Varför ser månen större ut nära horisonten?

Fenomenet är välkänt och är faktiskt en av vetenskapens äldsta gåtor. Redan Aristoteles och Ptolemaios försökte lösa den, men man har fortfarande inte hittat ett allmänt accepterat svar.

Det finns ingen fysikalisk förklaring. Tvärtom är månen i realiteten lite längre bort, när den står lågt på himlen. Dessutom gör ljusets brytning att månen borde se ut att vara ett par procent mindre, när den står nära horisonten.

Förklaringen måste vara psykologisk, och där saknas inte teorier. Den enklaste är att månen ser ”ensam” ut högt på himlen, och att vi därför uppfattar den som liten. I en variant av teorin anser Don McGready vid University of Wisconsin att ögat, när det saknar referenspunkter som träd eller hus, ställer in sig på ett vilofokus på ett par meter, vilket gör den vinkel vi uppfattar månen ur mindre.

En annan amerikansk forskare, Carl Wenning, påpekar att objekt ser ut att vara längre bort, när de står lågt på himlen än när de står över oss (horisonten ser ut att vara längre bort än moln). När hjärnan tror att en låg måne är långt borta, görs den därför omedvetet större, för att saker och ting skall passa ihop. Det sägs för övrigt att fenomenet försvinner, om man böjer sig ned och tittar på månen mellan benen. Prova – om du kan hitta ett ställe, där ingen ser dig.

Lär dig mer om månen. Läs mer om månförmörkelse.