Presidenten ringer från jorden till månen

Neil Armstrong låter Aldrin genomföra sin ceremoni. Själv har han fullt upp med att förbereda sin egen. Gång på gång har nyfikna journalister frågat vad han har tänkt säga när han tar steget ned på månens yta. Det har inte rått någon brist på idéer från välmenande människor, som bland annat har föreslagit bibelcitat och verser av Shakespeare.
Under färden till månen har Collins och Aldrin också fört ämnet på tal, men Armstrong har ännu inte bestämt sig. Enligt honom var landningen det största ögonblicket, tidpunkten då människan första gången kom i kontakt med ett annat klot. Han förstår emellertid att andra ser annorlunda på saken. Nu kan han inte skjuta upp beslutet längre. Han grubblar över det paradoxala i att han om ett litet tag kommer att ta ett litet men enormt betydelsefullt steg. Det är då orden kommer till honom. Nu vet han vad han skall säga.
Då minuterna för astronauternas pionjärvandring närmar sig, iför de sig måndräkterna. Likt fallskärmshoppare som noggrant packar sina skärmar följer de checklistan in i minsta detalj: stövlar, tryckhjälm, handskar, dräkt. Allt skall på i en bestämd ordningsföljd, och viktigast av allt är ryggsäcken, det så kallade Portable Life Support System, som innehåller livsnödvändig utrustning, bland annat vatten, syre, kommunikationsutrustning och kylsystem. Med en knapp startar männen ryggsäckarnas luftpumpar och hör det lugnande surret från maskineriet, ett välkänt ljud från träningstimmarna. Armstrong och Aldrin i rymddräkterna utgör nu – oberoende och mobila – varsin liten sluten enhet av liv i all månens livlöshet.
”Luckan öppnas”, meddelar Armstrong över radion och mycket riktigt. Eagles tunna metalldörr glider upp, och medan Aldrin håller i luckan klättrar Armstrong baklänges ut på stegen. På vägen ned slår han på en TV-kamera på sidan av Egale och kort därpå meddelar jorden: ”Nu har vi bilden.”
Ett litet steg
Framför ögonen på Aldrin och en trollbunden värld klättrar Armstrong nedför stegen, långsamt och prövande. Då han når det nedersta steget låter han för ett kort ögonblick vänster ben dingla i rymden, innan han sätter ned foten i måndammet. ”Det är ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, säger han – ord som sedan skall bli odödliga.
Framåtböjd och tvekande, som en människa som har glömt hur man går, sätter Armstrong den ena foten framför den andra, men han märker snabbt hur lätt och obesvärat det går att vandra på månen, trots den stela rymddräkten. På grund av den svaga tyngdkraften väger han bara omkring 26 kilo, och varje steg han tar förlängs till ett svävande hopp. Det verkar som om all rörelse sker i slow motion.
Med sin Hasselbladkamera tar Armstrong de första bilderna från månen, men markkontrollen påminner honom att följa programmet och genast börja samla in prover. Han fiskar upp en sked ur fickan och gräver upp stoft och sten, som han häller i en påse. ”Är du beredd på att jag kommer ut?”, frågar Aldrin lite senare. Fjorton minuter efter att Armstrong har gått samma väg lämnar Aldrin Eagle. ”Nu skall jag backa ut och låta luckan stå på glänt – och vara noga med att inte låsa den”, skojar han. ”Riktigt bra tänkt”, svarar Armstrong leende och hälsar sin kollega välkommen på ytan med orden: ”Är det inte fantastiskt? Storslagen utsikt härifrån”. ”Storslagen ödemark”, rättar Aldrin.
Samtal från presidenten
Under de kommande två och en halv timmarna har astronauterna ett digert program. De skall ställa upp vetenskaplig experimentutrustning, samla fler stenar och mer stoft och fotografera, men först väntar en högtidligare uppgift: att placera den amerikanska nationalsymbolen Stars and Stripes stadigt i mångruset. Armstrong och Aldrin vecklar ut flaggan, men mot förmodan är det inte så lätt att pressa ned stången i den steniga ytan.
Kort efter att männen återupptagit arbetet blir de avbrutna av markkontrollen, som meddelar att president Richard Nixon önskar tala med dem. ”Hello Neil och Buzz”, säger han. ”Jag ringer från ovala rummet i Vita huset. Detta måste absolut vara det mest epokgörande samtalet någonsin härifrån. I ett ovärderligt ögonblick i hela mänsklighetens historia är alla människor på jorden förenade. Förenade i stolthet över vad ni uträttat och förenade i våra böner om att ni skall ta er säkert tillbaka till jorden.” ”Tack, herr president. Det är en ära och ett privilegium för oss att stå här och representera inte bara USA utan fredsälskande människor i hela världen”, säger Armstrong, innan han återgår till jobbet.
Resten av månvandringen förlöper med hektisk aktivitet, och alltför snabbt – långt innan de över huvudtaget har lärt känna den nya världen – måste Armstrong och Aldrin återvända till Eagle. Väl inne konstaterar de att de åter har fyllt kabinen med syre, och när de tar av sig sina hjälmar förvånas de över att månen luktar. Det sitter en odör av något skarpt och odefinierbart i kläderna, en lukt som påminner om våt aska eller krutrök.