Shutterstock

Gigantisk rymdorkan skickade elektronregn över jorden

Orkanen över den magnetiska nordpolen var 1 000 kilometer i diameter och är den första som observerats i rymden. Forskare hoppas att det kan ge ny kunskap om fler atmosfäriska fenomen.

Under sensommaren 2014 skedde något märkligt över Arktis som forskarna först nu har förstått. Genom att analysera satellitobservationer har kinesiska forskare upptäckt att en unik “rymdorkan” utvecklades högt upp i vår atmosfär.

I stället för de enorma mängder regn som förekommer i samband med traditionella orkaner skickade rymdorkanen ett elektronregn över oss.

En plasmavirvel på 1 000 kilometer i diameter

Observationerna visade en gigantisk virvel av plasma över den magnetiska nordpolen. Mitten av virveln påminde om det lugna ögat på en riktig orkan – där saknades i princip rörelse i plasman.

Rymdorkanen hade också flera armar som sträckte sig ut från dess centrum, och orkanen roterade även kring sin egen axel – precis som en riktig orkan.

plasma, orkan, norrsken, nordpol

Rymdorkanens 1 000 kilometer breda plasmaspiral uppstod över jordens magnetiska nordpol.

© Qing-He Zhang, Shandong University

3D-simulering bekräftade observationerna

För att bekräfta att en rymdorkan faktiskt skulle kunna inträffa simulerade forskarna händelsen i en högupplöst 3D-modell. Och modellen bekräftade deras observationer.

Forskare har länge haft teorier om att denna sorts plasmastormar kan inträffa, men de unika observationerna innebar att det var första gången som fenomenet kunde dokumenteras.

Enligt forskare kan denna typ av plasmaorkaner vara ett universellt fenomen, men att det är något som vi först nu har observerat. De kan också förekomma högt upp i atmosfären på andra planeter i solsystemet.

Kräver enorma mängder med energi

Forskarna tror att det går till på samma sätt för att en plasmaorkan ska uppstå; att solvinden överför gigantiska mängder energi till jordens övre atmosfär vilket gör att plasmavirveln bildas.

Forskarna tror att energiöverföringen kan bidra till att förklara flera väderfenomen på lång sikt, såsom satellitmotstånd – vilket för ner satelliter i lägre banor – och högfrekventa störningar i atmosfären.