Månen får mycket riktigt sitt ljus från solen, som ju inte är helt obetydlig som ljuskälla. Trots att månen reflekterar långtifrån allt det inkommande solljuset – den samlade reflektionsförmågan är omkring tio procent – blir det en hel del över.
Mer konkret är solljuset dock hela 400000 gånger så kraftigt som månljuset.
Man har jämfört månen som reflektor med en plöjd åker, och det är nog inte helt fel, men inte heller detta material förmår alltså absorbera allt det inkommande ljuset.
En mer fysiologiskt orienterad förklaring på det tillsynes starka månljuset är att människans öga har ett imponerande stort dynamiskt område.
Nattsyn
Skall ögat användas för att iaktta svagt ljus, kan det dels vidga pupillen, så att det helt enkelt kommer in mer ljus, och dels skifta från dagsyn till nattsyn.
Denna möjlighet beror på att ögats näthinna har två typer av ljuskänsliga nervceller, tappar respektive stavar. Tapparna används till dagsyn och kan registrera ljusets färger. Det kan inte stavarna, men de registrerar i gengäld tusen gånger så stor del av det mottagna ljuset.
Det betyder att man upplever ljuset från månen som förhållandevis kraftigt, trots att mängden ljus från solen faktiskt är många gånger större.
Månljus
I verkligheten är ljusmängden inte särskilt stor, och normalt är det faktiskt omöjligt att läsa i enbart månljus. Det beror på att ögat använder tapparna när man läser. Då månljuset uppfattas av stavarna i ögat, kommer man att uppfatta alla färger i ett månbelyst landskap som grå.
Förhandskunskapen om tingens färger kommer dock att kompensera en hel del för denna effekt.
Lär dig mer om månen. Läs mer om månförmörkelse.