New Horizons bästa bilder av Pluto

New Horizons upptäckte flytande kväveis i Plutos "hjärta", Sputnik Planitia. Här är det den norra delen av den enorma isslätten, där de slingrande mönstren av mörker och ljus indikerar att ytlagret av is inte är helt fast, utan flyter runt hinder och ned i fördjupningar - mycket likt det man ser hos glaciärer på jorden.

Denna dramatiska närbild visar den sydöstra utkanten av Plutos "hjärta", den stora isslätten, Sputnik Planitia, där den flytande isen möter kustens sågtandade bergshögland, Krun Macula.

Bergen i Krun Macula reser sig 2,5 kilometer över isslätten, och den mörkröda färgen tror astronomer kommer från tholiner - komplexa organiska molekyler - som finns på stora delar av Plutos yta.

Det disiga blå skenet runt Pluto har fotograferats av New Horizons Ralph/Multispectral Visible Imaging Camera (MVIC) och anses vara mycket likt det som har konstaterats runt Saturnus måne, Titan.

Orsaken till det strålande skenet är sannolikt kemiska reaktioner, i vilka kväve och metan med solljus som katalysator bildar små organiska partiklar, tholiner, som dalar ned mot Plutos yta.

Plutos största måne, Charon, är hälften så stor som Pluto själv, 1 214 kilometer i diameter, och New Horizons detaljerade bilder avslöjar en brutal historia.

Längs hela Charons ekvator löper en djup klyfta, som ser ut att dela månen i två delar. Samtidigt visar den slätare ytan och de långt färre kratrarna på södra halvklotet att den är mycket yngre än den norra delen. Charon måste alltså har utsatts för en geologisk händelse av så enorma proportioner att månen har varit nära att slås sönder och ytan på det södra halvklotet har fått ett helt annat utseende.

Bara 15 minuter efter sin närmaste överflygning av Pluto, tog New Horizons den här bilden bakåt mot dvärgplaneten och fångade den i solnedgångens sken.

Här syns de enorma isklädda bergen (till vänster), den karakteristiska platta isslätten, "hjärtat", som sträcker sig ända till horisonten (i mitten till höger), och ett mer ojämnt område ytterst till höger genomskuret av glaciärer. Bilden har tagits på 18 000 kilometers avstånd.

Bildmontage av Pluto (längst fram till höger) och Plutos största måne, Charon (längst bak till vänster), som illustrerar den dramatiska skillnaden på de två kompanjonerna. Båda har färglagts för att framhäva konturer och realistiska färger. Plutos strålande sken skiljer sig tydligt från den mer dunkla och ärriga parhästen.

Storleksförhållandet mellan Pluto och Charon är korrekt avbildat, men avståndet mellan dem är väsentligt större än i denna illustration.

En av de mest anmärkningsvärdiga bilderna av Pluto är den här från området Tartarus Dorsa, där de knivbladsliknande formationerna, som för tankarna till ett ormskinn, har förbluffat astronomerna. Data från New Horizons visar att isformationerna som går från nord till syd primärt består av fryst metan och i genomsnitt reser sig 500 meter från ytan med ett avstånd sinsemellan på 3-5 kilometer.

Plutos ikoniska kännetecken är den stora hjärtformade isslätten på det södra halvklotet.

Hjärtat är nästan 1 600 kilometer brett, och den släta ytan utan särskilda kännetecken eller tydliga ärr efter meteornedslag vittnar sannolikt om fortsatt geologisk aktivitet och rörelse i isslättens yta.

Tillsammans med Plutos hjärta är den mörkröda Cthulhu-regionen väster om hjärtat dvärgplanetens lättast igenkännliga. Den mörkröda färgen tros komma från ett lager av tholiner, komplexa organiska molekyler som bildas när metan utsätts för solljus.

Och så är det "snön". På de högsta bergen ligger ett lager fryst metan (syns i den lilla bilden till höger) som ett snötäcke, precis som vatten lägger sig som snö på bergen på jorden.