49 år efter det att den senaste astronauten på månen återvände till jorden har nya analyser av de prover som samlades in under Nasas Apollouppdrag förändrat vår uppfattning om månens geologiska förhistoria.
I dag har månen, till skillnad från jorden, inget magnetfält som skyddar mot kosmisk strålning.
Men på 1970-talet när astrogeologer analyserade de månstenar som Apolloastronauterna hade tagit med sig hem drog de slutsatsen att vår följeslagare hade haft ett väldigt kraftfullt magnetfält för cirka 3,7 miljarder år sedan.
De första analyserna av proverna som samlades in på månen 1972 visade att månen en gång hade ett starkt magnetfält. Nu har det visat sig att det antagandet var felaktigt.
Teorin baserades på det faktum att forskare hade hittat tydliga tecken på magnetisering i stenar från månen.
Utifrån detta drog forskarna slutsatsen att månen måste ha haft en så kallad geodynamo, det vill säga flytande elektriskt ledande ämnen djupt inne i klotet som, precis som en elektromagnet, kunde upprätthålla ett permanent magnetfält.
De nya analyserna visar dock att dåtidens forskare hade fel. Nu vet vi dels att månens kärna förmodligen är för liten och kompakt för en geodynamo, dels att det finns en mycket mer trolig förklaring till de magnetiska spåren i månstenarna:
Genom att icke-magnetiska månstenar utsattes för magnetism blev stenarna magnetiska, och om månen en gång hade ett magnetfält skulle de testade stenarna redan varit magnetiska när de samlades in.
Anledningen till att det finns spår av magnetism på månen är att klotet utan något skydd från ett magnetfält har bombarderats med små magnetiska kometer och asteroider i miljardtals år.
Nasa kommer att återvända till månen 2024, och den nya upptäckten är intressant för framtida uppdrag. Frånvaron av ett magnetfält innebär nämligen att förekomsten av sällsynta mineraler är större än vad man tidigare trott.