Sista utropet på expedition till yttre solsystemet

Det är emellertid inte säkert att Neptune Odyssey någonsin kommer att förverkligas. Expeditionen konkurrerar nämligen med två andra lika dristiga drömresor.

Sonden Orbilander, som ska både kretsa runt Saturnus måne Enceladus och landa på dess yta, där ingen rymdfarkost någonsin tidigare varit, och expeditionen Persephone, som ska ända ut till Pluto och som den första rymdfarkost någonsin placeras i omloppsbana runt dvärgplaneten och dess måne Charon.

Dessa expeditioner är inte bara krävande. Det är också mer bråttom än vanligt att få klartecken för dem.

De enorma avstånden till solsystemets yttre planeter innebär nämligen att sonderna är beroende av att få en extra skjuts av Jupiters starka gravitation. Från början av 2030-talet kommer emellertid Jupiter att vara felplacerad i förhållande till expeditionernas destinationer.

Om man inte lyckas sända iväg en expedition till yttre solsystemet inom de närmaste tio åren kommer man därför att behöva vänta ytterligare tio år innan det är realistiskt att göra ett nytt försök.

Månar har kanske hav med fiskar

Gemensamt för Nasas tre drömresor är att de ska försöka hitta avgörande bevis för liv på andra planeter i solsystemet.

Trots att det bara finns karga gasjättar och isplaneter i de mest avlägsna delarna av vår planetariska bakgård har sonder sedan länge visat att det på vissa av planeternas ismånar faktiskt skulle kunna finnas liv.

Saturnus måne Enceladus och Neptunus måne Triton döljer troligen enorma, böljande hav under ytan. Det samma gäller dvärgplaneten Pluto. Det innebär att de kanske också har liv i form av mikroorganismer eller till och med fiskar och större havslevande djur.

Ingen vet ännu hur organismer på dessa platser skulle kunna se ut, men eftersom förutsättningarna möjligen påminner om haven på jorden finns det hopp om att hitta liv.

Gravitation fungerar som katapult

Astronomerna har väldigt få data som underbygger misstanken om liv, eftersom gas- och isjättarnas stora avstånd från oss innebär att vi inte har besökt dem särskilt ofta.

När man rör sig utåt i solsystemet ökar avstånden mellan planeterna exponentiellt. De yttre planeterna ligger betydligt längre från varandra än de inre. Den yttersta planeten Neptunus avstånd till solen är 30 gånger längre än jordens.

Så långa resor kräver inte bara år av tålamod från de första ingenjörsritningarna till ankomsten vid destinationen. De förutsätter också att solsystemets planeter står i rätt position i förhållande till varandra.

För att spara bränsle och därmed dyrbar vikt utnyttjar astronomerna en teknik som kallas gravitationsslunga, där sonden gör en sväng runt en planet och utnyttjar gravitationen för att slungas vidare ut i rymden i högre hastighet.

Denna teknik tänktes ut år 1961 av den amerikanske matematikern Michael Minovitch och testades för första gången år 1973, då rymdsonden Pioneer 10 passerade Jupiter och använde gasjättens gravitation för att få upp sin hastighet från 52 000 till 132 000 kilometer i timmen.

🎬 SE VIDEO: Planeternas gravitation sätter fart på sonden

I slutet av 1970-talet drog Voyagersonderna också nytta av en särskild position av himlakropparna för att slungas förbi yttre solsystemets fyra stora gasplaneter. Voyager 1 och 2, som fortfarande är aktiva, har i dag färdats så långt bort från jorden att de har lämnat heliosfären, den gräns utanför vilken solvinden inte längre har någon inverkan.

De båda sonderna hann ta banbrytande bilder och göra mätningar av solsystemets fyra yttersta planeter, men astronomerna har fortfarande många obesvarade frågor om gas- och isjättarna.

Den här gången har astronomerna särskilt bråttom att förbereda sina expeditioner, för från och med början av 2030-talet befinner sig Jupiter i en position där planeten inte kan användas för att slunga sonder i riktning mot vare sig Saturnus, Neptunus eller Pluto.

Det innebär inte att det är omöjligt att genomföra expeditioner till yttre solsystemet, men utan en extra skjuts från Jupiter behöver raketerna generera betydligt större tryckkraft. Därför vill astronomerna gärna sända iväg dem innan Jupiterfönstret stängs.

Neptunus har snott åt sig sin måne

Mest försummade av solsystemets planeter är isjättarna Uranus och Neptunus, som inte har besökts av en rymdfarkost sedan Voyager 2 flög förbi åren 1986 och 1989.

Det finns dock starka skäl att studera den delen av solsystemet närmare, anser vissa astronomer. Inte minst Neptunus måne Triton är intressant av flera skäl.

För det första är forskarna nästan helt övertygade om att månen ursprungligen utgjorde en del av Kuiperbältet, det område med småkroppar som omger solsystemet, i vilket även Pluto återfinns. Vid någon tidpunkt lyckades emellertid Neptunus med hjälp av sin gravitation ”sno åt sig” Triton från Kuiperbältet och föra in himlakroppen i en omloppsbana runt planeten som skiljer sig från solsystemets övriga månar.

Medan andra månar vanligen kretsar runt sin planet längs ekvatorn, är Tritons omloppsbana förskjuten 23 grader i förhållande till Neptunus ekvator. Det säger astronomerna att Triton inte alltid har tillhört Neptunus och ännu inte har fallit helt på plats i sin omloppsbana runt planeten.

Triton är dessutom rätt stor – större än dvärgplaneten Pluto. Om Neptunus inte hade funnits skulle Triton vara stor nog att räknas som en planet.

Gejsrar slungar ut mörkt material

Månens ovanliga egenskaper slutar dock inte här. På sydpolen genomborras nämligen Tritons yta, som består av kväveis, av mörka gejsrar som sprutar ut mörkt material på ytan.

Redan på de bilder som Voyager 2 skickade hem för över tre årtionden sedan upptäckte astronomerna karakteristiska mörka fläckar, men det är fortfarande oklart vad gejsrarna innehåller och vilka processer som driver dem.

Gejsrarna stärker dock astronomernas misstanke att Triton har ett hav av vatten under ytan. Under det tjocka täcket av vattenis kan nämligen isen smältas av den starka gravitation som Neptunus utsätter Triton för.

Det är en tidvatteneffekt som även förekommer på jorden. Jorden och månen påverkar nämligen varandra ömsesidigt med sin respektive massa. Där det finns vatten kan det också finnas liv, för åtminstone på jorden frodas liv nästan överallt där man hittar vatten, även på väldigt ogästvänliga platser.

Expeditionen Neptune Odyssey ska enligt planen placera roboten Triton Hopper på ytan. Med den särpräglade landaren ska forskarna dra nytta av det faktum att gravitationen på Triton bara är åtta procent av jordens. Det gör det möjligt för landaren att förflytta sig över ytan i fem kilometer långa och en kilometer höga hopp och på så vis söka igenom en stor yta efter tecken på liv.

Triton Hopper räknas till Niac (Nasa Innovative Advanced Concepts), Nasas djärvaste framtidskoncept, vilket innebär att det inte finns någon garanti för att farkosten verkligen kommer att ingå i en Tritonexpedition. Rymdingenjörerna anser dock att Triton Hopper är ett bra alternativ till exempelvis ett rullande robotfordon som Curiosity på Mars, eftersom Tritons issprickor och snö snabbt skulle bli ett problem för ett fordon med hjul.

Varmt vatten bubblar upp på ismåne

Tidvatteneffekten och teorin om ett enormt hav under isen är också anledningen till att Nasa vill besöka Enceladus, Saturnus sjätte största måne.

Med sin diameter på 505 kilometer är den betydligt mindre än Triton, som har en diameter på 2 707 kilometer, men rymdsonden Cassinis upptäckter har visat att Enceladus med stor sannolikhet döljer ett saltvattenshav under sina istäcken.

Därför är Saturnusmånen målet för expeditionskonceptet Enceladus Orbilander, som – vilket namnet antyder – både ska placeras i omloppsbana runt månen (orbit) och landa på dess yta, vilket inte har gjorts tidigare.

Cassinisonden visade att hundratals kilometer höga gejsrar slungas ut från sprickor i isen på månens sydpol. De innehåller nanopartiklar av silikat, som normalt bara bildas när flytande vatten och berg möts vid temperaturer över 90 grader Celsius.

Därför tror astronomerna att det i vattnet under månens istäckta yta finns hydrotermala öppningar, det vill säga sprickor i havsbottnen ur vilka det strömmar uppvärmt, mineralrikt vatten som innehåller exempelvis kalcium och magnesium.

På jorden omges varma hydrotermala öppningar, trots att de befinner sig i mörker långt nere på havsbottnen, alltid av ett rikt djurliv, bland annat bakterier, krabbor och bläckfiskar. Därför kan det mycket väl vara likadant på en måne som Enceladus, fastän månens hav ligger under kilometertjock is.

Sonden Enceladus Orbilander ska föra med sig en mängd olika instrument som bland annat kan avgöra om de insamlade proverna från gejsrarna och isens yta innehåller spår av biologiskt liv i form av aminosyror och lipider. Dessutom ska instrument genom att bland annat mäta havets pH-värde och salthalt försöka avgöra om det är beboeligt.

Oavsett om Enceladus Orbilander hittar spår av liv eller ej kommer astronomerna att få viktiga kunskaper om både vårt eget solsystem och andra stjärnsystem.

Frånvaro av liv är en nästan lika viktig upptäckt som liv, menar Shannon M. MacKenzie, som är chefsforskare på Orbilanderexpeditionen till Enceladus.

”Sannolikheten för spridning av liv mellan jorden och yttre solsystemet är liten, så ett fynd av livstecken på Enceladus skulle tyda på ett annat ursprung (än livet på jorden, red.). Om vi omvänt inte hittar några tecken på liv och känner till de förutsättningar som förhindrar det, kan vi börja stipulera begränsningar för andra havsplaneters grad av beboelighet i vårt eget solsystem och i andra”, förklarar Shannon M. MacKenzie för Illustrerad Vetenskap.

Jupiter pressar avgångstiden

Jakten på flytande vatten under tjocka istäcken fortsätter ända ut till drömresornas mest avlägsna destination, dvärgplaneten Pluto. Trots att Pluto år 2006, efter 76 år, fråntogs sin officiella status som planet har expeditionen New Horizons återigen satt dvärgplaneten i astronomernas sökarljus.

Efter en nästan tio år och 4,5 miljarder kilometer lång resa avslöjade sonden New Horizons förbiflygning i juli 2015 att Pluto, trots sin placering i det avlägsna, karga Kuiperbältet, har varit och kanske fortfarande är en i hög grad aktiv planet.

Dvärgplaneten kan bland annat ha glaciärer och så kallade kryovulkaner, som i stället för glödhet magma som på jorden spyr ur sig kall issörja som är rik på ammoniak.

Expeditionen Persephone, som är planerad för uppsändning år 2031, ska nå Pluto efter en 26 år lång färd. Där ska sonden placeras i omloppsbana runt Pluto och under tre år, från 2058 till 2061, på nära håll studera både dvärgplaneten och dess stora måne Charon – utan jämförelse den mest ingående undersökningen av den avlägsna planeten som någonsin gjorts.

Det är dock avgörande för expeditionen att sonden kommer iväg senast år 2032. Därefter går Jupiter in i en mindre gynnsam del av sin omloppsbana, där rymdfarkosten inte längre kan dra nytta av gasjättens gravitation för att få extra skjuts, berättar expeditionen Persephones chefsforskare, doktor Carly Howett vid Southwest Research Institute.

”Om vi missar Jupiters gravitationsslunga (i början av 2030-talet, red.) får det stor betydelse. Då är det bättre att vänta med uppsändningen tills Jupiter kommer tillbaka i fas, cirka tio år senare”, säger Carly Howett till Illustrerad Vetenskap.

Liv på Pluto ändrar spelreglerna

Om det visar sig finnas ett flytande hav under Plutos yta kommer det enligt Carly Howett att få stor betydelse för hela vår förståelse av potentialen för liv i universum.

Det beror på att Pluto inte, som exempelvis Enceladus, ligger i omloppsbana runt en gasjätte, som med sin enormt starka gravitation värmer upp månens inre och smälter vattnet under det yttre istäcket. Det skulle alltså vara extra förvånande om Pluto döljer ett hav av samma typ, eftersom dvärgplaneten saknar den energikälla som får vattnet att inta flytande form på några av gasjättarnas månar.

Dessutom är Pluto mindre än vår egen måne och därmed en så liten himlakropp att astronomer normalt skulle anta att den bara var en död stenklump.

”Den största upptäckten vore om det finns ett hav under ytan. Då kan det i teorin finnas förutsättningar för liv på Pluto. Om så är fallet kan det finnas många andra världar i universum med liv”, säger Carly Howett.

Howett och hennes kollegor på de konkurrerande rymdexpeditionerna är dock tvungna att vänta ytterligare några år innan de får veta om just deras expedition kommer att tilldelas de omkring tre miljarder dollar som behövs.

I början av år 2022 väntas en expertpanel bestående av bland annat astronomer och rymdingenjörer bli klara med en övergripande bedömning av expeditionernas tekniska utmaningar och potentialen i deras vetenskapliga upptäckter.

Dessa slutsatser ska samlas i en rapport som utgör den så kallade Planetary Science Decadal Survey för åren 2023–2032. Sedan är det upp till Nasa och de amerikanska politikerna att besluta vilka av drömresorna som förtjänar skattebetalarnas pengar och ska genomföras.