Beräkningar har visat att det späda jordklotet för 4,6 miljarder år sedan var cirka 1 000 grader varmt. Tillsammans med värmen från sönderfall av radioaktiva grundämnen smälte jordens beståndsdelar.
Järn och en rad andra grundämnen kollapsade i jordens centrum, där järnet långsamt stelnade till den centrala kärnan. Lättare grundämnen som kisel, syre, aluminium, kalcium och magnesium lämnades kvar i manteln och skorpan.
Energi till uppsmältning frigavs när järnet sökte sig mot jordens centrum. Den ursprungliga värmen från denna process har inte helt lämnat kärnans yttre delar, så den yttre kärnan är fortfarande flytande.
Över den yttre kärnan ligger manteln, som delas in i en nedre och en övre del. Gränsen mellan mantel och kärna kallas för Gutenberg-diskontinuiteten. Den nedre delen av manteln består av silikater, en grupp mineraler som innehåller varierande mängder kisel.
Skälet till att manteln är uppbyggd av två lager är förmodligen att olika mineraler är stabila under de varierande tryck- och temperaturförhållanden som dominerar i vardera lager.
Manteln är fast men inte fastare än att det förekommer så kallad konvektion, det vill säga att värmen från de nedre delarna förs upp mot jordens yta.
Den yttre delen av manteln är delvis smält och kallas astenosfären. Det är på den som jordens kontinenter flyter. Kontinenterna är integrerade i jordens yttersta, styva skal, den så kallade litosfären som är sammansatt av skorpan och den allra yttersta delen av manteln.