Månenoch i synnerhet tidvattenskrafterna har haft enorm betydelse för jorden. Den unga jorden hade ett dygn på fem timmar, men under miljoner år bromsade tidvattenskrafterna rotationen så att dygnet förlängdes, samtidigt som månen kom längre bort.
Det ökade avståndet fick tidvattenskrafterna att avta, men de var fortfarande starka nog att påverka jordens utveckling, inte minst livets uppstigande från havet till land. Enorma landområden översvämmades regelbundet vid högvatten, så att stora mängder havsdjur kom upp på land. De allra flesta dog, men över miljoner år lärde sig en del att klara sig – de första amfibierna och insekterna kunde inta fastlandet.
Jordens inre blev varmt
Tidvattenskrafterna påverkade också själva klotet. Både jordskorpan och skikt djupare ned hölls i konstant rörelse, och det ledde till att jordens inre blev ännu varmare än det redan var. Därför är en stor del av kärnan fortfarande flytande, och det är förutsättningen för att jorden skall ha ett starkt magnetfält, som skyddar oss mot skadlig strålning från rymden.
Månens största betydelse för jorden är dock att den stabiliserat axellutningen. Den är nu 23,5 grader, och det räcker precis för att ge oss gynnsamma årstider. Beräkningar visar att lutningen utan en följeslagare skulle variera med mer än 45 grader. Med så extrema svängningar kunde tropiska regnskogar plötsligt täckas av is, och då är det svårt att föreställa sig att människan skulle kunna uppstå och utvecklas.
Månen satte fart på vetenskapen
De första människorna har iakttagit månens faser, och tidigare kulturer har använt faserna från nymåne till fullmåne för att mäta tiden och hålla ordning på årets gång.
Det har krävt kalendrar, och arbetet med att skapa dem har lett till den första formen av astronomi. Senare har förutsägelserna av solförmörkelser tillkommit, och med tiden har detta utvecklats till en deciderad vetenskap.
Lär dig mer om månförmörkelse.