I katastroffilmen Moonfall slår en okänd kraft månen ur sin bana, så att den hastigt närmar sig jorden. Tidvattenskrafterna blir så kraftfulla att de utlöser globala naturkatastrofer och bara en djärvt expedition, genomförd av pensionerade astronauter, kan rädda oss från en fullkomligt förödande kollision.
Det skulle få stora konsekvenser i verkligheten också, om månen kom närmare jorden.
Om avståndet halverades till 192 000 kilometer skulle månen, sedd från jorden, få en fyra gånger större areal och nätter med månen på himlen skulle därmed uppfattas som väsentligt ljusare. Det skulle vi kanske kunna leva med – till skillnad från följderna av tidvattenskrafterna.
Flodvågor två gånger om dygnet
Med månens nuvarande avstånd utlöser den en tidvattensvåg på 0,7 meter på öppet hav. Om avståndet halveras skulle vågen öka till att bli över 5,5 meter.
Två gånger om dygnet skulle den skölja in över många lågt liggande öar och braka in över kontinenternas kuster. Samtidigt kommer krafterna att framkalla våldsamma jordbävningar och vulkanutbrott.
Månen skulle dessutom påverkas mer av tidvattenskrafterna från jorden. Och om den närmade sig ännu mer, skulle den till sist slitas helt i bitar.
I verkligheten kommer månen dock inte närmare jorden, utan avlägsnar sig med cirka 3,8 centimeter om året.
Först om fem miljarder år, när solen förvandlas till en röd jättestjärna kommer det att gå åt andra hållet.
När solen sväller kommer dess yttersta atmosfär att att omsluta jorden och månen. Solatmosfären kommer att bromsa in månens rörelse, så att den förlorar energi och faller in mot jorden, där den till slut krossas av tidvattenskrafterna på 18 470 kilometers höjd.
