viktigt att ha ett begränsat antal planeter för att kunna ställa horoskop, annars blir det svårt för dem att hålla ordning på saker och ting.

Enligt Metzger och hans kollegor var det astrologiska föreställningar av detta slag som låg bakom beslutet att degradera Pluto till en dvärgplanet och begränsa antalet planeter i solsystemet till åtta.

Fria planeter räknas inte

Ett annat problem är enligt kritikerna till kravet att en planet måste ligga i omloppsbana runt en stjärna. Astronomer har nämligen vid flera tillfällen upptäckt planeter som obundna far fram genom universum.

I december 2021 upptäckte ett av European Southern Observatorys (ESO) teleskop exempelvis en grupp om minst 70 sådana obundna planeter i vår egen galax.

Data visar att dessa planeter väger ungefär lika mycket som Jupiter. Därmed skulle de enligt IAU:s definition benämnas planeter ifall de hade legat i omloppsbana runt solen, men som det är uppfyller de inte planetkriterierna.

Metzger anser att det vore mer rättvisande att kategorisera planeter utifrån deras geologiska egenskaper, till exempel att de har tillräckligt stor massa för att bli runda och har vulkanisk aktivitet eller plattektonik.

Dessa egenskaper är betydligt mer avgörande för en planet än om den kretsar runt en stjärna och har tömt sin omloppsbana.

Ismånar kan hysa liv

Geologiskt aktiva himlakroppar kretsar bland annat runt Jupiter och Saturnus, där ismånar som Europa och Enceladus troligen har flytande oceaner under sina istäcken.

Liksom på jorden kan det på oceanernas botten förekomma så kallade hydrotermiska flöden, där varmt, näringsrikt vatten strömmar upp. Därmed kan ismånarna bli de första platser där vi faktiskt hittar liv i rymden.

Även Neptunus måne Triton sjuder av geologisk aktivitet. Den sprutar ut kolsvarta, kilometerhöga gejsrar i rymden.

Trots 2006 års degradering har en rad forskare fortsatt att räkna Pluto som en planet, och rymdsonden New Horizons förbiflygning år 2015 har förstärkt bilden av en mycket aktiv planet.

Pluto har en enastående geologi. Ytans färg, som varierar från kolsvart till orangerött och vitt, täcks av bland annat metanis och kväveglaciärer. Dessutom gör troligen så kallad kryovulkanism och gejsrar att ett slaskliknande material förs upp till ytan.

Efter New Horizons upptäckter medger IAU att Pluto är en betydligt mer intressant planet än man hittills trott. Enligt organet visar det emellertid bara att dvärgplaneter kan ha lika spännande geologi som riktiga planeter, så man väljer att hålla fast vid sin planetdefinition.

Vill inte låsa fast planetbegreppet

Enligt IAU:s definition är jorden alltså en planet. Det samma gäller för Merkurius, Mars, Venus, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, eftersom de har tömt sina respektive banor på mindre kroppar – med undantag för naturliga satelliter som månar.

I IAU:s hierarki följer därefter dvärgplaneterna, dit förutom Pluto även Ceres i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter räknas. Vid sin upptäckt år 1801 betraktades även den 940 kilometer stora dvärgplaneten Ceres som en planet.

Slutligen kommer solsystemets mindre kroppar, som asteroider och kometer, fast inte månarna.

Enligt Philip Metzger och hans kollegor är det problematiskt att placera himlakroppar i fack innan vi har hunnit lära oss tillräckligt mycket om dem. I stället borde de klassificeras på ett sätt som ger utrymme för ökade kunskaper och åsiktsförändringar.

Det är särskilt viktigt i en tid då teleskop upptäcker alltfler planeter kring andra stjärnor, så kallade exoplaneter. Hittills har astronomerna hittat över 4 000 exoplaneter och de flesta av dem hör hemma i solsystem som skiljer sig från vårt.

”Vi vet så lite om exoplaneter och befinner oss bara i början av en period med nya data om dem. Vi får inte låsa fast oss i en viss kategorisering av dem”, menar Philip Metzger.

Han hänvisar bland annat till att gravitationen från en förbipasserande stjärna kan rubba ett solsystem, så att en planet som tidigare haft en tömd omloppsbana inte längre har det.

Är månen en planet?

Enligt Metzgers nya definition räknas förutom dvärgplaneter som Pluto och månar som Enceladus även vår egen naturliga satellit som en planet.

Forskning från år 2019, baserad på seismografiska data från Apolloexpeditionerna, visar att en del av de registrerade skalven på månen kan komma från förkastningar, brottzoner i månens yta som fortfarande är aktiva.

Om så är fallet är månen inte bara en stendöd planet som fångats i en ändlös omloppsbana runt jorden, utan eventuellt mer geologiskt aktiv än vi har trott. Kanske förtjänar den därför att kallas för en planet – precis som Pluto och flera hundra andra missförstådda himlakroppar.