Solförmörkelser var illavarslande

Nio historiska solförmörkelser

Vi börjar i det gamla Kina cirka år 2100 f.Kr. och avslutar med år 1919, där en del av Einsteins generella relativitetsteori testades och bekräftades på ön Principe utanför Afrikas västkust.

Solförmörkelse år 2134 f.Kr.

Solförmörkelse i Kina bär skuld i hårt straff

I det gamla Kina var det inte helt ofarligt att vara astronom.

Ho och Hi var bland de bästa i skrået och därför hade utnämnts till hovastronomer. Lönen var bra, de bodde fint och arbetet innebar massor med förmåner. I gengäld förväntades det att de skötte sitt arbete och en mycket viktig uppgift var att förutse solförmörkelser.

Vid ett tillfälle gick det ändå snett. De två missade en solförmörkelse. Vetenskapen menar att det kan ha varit den som inträffade den 22 oktober 2134 f.Kr, medan andra pekar på 2137 f.Kr.

Den totalt oväntade solförmörkelsen ledde till panik bland befolkningen och kejsaren Zhong Kang blev rasande. Han hade nämligen inte haft möjlighet för sin vanliga beredskap: folk som genom att slå på stora trummor och skjuta pilar i vädret skulle skrämma draken som hade attackerat solen.

Solen överlevde dock men det gjorde inte Ho och Hi. Kort efter blev de halshuggna. Den kinesiska legenden förtäljer att de två hade tagit för sig lite för mycket av de kejserliga förmånerna så att de istället för att förutse den fatala solförmörkelsen hade druckit sig ordentligt berusade.

Solförmörkelse år 1375 f.Kr.

Ställföreträdande kungar under historiska solförmörkelser i Babylon

I det gamla Babylon var man förhållandevis duktiga på att förutse solförmörkelser och när de ägde rum skrev man ner det noggrant på lertavlor. Det äldsta omnämnandet som arkeologerna har hittat här rör en solförmörkelse som ägde rum den 3 maj 1375 f.Kr.

I sina beräkningar använde babylonierna sig av den så kallade saroscykeln, vilket är ett intervall på 18 år, 11 dagar och 8 timmar, varefter månens position till solen nästan är densamma.

Därför hade de också tid att förbereda sig. Liksom de gamla kineserna trodde de att en solförmörkelse var ett dåligt tecken för regenten. Så man vidtog försiktighetsåtgärder. I god tid i förväg utpekade man en reservkung mot vilken gudarnas vrede kunde riktas, och när det hela var över kunde den riktiga kungen i lugn och ro sätta sig på tronen igen.

Solförmörkelse år 1302 f.Kr.

Historiska solförmörkelser var en varning till den kinesiska kejsaren

I ett ovanligt brett bälte på 272 kilometer gled en solförmörkelse in den 5 juni 1302 f.Kr. över Indien, Sydostasien och Stilla havet.

”Tre lågor åt solen, och man såg stora stjärnor" står det i en samtida kinesisk källa, som således är en av historiens äldsta omnämnanden av fenomenet.

Den kinesiske kejsaren, Wu Ding, blev förfärad. Solen betraktades på den tiden som en en symbol för kejsarens makt, så den totala solförmörkelsen tolkades som en tydlig varning. Och dessutom en allvarlig sådan eftersom solen var borta i hela 6 minuter och 25 sekunder!

Så kejsaren var tvungen att göra något för att rädda solen och sin egen ära. Han blev vegetarian och utförde en mängd ritualer, och blev således sittande på tronen fram till sin död tio år senare.

Solförmörkelse år 763 f. Kr.

Solen böjde sig i forntidsriket Assyrien

I forntidsriket Assyrien i norra Mesopotamien var det sed att kungen en gång om året drog på fälttåg med sin armé. Men vid ett tillfälle när Ashur-Dan var kung, utbröt pest och fälttåget fick ställas in. Vi vet också utifrån källorna att det kort därefter utbröt uppror i riket som varade i flera år.

Historikerna var dock länge osäkra på när detta uppror ägde rum, då det inte står i källorna. Men källorna nämner att "solen böjde sig" vid ett tillfälle, och att det fanns ett samband mellan detta och upproret.

Uttrycket låter som en solförmörkelse, och astronomin har beräknat att det ägde rum en 5 minuter lång solförmörkelse över Assyrien år 763 f.Kr. Och därmed faller de övriga historiska bitarna också på plats.

Solförmörkelse år 585 f.Kr.

Solförmörkelse över Anatolien stoppar krig

Den grekiske historikern Herodotos skriver om kriget mellan mederna och lyderna. Det handlade om kontrollen över Anatolien, men hade också att göra med hämnd. Medernas Kung, Cyaxares, hade en dag hånat några jägare som arbetade för honom, för att de återvände tomhänta hem, och som hämnd dödade jägarna kungens son, varpå de sökte tillflykt hos lyderna. Detta ska enligt Herodotos ha varit en utlösande faktor till kriget.

Striderna hade redan pågått några år när det inträffade en solförmörkelse den 28 maj 585 f.Kr. Stridens parter uppfattade fenomenet som gudarnas tecken att kriget skulle upphöra, så de ingick genast vapenvila.

Det är dock en del osäkerhet kring Herodotos berättelse. Det kan nämligen ha handlat om en månförmörkelse som inträffade direkt efter att parterna hade förberett sig på ett slag i fullmånens sken, och det måste uppfattats som ett tydligt budskap från gudarna.

Solförmörkelse år 33

Mirakel i Jerusalem

Teologer och historiker har länge diskuterat när Jesus egentligen föddes, och inte minst när han korsfästes i Jerusalem.

”Min Gud! Min Gud! Varför har du övergivit mig?” ropade han kort innan han dog på korset, och det ger den moderna astronomin en möjlighet att komma med ett bud på dateringen. För han ropade det då mörkret, enligt bibeln, föll mitt på dagen.

Sådant kan beräknas. I dag vet vi att det var total solförmörkelse i Jerusalem den 24 november år 29. Den varade 1 minut och 29 sekunder, och den 3 april år 33 drabbades staden igen av mörker - den här gången i 4 minuter och 6 sekunder. Den sista passar bäst då den årstidsmässigt sammanfaller med påsken som ju var då Jesus enligt Bibeln uppehöll sig i Jerusalem och hamnade på korset.

Inom den kristna traditionen har solförmörkelsen uppfattats som ett mirakel. Andra lutade mer åt att det var inledningen till mörkare tider.

Solförmörkelse år 570 och 632

Profetens son dog precis före en solförmörkelse

I forntiden var det vanligt att tolka ledares födelse och död i förhållande till fenomen på himlavalvet. Så var också fallet för profeten Muhammed. När han hade grundat den nya religionen, islam, började folk nämligen prata om att en solförmörkelse som ägde rum i staden Medina en kort tid före hans födelse runt år 570 hade varit ett varsel om att han skulle bli en stor man.

”Solen och månen är tecken på Gud, och de förmörkas inte på grund av någon människas födelse eller död", sa Muhammed.

När profetens son, Ibrahim, dog den 22 januari 632, hände det emellertid igen. Några få dagar efteråt inträffade en solförmörkelse, och folk menade att det måste varit ett tecken från Gud. Folktron hängde kvar trots profetens förmaningar.

Solförmörkelse år 1869

Solen räddade hans liv i Alaska

George Davidson var en framträdande geodet, geograf och astronom i USA. Han hade etablerat det första observatoriet i Kalifornien, och så hade han en vetenskaplig förkärlek för solförmörkelser.

1869 ledde han en liten expedition som skulle iaktta en solförmörkelse i Alaska den 7 augusti 1869. Alaska var vid det tillfället fortfarande ett "territorium". Mycket av det var okänt land, och där fanns en lokalbefolkning som inte var särskilt vänligt inställd mot främlingar.

Men Davidson begav sig iväg i alla fall. Han hade valt Chilkat – en dal i sydöstra Alaska – som det bästa stället att betrakta fenomenet. Där levde dock en indianstam som dalen hade fått sitt namn efter, och de visade sig vara mycket hotfulla mot expeditionen.

Davidson ställde sig upp och förklarade att dagen därpå skulle komma en solförmörkelse och det fick indianerna att ge honom en chans. När solförmörkelsen faktiskt kom dagen därpå flydde indianerna in i skogen och Davidsons expedition kunde utföra sitt vetenskapliga arbete i fred.

Efteråt skrev han att han var säker på att solförmörkelsen hade räddat hans liv.

Solförmörkelse år 1919

Hål i molntäcket säkerställde Einsteins berömmelse

När en solförmörkelse närmade sig drog den brittiske astronomen och matematikern Arthur Eddington till ön Principe utanför Afrikas västkust för att observera fenomenet. Framförallt vill han gärna testa Albert Einsteins generella relativitetsteori.

Dagen – den 29 maj 1919 – kom men Eddington hade ett problem. Det var molnigt, så han kunde inte se solen. Det var en lång solförmörkelse. Hela 6 minuter och 51 sekunder stirrade han desperat upp bland molnen. I den sjunde minuten skedde miraklet, ett hål i molntäcket visade sig, Eddington såg solförmörkelsen och kunde ta sina bilder.

Den del av relativitetsteorin som Eddington ville testa säger att ljus inte alltid rör sig i en rak linje, utan böjer sig lätt på grund av tyngdkraft. Denna solförmörkelse var idealisk för att utföra sådana mätningar, för precis bakom solen befann sig nämligen den stora stjärnhopen Hyaderna. Och på grund av solförmörkelsen skulle de klara stjärnorna vara synliga även om solen var uppe.

När Eddington hade analyserat sina bilder såg han mycket riktigt att ljuset från stjärnorna böjde sig lätt när det passerade solen, och därför kom 29 maj 1919 att noteras som dagen då Einsteins berömmelse tryggades.

Se video om Eddingtons experiment som gjorde Einstein berömd: