I decennier har astronomer klurat över den svans som strålar ut från månen vid varje nymåne. Svansen upptäcktes 1998 och beskrevs som en ström av natriumatomer – eller salt.
LÄS OCKSÅ: Nymåne är himlens mörka måne
En orange blixt som enbart kan ses genom ett teleskop åtföljer den månatliga saltsvansen. Och det är just blixten som i flera år har fått astronomer att klia sig i huvudet eftersom den varierar i styrka.
Nu har amerikanska forskare hittat förklaringen – efter 14 års forskning och 21 000 bilder.
Meteoriter skjuter ut salt i rymden
Månens svans uppstår när meteoriter träffar månens yta. Det regnar ned cirka 2 800 kilo meteoriter på månen varje dag.
Nedslagen virvlar upp fint damm som strömmen av ljuspartiklar från solen drar hundratusentals kilometer ut i rymden. Månen har nämligen ingen atmosfär som håller kvar det.
Se en visualisering av partiklarna som jorden samlar i en stråle (a och c) till en blixt på himlen (b):
Strömmen av partiklar är bara synlig från jorden en gång i månaden vid nymåne, det vill säga då månen ligger mellan solen och jorden och då svansen omsluter jorden.
Jordens gravitationsfält fungerar som en magnet på saltpartiklarna och samlar dem i en koncentrerad ström som skapar den varierande ljusgblixten på himlen när teleskopet pekar i motsatt riktning av solen.
Genom att observera fenomenet med kraftfulla teleskop i 14 års tid har forskare från Boston University, USA, nu fastställt att svanens rytm har en nära koppling till bombardemanget av slumpmässiga meteoriter.
Jättemeteorit kan skapa synliga blixtar
Mellan 2006 och 2019 har astronomerna följt saltblixtens styrka och tagit 21 000 bilder av månen med en speciell kamera som kan se våglängder från olika ämnen – exempelvis salt.
De noggranna observationerna har visat att:
- Ljusblixten ökar i styrka när månen är närmare jorden.
- Blixten är starkare när månen befinner sig norr om jordens ekliptika – det vill säga över den raka linjen mellan jordens kärna och solen – vid nymåne.
- Ljusstyrkan varierar i ett mönster som följer antalet slumpmässiga meteoriter som träffar jorden – och därmed också månen.
Att sambandet är tydligast mellan slumpmässiga meteoriter och intensiteten av ljusblixten förvånade forskarna. De hade förväntat sig en större korrelation med de meteoriter som träffar månen från återkommande meteorregn.
En möjlig förklaring är att de sporadiska meteorerna är större och följer mer långsträckta, oförutsägbara banor, vilket ger dem mer fart och energi.
När den typen av meteor träffar månen (och då kallas en meteorit) virvlar den upp mer damm – och levererar därmed mer salt till månens svans.
Slumpmässiga meteorer påverkar månens saltblixt mer än exempelvis meteorregnet Leoniderna, som var det forskare egentligen skulle observera 1998 när de upptäckte månens svans.
Med rätt timing och storlek bedömer forskarna att ett stort meteoritnedslag på månen kan skapa en blixt så pass kraftfull att den kan ses från jorden med blotta ögat.