Genom att via övervakningskamerorna observera meteorens vinkel och hastighet kunde forskarna räkna ut dess bana. De tror därför att meteoren har färdats 300 miljoner kilometer.
I miljontals år var meteoren en del av en större asteroid i ett asteroidbälte mellan Mars och Jupiter, där den från början vägde 30 kilo.
Det är ett under att meteoriten alls klarade färden till jorden, eftersom de flesta brinner upp i atmosfären.
Av en slump flög den genom vår atmosfär i rätt vinkel och med en hastighet på 13,5 k/s, vilket innebar att ett fragment på 500 gram landade på jorden.
Vatten från rymden
Forskarna undersökte stenen med röntgenstrålar och laser, samt bombarderade den med elektroner, för att ta reda på vilka grundämnen och mineraler den innehöll.
Till deras stora förvåning visade sig meteoriten vara en så kallad sällsynt kolhaltig kondrit, vilket betyder att den innehåller material från tid då vårt solsystem bildades för 4,6 miljarder år sedan.
Något som förundrade forskarna än mer var att stenen innehöll elva procent vatten i förhållande till sin vikt – vatten, som påminner anmärkningsvärt mycket om det vatten vi har på jorden.
Man har hittat väte i andra kondriter tidigare, men eftersom de hade legat så länge på jorden så var osäkerheten kring om de hade förorenats av partiklar från vår planet för stor.
Eftersom forskarna var snabba att samla in Winchcombe-meteoriten kunde de genast göra stenen ren och ta reda på vilka ämnen på nedslagsplatsen som kunde ha förorenat den.
Meteoriten innehöll även så kallade phyllosilikater, som är ett lerigt material, som kapslar in organiska molekyler av lipider och fettsyror. Dessutom hittade de spår av kolväten, järn, titan, aluminium och ädelgasen neon.
Men viktigast av allt var att de hittade kol- och nitrogenbaserade molekyler som utgjorde två procent av meteoriten. Bland dem fanns aminosyror, som är byggstenarna i proteiner och därmed dna.
Tillsammans med vatten har dessa två element en nyckelfunktion i utvecklingen av liv på jorden.
"Sammansättningen av [meteoritens] vatten, baserat på väteisotoper, påminner mycket om det man ser i jordens oceaner, samtidigt som den innehåller finns aminosyror som används till att bygga dna", berättar en av forskarna bakom studien, professor Ashley King vid Natural History Museumi ett pressmeddelande.
"Vi vet att den inte har förorenats, så denna forskning stöder teorier om att kolhaltiga asteroider spelade en viktig roll för att dessa molekyler hamnade på jorden efter att de hade bildats."