Hur många månar har Jupiter?
Jupiter har 79 kända månar. Det är 66 färre än Saturnus, som har 145 månar och därmed är den planet i solsystemet med flest månar.
Det är dock osäkert om Saturnus kommer att behålla den platsen i framtiden, eftersom astronomer med jämna mellanrum upptäcker nya månar runt planeterna i solsystemet.
Jupiter var faktiskt länge den planet som hade flest månar i vårt solsystem.
Men under hösten 2019 deklarerade den Internationella astronomiska unionen att man hade upptäckt 20 nya månar runt Saturnus, varpå Jupiter fick se sig besegrat.
I maj 2023 tillkom ytterligare 62 månar till Saturnus omloppsbana.
Jupiter kan ha 600 månar
Sommaren 2021 upptäckte en amatörastronom ytterligare en måne runt Jupiter.
Den nya månen är ännu inte slutgiltigt erkänd av Internationella Astronomiska Unionen, men enligt flera astronomer är bevisen för en 80:e måne runt Jupiter starka.
Dessutom visar forskning från University of British Columbia i Kanada att det kan finnas hundratals månar runt Jupiter.
De kanadensiska astronomerna har tittat på olika arkivbilder av Jupiter och kombinerat dem på ett sätt som kan avslöja om mindre månar kretsar runt planeten.
Genom denna metod hittade de 52 föremål som mycket väl kan vara små nya månar. Eftersom studien dessutom enbart baserades på en ytterst liten del av området runt Jupiter misstänker astronomerna att det kan finnas runt 600 månar runt Jupiter.
Det är därför kanske bara en tidsfråga innan Jupiter återigen intar platsen som den planet i solsystemet som har flest månar.
Du kan se en översikt över Jupiters månar här.
Vad är de galileiska månarna?
De galileiska månarna är Jupiters fyra största månar.
De galileiska månarna heter:
- Ganymedes
- Io
- Europa
- Callisto
Månarna kallas för de galileiska månarna eftersom det var den italienske astronomen Galileo Galilei som upptäckte dem under vintern år 1610.
Galileo observerade Io, Europa och Callisto den 7 januari och den 11 januari fick han även syn på Ganymedes, den största av Jupiters månar och även den största månen i vårt solsystem.
Jupiters månar - de galileiska månarna.
De galileiska månarna är uppkallade efter den grekiska guden Zeus älskade – men det är inte Galileos förtjänst.
Det var den tyske astronomen Simon Marius som gav dem dessa namn i sitt verk Mundus Iovialis. I samma verk hävdade han vidare att det var han som hade upptäckt Jupiters månar först. Senare har det fastslagtis att Galileo var den första som upptäckte de galileiska månarna, men bara med en enda dags försprång.
Galileo var inte nöjd med Marius namngivning och tog därför fram ett siffersystem för att namnge Jupiters månar:
- Jupiter I (Io)
- Jupiter II (Europa)
- Jupiter III (Ganymedes)
- Jupiter IV (Callisto)
I dag är de galileiska månarna främst kända under sina grekiska namn, men siffersystemet används fortfarande. Detta gäller särskilt när astronomer upptäcker nya månar runt Jupiter och ska namnge dem.
Samtliga fyra galileiska månarna är – liksom jordens måne – i bunden rotation runt Jupiter. Det innebär att Io, Europa, Ganymedes och Callisto alltid vänder samma sida mot Jupiter.
Här kan du se hur Jupiters månar – Io, Europa, Ganymedes och Callisto – kretsar runt Jupiter. Io ligger närmast Jupiter, därefter följer Europa, sedan Ganymedes och slutligen Callisto.
Ganymedes
Ganymedes är solsystemets största måne
Ganymedes är troligtvis den av Jupiters månar som kan skryta med flest titlar.
Med en diameter på 5 268 kilometer är Ganymedes det nionde största objektet i solsystemet och därför också den största och mest massiva månen i solsystemet. Som jämförelse är vår egen måne 3 476 kilometer i diameter.
Ganymedes är större än både planeten Merkurius och dvärgplaneten Pluto. Dessutom visar Ganymedes kuperade och fårade yta tecken på den sortens plattektonik som vi känner till här på jorden. Den geologiska aktiviteten ägde dock rum för många år sedan.
Ganymedes är också den enda månen i solsystemet som vi vet har ett magnetfält.
Ganymedes magnetfält upptäcktes av Nasas rymdsond Galileo år 1996, och 1998 tog rymdteleskopet Hubble de första infraröda bilderna av polarsken vid månens poler.
Astronomer tror att magnetfältet skapas av rörelser av smält järn i den inre kärnan eller ett lager flytande saltvatten under det isskikt som täcker månen.
Ganymedes kan ha flytande vatten
Nasa har sedan 1970-talet antagit att Ganymedes rymmer flytande vatten, och sedan dess har fler bevis stärkt misstanken, bland annat upptäckten av Ganymedes magnetfält på 1990-talet.
2015 visade analyser av bilder från Hubble-teleskopet att Ganymedes polarsken rör sig på ett sätt som starkt indikerar att månen innehåller flytande saltvatten 160 kilometer under dess yta. Enligt astronomer kan Ganymedes till och med innehålla hav som innehåller mer saltvatten än vad som finns på jorden.
Att Ganymedes innehåller flytande vatten kan innebära att det finns liv på månen. Nasa förbereder därför ett uppdrag som ska lära oss mer om Ganymedes har en beboelig miljö och kanske till och med liv.
Sommaren 2023 kommer rymdsonden Jupiter Icy Moons Explorer (JUICE) att skickas till Ganymedes, Callisto och Europa. Den vulkaniskt aktiva månen Io kommer inte att studeras eftersom de våldsamma förhållandena på månen innebär dåliga förutsättningar för liv.
Om allt går enligt planen kommer JUICE att nå Jupiter 2031, och hösten 2032 kommer sonden att kretsa runt Ganymedes.
Io
Io är den mest vulkaniskt aktiva månen
Bland alla små och stora himlakroppar i solsystemet är Jupiters måne Io den i särklass mest vulkaniskt aktiva.
Det pågår hundratals vulkanutbrott på den gulaktiga galileiska månen och några av utbrotten är så kraftfulla att det vulkaniska materialet kastas mer än 400 kilometer ut i rymden.
Det är olika svavelföreningar från den vulkaniska aktiviteten på Io som ger månen ett färgrikt mönster av gult, rött, vitt och svart.
Under en miljon år täcks hela Ios yta av ny lava ,vilket innebär att månen har fått en ny yta tusentals gånger hittills.
Tre typer av utbrott gör Io till ett helvete
De hundratals utbrotten på Io kan delas in i tre kategorier med olika styrka och varaktighet.
Explosiva utbrott
De plötsliga utbrotten producerar en kilometerhög lavafontän som varar i veckor eller månader.
Flödande utbrott
Utbrotten varar i åratal och sprider lava över tusentals kvadratkilometer.
Små utbrott
De relativt små utbrotten sker i gamla vulkankratrar där de bildar sjöar av lava.
Jupiters gravitation gör Io glödhet
Vulkanismen härrör från en våldsam värmeutveckling i Ios inre, vilket beror på att Jupiter ständigt rycker och drar i månen.
Io är den innersta av Jupiters fyra stora månar och dess omloppsbana dikteras av två andra månar: Europa och Ganymedes. De håller kvar Io i en långsträckt bana vilket gör att Jupiters gravitation oavbrutet påverkar månen på olika sätt.
Det leder till att Io ändrar form hela tiden, och friktionsmotståndet i månens inre skapar extrem värme.
Forskning visar att värme huvudsakligen avsätts i ett lager strax under Ios skorpa. Där blir stenen flytande och trycket stiger. Minsta lilla spricka får därför lava att välla upp ur marken.
Europa
Europa ger hopp om liv
Europa är den minsta av de galileiska månarna och utifrån sett är Europa inte särskilt inbjudande.
Månen Europa, som är lika stor som vår egen måne, har en karg och istäckt yta och förefaller inte vara en plats att leta efter liv på.
Men ett antal upptäckter har gjort Europa alltmer intressant.
Europas ljusa yta beror på isskiktet som täcker månen.
För 40 år sedan flög sonden Voyager 2 förbi Europa och tog bilder som gjorde astronomer nyfikna. Bilderna visade att isen hade långa revor och sprickor, men överraskande nog nästintill inga kratrar efter meteornedslag.
Förklaringen till detta måste vara att det finns en sorts geologisk aktivitet i Europa som raderar ut kratrarna med tiden.
Senare bilder från Galileosonden på 1990-talet stärkte teorin om att det kunde finnas ett hav av flytande vatten under isen som påverkas av Jupiters gravitation Det gör att isen buktar upp och får sprickor. 2012 hittade Hubble-teleskopet även de första spåren av gejsrar som sköt upp vatten genom isen.
Jupiter drar vatten ur Europas dolda hav
Gravitationspåverkan från Jupiter leder till sprickor isen på månen Europa. Resultatet är gejsrar av ånga som skjuter ut ur ett flytande hav under istäcket.
Jupiter skapar sprickor i isen
Gravitationen från Jupiter gör att isen på Europa spricker.
Vatten tränger upp i sprickorna
Vatten från Europas hav tränger igenom istäckets yta.
Gejsrar skjuter ut fontäner av ånga i atmosfären
På vissa ställen letar sig vattnet genom isen och skjuter upp som ånga från ytan. 2019 kunde forskare för första gången mäta vattenångan.
Tecken på vattenånga i atmosfären
Hösten 2019 lyckades Nasa-astronomer bevisa att gejsrarna – och därmed också det flytande havet – verkligen finns på Europa.
Med hjälp av Keck-teleskopet på Hawaii har forskare gjort noggranna mätningar av infrarött ljus från Europa.
Med hjälp av så kallad spektrometri kunde de se spår av de ämnen som finns i Europas tunna atmosfär och där hittade de säkra tecken på vattenånga.
När vattenmolekyler utsätts för solens strålning sänder de ut speciella frekvenser av infrarött ljus, vilket gör det möjligt att upptäcka dem.
Forskarnas beräkningar var extremt svåra eftersom deras observationer gjordes från jordens yta.
Det betyder att ljuset från Europa inte bara har passerat sin egen utan även jordens atmosfär, som är full av vattenånga, och de spåren var tvungna att "dras av" för att få en klar bild av vattenångan på Europa.
Om vattnet härstammar från det underliggande havet, vilket är troligt, finns det också en transportväg mellan yta och hav. Det i sin tur innebär att ingredienserna som behövs för livet – såsom syre, organiska molekyler och näringsämnen – kan mötas.
Två uppdrag på väg till Europa
Om Europa rymmer liv eller inte kan vi få veta under de kommande åren.
2023 skjuter Nasa upp rymdsonden JUICE mot Ganymedes, Europa och Callisto. Efter en resa på sju år kommer JUICE att under tre år observera de tre galileiska månarna, som samtliga förmodas ha hav under isen.
Uppdraget syftar inte bara till att avslöja livsvillkor utan ska även ge forskarna generell kunskap om de galileiska månarnas bildning och utveckling.
När Nasa skjuter upp Europa Clipper någon gång mellan 2024 och 2025 kommer de enbart att fokusera på månen Europa.
Efter cirka en sex år lång resa kommer sonden att kartlägga större delen av Europa och undersöka om det finns några förutsättningar för liv.
Callisto
Callisto är den tredje största månen i solsystemet
Med sina 4 821 kilometer i diameter är Callisto den tredje största månen i solsystemet och den näst största av Jupiters månar.
Callisto är den av de galileiska månarna som ligger längst bort från Jupiter och är därför inte en del av den så kallade omloppsresonansen mellan Jupiter och de andra tre galileiska månarna Ganymedes, Io och Europa.
Det gör att Callisto inte heller har samma värmeutveckling som uppstår till följd av inre friktion från Jupiters gravitation.
Callistos brunaktiga färg beror troligtvis på att material från meteorer har färgat månens isiga yta.
Callisto är fylld med kratrar
Callistos yta har – till skillnad från Ganymedes – inga tecken på geologisk aktivitet, och landskapet på Callisto har därför endbart formats av kratrar. Faktum är att Callisto är den måne i solsystemet som har flest kratrar.
De flesta av kratrarna på Callisto framstår som utsuddade, eftersom månens isiga mantel har mjukat upp kratrarnas konturer under miljontals år.
Den största kratern på Callisto har fått namnet Valhalla. Valhalla mäter nästan 4 000 kilometer i diameter och är därför den största kända kraterstrukturen i solsystemet.
Den näst största kratern på Callisto heter Asgard, och den är 1 700 kilometer i diameter.
Callisto har speciell kraterbildning
1979 tog rymdfarkosten Voyager 1 en bild av ett antal helt raka kratrar på Callisto.
Gipul Catena-kratern (bilden) är unik på Callisto, men andra liknande kraterformationer har även upptäckts på andra Jupitermånar. Ganymedes har exempelvis Enki Catena-kratern som också består av nedslag i en rak linje.
Kratrarna kallades Gipul Catena, och astronomer tror att de orsakades av en komet som slets isär av tidvattenkrafterna före nedslaget.
Teorin bygger på observationer av kometen Shoemaker-Levy 9, som upptäcktes 1993 och som just hade slitits isär av Jupiters tidvattenkrafter.
Här är ett utsnitt av de 21 fragmenten av kometen Shoemaker-Levy 9 som den amerikanske geologen Eugene Shoemaker upptäckte tillsammans med sin fru och astronomen David Levy 1993.
Precis som när det gäller Ganymedes och Europa anar forskare att Callisto kan ha ett flytande hav under sitt flera kilometer tjocka islager.
Därför ska rymdsonden JUICE undersöka Callisto när den besöker de galileiska månarna någon gång på 2030-talet.