Nazistiskt vapen förde människan till månen

Några dagar senare äger en av historiens största händelser rum när Neil Armstrong går på månen.

Mannen bakom raketen heter Wernher von Braun. Om det inte vore för honom och Nazitysklands vapenprogram hade månfärden aldrig blivit av.

Nazisternas revansch

Ända sedan barndomen har den tyske ingenjören Wernher von Braun experimenterat med raketer och drömt om att mänskligheten en vacker dag ska erövra rymden och resa till månen, kanske till och med hela vägen till Mars.

År 1942, mitt under andra världskriget, är en helt annan dagordning aktuell för raketingenjören. Han har nämligen utvecklat en ny, banbrytande robot med beteckningen V2. Det är ett 14 meter högt, kraftfullt vapen som ska ändra krigets lopp och hjälpa Tredje riket till seger.

Där han står uppe på taket till robotmonteringshallen i Peenemünde vid den tyska östersjökusten betraktar von Braun sin svartvita robot, som vrålande far till väders den 3 oktober 1942.

Tidigare försök med den vätskedrivna roboten har gjort fiasko, men den här uppskjutningen visar sig bli framgångsrik. Efter 25 sekunder dundrar det närmare 13 ton tunga robotvapnet som det första någonsin genom ljudväggen och försvinner utom synhåll i en glödande fläck vid horisonten.

I närmare 5 000 kilometer i timmen, 4,5 gånger ljudets hastighet, fortsätter V2 till 85 000 meters höjd. Därmed befinner den sig för första gången i historien på tröskeln till rymden. Efter en 19 mil lång flygning landar roboten sedan som planerat i Östersjön.

”Detta är den första dagen i en ny tidsålder, rymdresornas tidsålder”, säger en sprudlande Walter Dornberger, som är chef för utvecklingen av den tyska arméns robotvapen.

Förlöjligad pionjär

Rent tekniskt är von Brauns långdistansrobot en uppseendeväckande innovation.

Tidigare har alla raketer använt fast bränsle i form av krut, vilket har flera nackdelar. Det är både tungt och förutsätter syre i atmosfären för att kunna brinna, och när krutet väl har antänts kan det inte släckas, utan brinner tills det tar slut.

Wernher von Braun har dock hämtat inspiration hos bland andra den amerikanske fysikern Robert Goddard, som i mitten av 1920-talet utvecklade en raket med flytande bränsle.

Den 16 mars 1926 sände Goddard för första gången upp sin banbrytande raket Nell. Raketen, som drivs av bensin och flytande syre, flyger i endast 2,5 sekunder och når bara den blygsamma höjden 13 meter. Den 67 meter långa flygningen, som sker i en hastighet av cirka 96 kilometer i timmen, visar emellertid att flytande bränsle lämpar sig väl som raketbränsle.

I en avhandling ledde Goddard i bevis att en raketmotor fungerar i vakuum i rymden. Han beräknade även värden för en raketmotors prestanda med olika typer av flytande bränslen.

Han förlöjligades inom vetenskapskretsar, men i Tyskland hade Goddard, som senare blev känd som den moderna raketteknikens fader, en själsfrände i pionjären Hermann Oberth.

Liksom Goddard hade Oberth experimenterat med raketer med flytande bränsle – och med raketer i flera steg, som kan lösgöras efter hand som de brinner ut. På så vis behöver raketen inte slösa energi på att föra med sig tomma bränsletankar under hela sin färd.

Även andra pionjärer hade idéer om raketer i flera steg. År 1914 tog Goddard patent på en flerstegsraket, och ryssen Konstantin Tsiolkovskij teoretiserade om något som han kallade ”rakettåg”.

”Det är möjligt att bygga så kraftfulla raketer att de kan föra ut en människa i rymden”, förutser Oberth.

I juli 1930 har Oberth lyckan med sig. I sitt laboratorium gör han en testuppsändning av en raketmotor med flytande bränsle, en så kallad Kegeldüse, som består av en konformad förbränningskammare av stål.

Motorn brinner i 90 sekunder och genererar en tryckkraft på sju kilo. Den visar därmed potentialen hos raketer med flytande bränsle. Vid sin sida har Oberth en ung ingenjörsstudent, 18-årige Wernher von Braun, som medhjälpare. Han suger i sig kunskaper om vätskedrivna raketer och ska senare bli V2-robotens chefsutvecklare.

Pumpar sprutar in bränsle

Wernher von Brauns robot V2 dras med en rad olika barnsjukdomar, men på hösten 1944 har ingenjörerna lyckats bota de flesta. Därmed förfogar tyskarna över historiens hittills bästa robotvapen.

Raketingenjörens genidrag är många. Det har till exempel varit en stor utmaning att få in bränslet i förbränningskammaren tillräckligt snabbt för att få den nästan 13 ton tunga roboten att lyfta. Det problemet löste von Braun med hjälp av en effektiv turbopump, som sprutade in hela 125 liter bränsle och flytande syre i sekunden och gav en tryckkraft på 25 ton.

I och med den första användningen av denna teknik, som fortfarande är i bruk, försåg von Brauns ingenjörsgrupp V2 med ett styrsystem med gyroskop och accelerometrar.

Systemet stabiliserar raketen när den flyger i överljudshastighet och håller den på rätt kurs. Systemet kontrollerar även hastigheten, så att roboten kan stänga av motorn vid rätt tidpunkt för att nå sitt mål.

Chock föregår månprojekt

Alla vet att tyskarna leder raketutvecklingen, så i krigets kölvatten ser segerherrarna till att lägga beslag på nazisternas raketprogram.

Ryssarna kommer över en handfull avfyrningsklara V2-robotar samt detaljerade anteckningar och ritningar. Amerikanerna tar dock hem den största trofén: Wernher von Braun själv, världens bästa raketingenjör, som tillsammans med sina medarbetare överlämnar sig till USA.

Under kalla kriget äger en intensiv rymdkapplöpning rum mellan USA och Sovjetunionen. Ryssarna tar ledningen när chefsutvecklaren Sergej Koroljov utvecklar roboten R-7 utifrån tyskarnas V2-program. Den 4 oktober 1957 går ryssarna in i rymdåldern i och med uppsändningen av världens första satellit, Sputnik.

Som en reaktion på den chockerande uppsändningen av Sputnik upprättar USA i juli 1958 rymdorganisationen Nasa.

Där får Wernher von Braun ansvar för att utveckla en kraftfull raket för bemannade rymdflygningar. För honom går därmed en pojkdröm i uppfyllelse. Äntligen kan han sträcka ut en hand mot jordens närmaste granne. År 1967 är raketen Saturn V klar.

Den har med bred marginal växt förbi sin ”pappa” V2 och framstår som en jätte jämfört med sin tunna föregångare.

Fulltankad väger den 111 meter höga bärraketen Saturn V 2,8 miljoner kilo, lika mycket som cirka 400 elefanter. För att en sådan mastodont ska kunna lyfta har von Braun och hans raketgrupp konstruerat raketen i tre steg med separata motorer och bränsletankar.

När ett steg har brunnit ut lösgörs det, varefter ett mindre steg tar över och får den lättare raketen att accelerera ännu snabbare, helt i linje med Hermann Oberths, Robert Goddards och Konstantin Tsiolkovskijs idéer.

Raketens första och största steg, som ska lyfta raketen från rampen, har fem enorma motorer av typen Rocketdyne F-1 – de största någonsin – som drivs av en blandning av flytande syre och fotogen. Det andra steget har fem mindre motorer av typen J-2, som drivs av flytande väte och syre, medan det tredje steget, som ska föra Apollokapseln till månen, bara har en motor.

Armstrong sätter ner foten

”Sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll. Alla motorer är i gång. Start.”

Den 16 juli 1969 klockan 9.32 lättar Saturn V – med Apollo 11-farkosten överst – från Kennedy Space Center. Fyra dagar senare, söndagen den 20 juli, sjunker landningsmodulen Eagle mjukt ner i måndammet.

Snart får von Braun och resten av världen se Neil Armstrong på tv när han sätter sin vänstra fot på den livlösa ytan och därmed tar ett jättesprång för mänskligheten – och för von Braun. Tjugosju år efter det att V2 som den första roboten någonsin befunnit sig på tröskeln till rymden har dess ”barn” Saturn V fört människan till en främmande himlakropp.

Vid 13 tillfällen begav sig raketernas kung ut på långfärd, senast i maj 1973, då Saturn V placerade USA:s första rymdstation Skylab i omloppsbana runt jorden. Snart är dock Nasa klara med utvecklingen av en ny superraket, Space Launch System (SLS), en uppgraderad version av Saturn V och därmed ännu en imponerande efterföljare till V2.

Saturn V möter sin överman

Den cirka 111 meter höga och 2,7 miljoner kilo tunga SLS, som blir världens mest kraftfulla raket någonsin, ska utgöra ryggraden i Nasas kommande månprogram Artemis.

I november 2021 ska SLS enligt planerna lätta från Kennedy Space Center, den plats där alla Nasas rymdäventyr har börjat. När den genomför sin jungfruresa sker det med en tryckkraft på 39 miljoner newton, det vill säga cirka 15 procent mer än Saturn V.

Med sig i lasten på testflygningen har SLS en obemannad Orionkapsel. Vid den första månlandningen sedan december 1972 ska denna rymdfarkost år 2024 landsätta två astronauter, en kvinna och en man. I mitten av 2030-talet är det tänkt att SLS ska göra ett ännu större rymdsprång och föra astronauter på mänsklighetens första odyssé till Mars.

Om tidsplanen verkligen kommer att hålla är dock ovisst. SLS, som har varit på gång i ett årtionde, har drabbats av många förseningar. Ett planerat test av de fyra huvudmotorerna den 16 januari 2021 gick till exempel inte enligt planerna. Redan 67,2 sekunder in i testet, som skulle ha varat i åtta minuter, stängdes motorerna av, enligt Nasas utredning på grund av ett fel i hydrauliksystemet.

Om det misslyckade testet skulle medföra förseningar är det långt ifrån första gången. Med Saturn V lär man ha gjort en testuppsändning redan år 1965, men det var först i november 1967 som raketen för första gången lämnade jorden och genomförde den första, obemannade Apolloexpeditionen.

Drygt ett och ett halvt år senare var emellertid förseningen glömd och förlåten när raketernas kung sköt in människan i en ny tidsålder.

Så revolutionerade nazisterna raketvetenskapen på 1930- och 1940-talet: