© Foster + Partners/ESA

Presidenten ringer från jorden till månen

Neil Armstrong låter Aldrin genomföra sin ceremoni. Själv har han fullt upp med att förbereda sin egen. Gång på gång har nyfikna journalister frågat vad han har tänkt säga när han tar steget ned på månens yta. Det har inte rått någon brist på idéer från välmenande människor, som bland annat har föreslagit bibelcitat och verser av Shakespeare.

Under färden till månen har Collins och Aldrin också fört ämnet på tal, men Armstrong har ännu inte bestämt sig. Enligt honom var landningen det största ögonblicket, tidpunkten då människan första gången kom i kontakt med ett annat klot. Han förstår emellertid att andra ser annorlunda på saken. Nu kan han inte skjuta upp beslutet längre. Han grubblar över det paradoxala i att han om ett litet tag kommer att ta ett litet men enormt betydelsefullt steg. Det är då orden kommer till honom. Nu vet han vad han skall säga.

Då minuterna för astronauternas pionjärvandring närmar sig, iför de sig måndräkterna. Likt fallskärmshoppare som noggrant packar sina skärmar följer de checklistan in i minsta detalj: stövlar, tryckhjälm, handskar, dräkt. Allt skall på i en bestämd ordningsföljd, och viktigast av allt är ryggsäcken, det så kallade Portable Life Support System, som innehåller livsnödvändig utrustning, bland annat vatten, syre, kommunikationsutrustning och kylsystem. Med en knapp startar männen ryggsäckarnas luftpumpar och hör det lugnande surret från maskineriet, ett välkänt ljud från träningstimmarna. Armstrong och Aldrin i rymddräkterna utgör nu – oberoende och mobila – varsin liten sluten enhet av liv i all månens livlöshet.

”Luckan öppnas”, meddelar Armstrong över radion och mycket riktigt. Eagles tunna metalldörr glider upp, och medan Aldrin håller i luckan klättrar Armstrong baklänges ut på stegen. På vägen ned slår han på en TV-kamera på sidan av Egale och kort därpå meddelar jorden: ”Nu har vi bilden.”

Ett litet steg

Framför ögonen på Aldrin och en trollbunden värld klättrar Armstrong nedför stegen, långsamt och prövande. Då han når det nedersta steget låter han för ett kort ögonblick vänster ben dingla i rymden, innan han sätter ned foten i måndammet. ”Det är ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, säger han – ord som sedan skall bli odödliga.

Framåtböjd och tvekande, som en människa som har glömt hur man går, sätter Armstrong den ena foten framför den andra, men han märker snabbt hur lätt och obesvärat det går att vandra på månen, trots den stela rymddräkten. På grund av den svaga tyngdkraften väger han bara omkring 26 kilo, och varje steg han tar förlängs till ett svävande hopp. Det verkar som om all rörelse sker i slow motion.

Med sin Hasselbladkamera tar Armstrong de första bilderna från månen, men markkontrollen påminner honom att följa programmet och genast börja samla in prover. Han fiskar upp en sked ur fickan och gräver upp stoft och sten, som han häller i en påse. ”Är du beredd på att jag kommer ut?”, frågar Aldrin lite senare. Fjorton minuter efter att Armstrong har gått samma väg lämnar Aldrin Eagle. ”Nu skall jag backa ut och låta luckan stå på glänt – och vara noga med att inte låsa den”, skojar han. ”Riktigt bra tänkt”, svarar Armstrong leende och hälsar sin kollega välkommen på ytan med orden: ”Är det inte fantastiskt? Storslagen utsikt härifrån”. ”Storslagen ödemark”, rättar Aldrin.

Samtal från presidenten

Under de kommande två och en halv timmarna har astronauterna ett digert program. De skall ställa upp vetenskaplig experimentutrustning, samla fler stenar och mer stoft och fotografera, men först väntar en högtidligare uppgift: att placera den amerikanska nationalsymbolen Stars and Stripes stadigt i mångruset. Armstrong och Aldrin vecklar ut flaggan, men mot förmodan är det inte så lätt att pressa ned stången i den steniga ytan.

Kort efter att männen återupptagit arbetet blir de avbrutna av markkontrollen, som meddelar att president Richard Nixon önskar tala med dem. ”Hello Neil och Buzz”, säger han. ”Jag ringer från ovala rummet i Vita huset. Detta måste absolut vara det mest epokgörande samtalet någonsin härifrån. I ett ovärderligt ögonblick i hela mänsklighetens historia är alla människor på jorden förenade. Förenade i stolthet över vad ni uträttat och förenade i våra böner om att ni skall ta er säkert tillbaka till jorden.” ”Tack, herr president. Det är en ära och ett privilegium för oss att stå här och representera inte bara USA utan fredsälskande människor i hela världen”, säger Armstrong, innan han återgår till jobbet.

Resten av månvandringen förlöper med hektisk aktivitet, och alltför snabbt – långt innan de över huvudtaget har lärt känna den nya världen – måste Armstrong och Aldrin återvända till Eagle. Väl inne konstaterar de att de åter har fyllt kabinen med syre, och när de tar av sig sina hjälmar förvånas de över att månen luktar. Det sitter en odör av något skarpt och odefinierbart i kläderna, en lukt som påminner om våt aska eller krutrök.

© Foster + Partners/ESA

Collins är världens ensammaste människa

Medan kollegorna försöker få en välbehövlig tupplur före avresan, kretsar Columbia med Michael Collins runt månen likt en ensam upptäcktsresande. Aldrig i historien har någon människa varit så ensam, men Collins njuter av ensamheten. För en garvad före detta testpilot som han är det den ultimata formen av frihet: att vara ensam i – och ha fullständig kontroll över – sin egen farkost. I synnerhet när Collins befinner sig på månens baksida, där han i 48 minuter är helt utom räckhåll för markkontrollens malande över radion, känner han sig som den friaste fågeln i hela universum.

Isolerad, men fri och med fritt spelrum för tankarna: ”Hade man räknat, skulle det finnas tre miljarder plus två människor på andra sidan av månen, medan det på den här sidan finns en människa – och Gud vet vad mer”, tänker han. När sanningens minut närmar sig – den tidpunkt då Eagle och Columbia efter ett dygn skall återförenas – hemsöks han än en gång av den mardröm som plågat honom under ett halvårs tid: Skulle det värsta ske, att Eagle förolyckas under starten, väntar en olidligt lång och ensam resa tillbaka till jorden. Härute är den blå planeten så oändligt långt borta, och Collins kan i Columbias fönster täcka över den med sin tumnagel. Tanken på att behöva tillryggalägga turen på egen hand är outhärdlig. ”Kan de inte lyfta från ytan eller om de störtar kommer jag inte att ta mitt liv. Jag kommer att komma hem, men jag kommer att vara märkt för livet”, tänker han dystert.

Oro plågar Armstrong före starten

Medan Aldrin inte ens övervägt risken att stranda på månen, är Armstrong mer grubblande. Här, medan nedräkningen pågår, fruktar han för huruvida Eagles uppstigningsmotor kan klara distansen. På rekommendation av ingenjörerna är startmekanismen elektrisk – själv hade han föredragit en mekanisk lösning, så att han och Aldrin manuellt skulle kunna starta motorn om det skulle bli problem.

”9, 8, 7, 6, 5, abort stage, engine arm, ascent, process”, hörs det från Aldrin, varpå Armstrong trycker på startknappen. I en millisekunds evighet är det dödstyst i kabinen, men så hörs ett brak, och Eagle skjuter upp från månen i en mjuk men kraftfull rörelse. ”Vi är på väg”, jublar Aldrin då de lägger Stillhetens hav bakom sig.

Tre timmar senare kan även Collins slappna av. I fjärran skymtar han en liten svart prick, Eagle som stiger uppåt från månen och växer sig allt större – den vackraste synen under hela expeditionen tycker han. Samtidigt som han styr Columbia i rätt position för sammankopplingen, tar han sig tid att fotografera det historiska mötet. ”Jag kan se jorden gå upp bakom er – det är fantastiskt”, säger han över radion, medan han förevigar Eagle, månen och i bakgrundens svarta djup den mikroskopiska blå och vita jorden på en och samma bild. Det enda som saknas på fotografiet är fotografen själv.

”Gör klart för de här miljondollarlådorna”, ropar Armstrong, när Eagle och Colombia några minuter senare har kopplats ihop. Försiktigt räcker han Collins två behållare med sammanlagt 21,3188 kilo månprover, och trots tyngdlösheten känner Collins tyngden av det gods han får i sina händer. I de förseglade behållarna ligger små bitar av ett annat klot, ovärderliga souvenirer, som snart skall granskas av en hel armé av forskare på jorden.

Ovana vid tyngdkraft ger gummiben

Vid middagstid torsdagen den 24 juli, knappt 200 timmar efter uppskjutningen, hoppar Armstrong, Aldrin och Collins ut ur en helikopter och över på örlogsfartyget USS Hornet. Iförda grå och oformliga isoleringsdräkter, som täcker kroppen från topp till tå, ser de ut som varelser från en annan planet. På ben som känns som gummi i det plötsliga mötet med jordens tyngdkraft, tar de tre männen sig över till en husvagnsliknande behållare. Där skall de under ett par veckor vistas i fullständig isolering på grund av rädslan för smitta av eventuella månbakterier.

Isolationsbehållaren är bekvämt inredd, men väntetiden är lång. För att fördriva tiden tittar astronauterna på bandade TV-inspelningar, där miljoner människor andlöst följer Armstrongs och Aldrins första steg på månen. Först nu känner trion på allvar historiens vingslag. Medan de själva befann sig över 380000 kilometer bort och hade fullt upp med så mycket annat, löpte mänskligheten amok i glädjerus över miraklet på månen. Aldrin låter blicken vandra från de svartvita TV-bilderna till Armstrong och konstaterar torrt: ”Neil, vi gick miste om allt”.

Under månaderna efter succén med Apollo 11 befinner sig USA fortfarande i ett festrus, men på NASA är man bekymrade. Under de kommande expeditionerna skall den vetenskapliga utforskningen av månen inledas på allvar. Det hjälper emellertid inte mycket att geologerna noggrant väljer ut intressanta landningsplatser, om månlandaren inte kan pricka dem. Eagle visade sig ha landat sex kilometer från den planerade platsen.

De tre Apollo 12-astronauterna, Charles Conrad, Richard Gordon och Alan Bean, skall fyra månader senare bevisa att NASA klarar av att landa på en exakt utpekad plats, en så kallad ”pinpoint landing”. Några sekunder efter start går dock huvudlarmet, och nästan alla kontrollampor blinkar. Expeditionen är nära att behöva avslutas innan den ens börjat.