Solen har bildats på samma sätt som alla andra stjärnor, nämligen genom sammandragning av ett stort moln av gas och stoft. Vintergatan är full av sådana moln, och i många av dem sker en aktiv stjärnbildning. Det är genom att studera denna stjärnbildning som vi kan ställa upp teorier för hur solen bildades för 4,6 miljarder år sedan.
Ett normalt gasmoln består av omkring 75 procent väte och 25 procent helium samt mindre mängder av bland annat vatten och koldioxid. Är molnet tillräckligt tätt och kallt, får tyngdkraften molnet att dra ihop sig. Därvid omvandlas tyngdenergi till värme. När temperaturen i molnet stiger, ökar även trycket. Resultatet är ett samspel mellan tyngdkraften, som drar ihop molnet, och gastrycket, som bromsar sammandragningen. I takt med sammandragningen ökar både tryck och temperatur i molnets centrala delar.
Så småningom blir temperaturen så hög att väte omvandlas till helium. Det får temperaturen i molnets centrum att stiga till flera miljoner grader. Därmed stiger trycket så mycket att sammandragningen upphör. När detta inträffar, har en ny stjärna bildats.
Normalt har ett gasmoln en tendens att rotera, vilket gör att det med tiden blir skivformat. Den unga stjärnan ligger i mitten, och den omgivande skivan kan bli utgångspunkt för planetbildning. Skivan undergår en våldsam utveckling, som innebär att stora delar av den blåses ut i rymden av den unga stjärnans strålning, men ofta finns det nog med materia kvar för att bilda ett planetsystem. Så var fallet för vårt eget solsystem.