Från vetenskapens arkiv: Kampen om jordens plattor

Tron förflyttar kontinenter

På Alfred Wegeners tid trodde de flesta forskare att jordklotet inte hade varit utsatt för några större förändringar sedan skapelsen. Det kunde tänkas att mindre landmassor pressats ihop till bergskedjor – eller dragits ut i havet av stora geologiska krafter – men kontinenterna låg kvar där de låg.

Alfred Wegener förstod att hans kontroversiella teori om vandrande kontinenter skulle kräva handfasta bevis. Därför började han gräva ned sig i geografiska, paleontologiska och klimat­vetenskapliga verk – samtidigt som han levde ett hektiskt liv som meteorolog. Vid det laget hade Wegener under en period redan ar­betat på ett ryskt observatorium i Arktis. Och han hade rest med Danmarksexpeditionen till Grönland där han mätte temperaturer och vindhastighet, studerade is, moln och norrsken och sände upp väder­ballonger.

Tack vare Wegeners oräddhet och många upptäckter var han mycket respekterad som meteorolog. Studenterna vid universiteten i Tyskland och Öster­rike tyckte om den smale, gänglige mannen med det allvarsamma ansiktet och den höga pannan. Han kryddade nämligen gärna de torra föreläsningarna med spännande historier från sina arktiska expeditioner. Men tyskens kärlek till Norden skulle senare kosta honom livet, och därmed sätta stopp för spridningen av hans mest omdebatterade upptäckt.

VIDEO: Se hur kontinenterna vandrar runt på jorden under miljardtals år

Jorden blev mindre och kallare

I sitt sökande efter bevis för sin kontinentaldriftsteori läste Wegener att forskare hade funnit nästan identiska fossil efter 250 miljoner år gamla djur och växter i Västafrika och i Brasilien.

Upptäckten väckte Alfred Wegeners intresse. Å andra sidan skakade han uppgivet på huvudet åt författarens förklaring till fenomenet. Enligt författaren hade jorden för länge sedan varit större och varmare, och kontinenterna skulle ha suttit ihop via långa landtungor. Men jordklotet ”skrumpnade” i takt med att kärnan svalnade, och med tiden hade skorpan blivit skrynklig som ett russin. I processen steg vissa av landmassorna, vilket resulterade i att landtungorna försvann i havet.

De flesta av de forskare som ägnade sig åt jordens förhistoria godtog teorin om landbryggor mellan kontinenterna, men Alfred Wegener avfärdade den.

Palmer dök upp under isen

Han påpekade att det nyligen upptäckta fenomenet ”radioaktivitet” hade visat sig vara en effektiv värmekälla för planeten. Om radioaktiviteten förhindrade att klotet kyldes ned kunde planeten inte heller hålla på att skrumpna – och detta uteslöt att landtungor över hela världen skulle ha sjunkit i havet.

Kort därefter fastnade Wegener för en annan intressant upptäckt. Han fick veta att geologer hade hittat 65 miljoner gamla fossiliserade rester av träd på den arktiska, norska ön Spetsbergen. Det häpnadsväckande var att den sortens träd bara växte i tempererade områden.

Ännu större blev förvåningen i forskarvärlden när geologerna hittade spår av tropiska palmer i ännu djupare lager. Palmfossil på en arktisk ö fick forskarna att gnugga sig i ögonen, men Wegener var inte förvånad. Upptäckten passade som hand i handske med hans teori.

Boken fick hård kritik

1915 gav Alfred Wegener ut boken Die Entstehung der Kontinente und Ozeane – ”Kontinenternas och ocea­nernas uppkomst”. I boken presenterade han den kompletta versionen av kontinentaldriftsteorin. Den gick ut på att alla landmassor för väldigt länge sedan hade suttit ihop i en superkontinent som han kallade Pangea. För 250 miljoner år sedan bröts skorpan sönder och den enorma kontinenten splittrades. Delarna försköts långsamt från varandra – och de rör sig fortfarande.

Den kontroversiella boken möttes av hård kritik redan från början. 1918 refererade en högt respekterad österrikisk klimatforskare sarkastiskt till det ”feberyra galningspratet från folk med dåliga exempel på skorpor i rörelse och kringvandrande polar-pest”. Fem år senare kritiserade den brittiske geologen Philip Lake teorin inför en stor skara kolleger i London. Lake varnade för att Wegener ”inte söker sanningen; han förespråkar en sak och är blind för alla fakta som ­talar emot den”.

Med andra ord bröt Wegener mot den oskrivna regeln att en forskare aldrig borde favorisera en enskild teori – inte ens sin egen.
När Wegeners bok gavs ut på andra sidan Atlanten på 1920-talet mötte han ännu hårdare motstånd. 1926 träffades 13 framstående vetenskapsmän under en konferens i New York för att diskutera Wegeners kontinentaldriftsteori. Alfred Wegener var själv inte närvarande och slapp uppleva lynchstämningen i salen. En fransman ansåg att teorin var ”en stor poets dröm: Man försöker omfamna den och upptäcker att det man har i sina armar bara är lite rök eller ånga”.

En anställd vid universitetet i Chicago menade att Wegeners teori ”tar sig särskilda friheter gentemot vår jord och är mindre bunden av märkliga, trista fakta än de flesta andra rivaliserande teorier”.
Slutligen kallade ordföranden i de amerikanska filosofernas för­ening hela kontinentaldriftsteorin för ”komplett, förbannad röta”.

Wegener blev hatobjekt

I dag kan det tyckas märkligt att Alfred Wegener och hans teori blev så hånad och kritiserad. I början av 1900-talet var det nämligen inte helt ovanligt att teorier som inte var vetenskapligt underbyggda kunde bli accepterade.

Vissa historiker förklarar det med att Wegener lade fram sin teori i en strikt uppdelad forskarvärd. För de flesta var det något alldeles oerhört att en meteorolog inkräktade på geologernas territorium. Och till råga på allt kom ju Alfred Wegener från Tyskland – en nation som under första världskriget knappt tio år tidigare varit amerikanernas och britternas dödsfiende.

Andra historiker har pekat på att Wegeners teori kolliderade med tidens oskrivna forskarregler: Den enskilde forskaren skulle själv samla in alla sina fakta. En vetenskapsman kunde ägna decennier åt ­observationer innan han ens vågade lägga fram en försiktig hypotes. Wegener hade däremot lånat flitigt från andra forskares upptäckter och använt sig av deras data. Sist men inte minst verkar det som om många var rädda för Wegeners teori eftersom den utmanade allt de dittills trott på och byggt sina karriärer på.

Geologen Rollin T. Chamberlin satte ord på rädslan inför sina kolleger vid en konferens i New York 1926: ”Om vi ska tro på Wegeners teori måste vi glömma allt vi lärt oss under de senaste 70 åren och börja om från början.”

Omkom på inlandsisen

Motståndet mot Wegeners teori var så starkt att idén om kontinentaldrift begravdes i flera decennier.Fyra år efter den hätska konferensen i New York reste Alfred Wegener med en expedition till Grönland för att studera jetströmmar. Men en ovanligt sträng vinter med svåra snöstormar och temperaturer på 52 minusgrader tvingade männen att övervintra på inlandsisen. De blev tvungna att amputera förfrusna, svarta tår med hjälp av sina fickknivar, och när maten till draghundarna tog slut avli­vade de några av dem och matade de kvarvarande hundarna med köttet.

I november firade Alfred Wegener sin 50-årsdag med lite torkad frukt och choklad. Dagen därpå vandrade han iväg tillsammans med en grönländsk vägvisare i hopp om att kunna ta sig till en bemannad station för att hämta medicin och mat. Ingen såg dem i livet efter det. Den grönländske vägvisaren återfanns aldrig men en patrull hittade Alfred Wegeners kvarlevor den 12 maj 1931. Tysken låg begravd under snön, inlindad i sovsäckar och renskinn. Hans grav hade märkts ut med två skidor. Patrullens slutsats var att den storrökande meteorologen hade dött av överansträngning. Kroppen lämnades kvar i sin iskalla grav under den grönländska snön.

Teorin accepterades efter 40 år

Efter Alfred Wegeners död avfärdades hans teori gång på gång eftersom ingen lyckades förklara processen bakom kontinenternas rörelse. Om planetens undre skikt uppförde sig som ett slags flytande stenmassa skulle den inte vara stark nog att flytta eller lyfta landmassor.

Men på 1960-talet kom mängder av nya forskningsresultat om havsbottnen, magnetfält och jordskorpan. Forskarna upptäckte enorma plattor under kontinenterna och oceanerna, och plötsligt började många vända blickarna mot ­Wegeners gamla teori. Och inom några år hade nästan alla forskare tagit till sig en justerad version av Alfred Wegeners kontinentaldriftsteori.