Människans utpost i rymden

Sedan 1998 har Den internationella rymdstationen ISS varit mänsklighetens bastion i rymden. 232 astronauter har fått sina första viktiga kunskaper om livet i rymden – och nu är vi redo för nästa språng: En ny rymdstation sätter snart kurs mot månen.

NASA

Astronauten Nancy Currie har en joystick i händerna och styr rymdfärjans robotarm.

Armen håller i USA:s elva ton tunga Unity-modul. Intill den svävar den ännu större Zarja-modulen som ryssarna skickat upp två veckor tidigare.

På två timmar för hon samman modulerna, kopplingsmekanismen klickar till och de två första delarna av den internationella rymdstationen har kopplats ihop.

Den ryska Zarjamodulen (överst) kopplas ihop med millimeterprecision med amerikanska Unity den 6 december 1998.

ISS är verklighet.

NASA

Det är 20 år sedan Zarja och Unity kopplades ihop och inledde det mest ambitiösa byggprojektet i människans historia – ett tyngdlöst laboratorium i rymden.

Under åren har Den internationella rymdstationen, ISS, givit forskare en unik möjlighet att undersöka fenomen i tyngdlöst tillstånd, lära sig om rymdens påverkan på kroppen och förbereda nästa steg ännu längre ut i rymden.

Nu tas experimentet till nya höjder när uppförandet av den första rymdstationen på månen snart ska inledas.

Astronauter på ISS håller ett vaket öga på jorden

1 / 3

undefined

Rymdstationen är uppbyggd av mindre laboratorier där astronauter forskar om allt från kosmisk strålning till hållbart jordbruk.

© Shutterstock

Forskare slapp gravitationen

Rymdens främmande miljö har särskilt två saker som vi saknar på jorden: kosmisk strålning och tyngdlöst tillstånd. Redan för 50 år sedan var forskarna medvetna om att forskning i dessa två fenomen bara kunde göras i ett labb som är permanent placerat utanför jordens atmosfär.

Därför följdes kapplöpningen till månen av en rymdstationskapplöpning och 1971 – bara tio år efter att Jurij Gagarin gjorde debut för människan i rymden – skickade Sovjetunionen upp världens första rymdstation, Saljut 1, i omloppsbana.

Det var en 20 meter lång, cylindrisk station med knappt 100 kubikmeters beboelig yta, som bara kunde ligga i omloppsbana runt jorden i 175 dagar.

Utan tyngdfält kan de märkligaste mutationer uppstå.

Plattmask fick extra huvud i rymden

Biologer gör experiment på ISS för att lära sig mer om hur kroppen kan återskapa skadad vävnad i en tyngdlös miljö.

I ett försök skar man svansen av plattmaskar och skickade upp dem till rymdstationen – och en av dem kom tillbaka med ett extra huvud där svansen borde vara.

Enligt forskarna visar den ovanliga mutationen att jordens magnet- och tyngdfält spelar en roll för hur gener fungerar.

Trots dess korta livslängd lyckades instrumenten ombord bland annat leverera banbrytande nya observationer av den enda kända källan till röntgenstrålning utanför solsystemet, stjärnan Scorpius X-1.

Tack vare en rad mätningar utförda med teleskopet ombord Saljut-stationen vet forskare i dag att Scorpius X-1 är en neutronstjärna som via sin gravitation håller på att sluka sin betydligt mindre partnerstjärna.

Upptäckten kunde aldrig ha gjorts från jorden, där atmosfären skulle störa alla observationer, eller på kortare expeditioner i rymden då tiden inte räcker till för att samla data.

Observationerna av neutronstjärnan var avgörande för forskningen i andra solsystem. Forskare behöver den kunskap de kan få om olika typer av stjärnor, deras förekomst och hur deras planeter är uppbyggda för att kunna fokusera sökandet efter exoplaneter – där det är störst chans att man kan hitta främmande liv.

Till vänster en flamma i rymden, till höger på jorden.

I rymden brinner eld med kall låga

Brand ombord på en rymdfarkost kan vara en katastrof och därför är det viktigt att forska i hur eld fungerar i rymden.

Lågor i tyngdlöst tillstånd är exempelvis inte avlånga utan runda. På ISS har forskare experimenterat med att förbränna droppar av bränslet heptan, som under särskilda förhållanden brann med en osynlig och kall låga på cirka 600°C trots att det normalt brinner vid cirka 1400°C.

Teleskop avslöjade solens yttre

1973 följdes ryssarnas Saljut-succé upp av den amerikanska stationen Skylab, som bland annat skulle studera strålningen från vår egen stjärna, solen.

Med ombord på Skylab fanns Apollo Telescope Mount som bestod av åtta olika instrument – bland annat röntgenteleskop och ultravioletta spektrografer.

Instrumenten kunde fånga upp solljuset i detalj som aldrig förr och dela upp det i enskilda väglängder – utan att det stördes av jordens atmosfär. På så sätt fick forskarna en betydligt bättre inblick i vilka ämnen som utgör solens yttre.

Skylabs teleskop tog 127 000 bilder av solen och dokumenterade för första gången de så kallade solfläckarna i solens yttre atmosfär, koronan.

Sensorer mäter solens påverkan på klimatet

Tre sensorer ombord på den europeiska forskningsmodulen Columbus håller hela tiden koll på solens strålning. Utöver att ge forskarna mer information om vår egen stjärna hjälper mätningarna klimatologer att förstå hur jordens atmosfär påverkas av solens aktivitet.

NASA

Solfläckar är områden där starka magnetiska krafter förhindrar glödhet plasma från solens inre att tränga upp i koronan. Det gör området cirka 1 000 grader kallare och eftersom intensiteten på ljuset beror på temperaturen framstår området som en mörk fläck på solen.

Astronauten Edward Gibson blev på Skylab också den först med att filma när en så kallad koronaögla blev till, där enorma energiurladdningar skjuter ut plasma från solen.

Fenomenet är viktigt att studera eftersom det är relaterat till så kallade koronamassutkastningar, gigantiska utbrott av elektriskt laddade partiklar som kan orsaka nedsmältning av transformatorstationer på jorden och i värsta fall förlama hela planeten med ett globalt strömavbrott.

Proteinkristaller i cancermedicin växer sig större och mer enhetligt i rymden än på jorden. De gula kristallerna anger fel i strukturen.

Rymden ger forskare större kunskaper om cancermedicin

Forskare på ISS är med i jakten på en bot mot cancer. De studerar en viss typ av proteiner, så kallade monoklonala antikroppar, som kan användas som en cancermedicin utan biverkningar eftersom de bara bekämpar sjuka celler och inte påverkar kroppens friska celler.

För att framställa effektiv medicin av antikropparna ska forskarna undersöka deras molekylära struktur. Det görs med kristallisering av proteiner vilket leder till tydligare struktur.

Men här på jorden stör gravi-tationen processen genom att dra i atomerna medan kristallen byggs upp så att den inte kan växa sig stor på ett likartat sätt. I tyngdlöst tillstånd kan forskarna däremot skapa större och likartade proteinkristaller och därmed framställa medicinen i mer koncentrerad form.

Rymdvistelse blir permanent

Den fjärde besättningen på Skylab satte också rekord för den längsta vistelsen i rymden när astronauterna vistades i det tyngdlösa laboratoriet i 84 dagar i rad.

Men liksom Saljut lämnade varje team en tom rymdstation innan nästa skickades upp. Det saknades fortfarande en station där forskare kontinuerligt kunde undersöka effekterna av rymdens skoningslösa miljö en längre tid.

1986 dök möjlighet upp när den första modulen skickades upp till den nya ryska rymdstationen Mir. Efter ett par inledande år med kortare vistelser och konstruktion av stationen beboddes Mir av astronauter utan avbrott i 3 644 dagar mellan 1989 och 1999.

Mir blev därmed den första rymdstationen som gav möjlighet att göra kontinuerliga observationer över månader och till och med år. Forskarna kunde nu både blicka ut mot främmande stjärnor och planeter, men framför allt inåt och studera rymdens effekter på rymdstationen och på astronauterna.

Mir blev startskottet för ett långt forskningsprojekt om livet i rymden, som fördes över till Den internationella rymdstationen och som nu har pågått i 20 år.

Vardagen i rymden är planerad in i minsta detalj

Astronauterna vaknar varje morgon till en arbetsdag som är schemalagd med uppgifter från morgon till kväll. Fasta rutiner är nödvändiga eftersom allt från enkla toalettbesök till att hålla ordning på dygnsrytmen är stora utmaningar i tyngdlöst tillstånd.

  • Kl. 8:00

    Torr frukost pumpas upp med varmt vatten

    Frukosten på ISS kan bestå av äggröra som är färdiglagad och frystorkad. På så sätt tar maten mindre plats och har längre hållbarhet. Astronauterna sätter behållaren med mat på en maskin som pumpar in varmt vatten i maten så att den blir så gott som nylagad.

  • Kl. 8:00-10:30

    Morgonträning förhindrar att musklerna förtvinar

    Varje dag avsätts två och en halv timme för fysisk träning som upprätthåller muskelstyrkan och skelettdensiteten, som försämras kraftigt i rymden.

  • Kl. 10:30

    Män och kvinnor kan kissa stående

    Pumpar och fläktar gör att astronauternas avföring och urin hamnar i toan i stället för att sväva fritt omkring på stationen.

  • Kl. 11:00

    Astronauter duschar i droppar

    Astronauterna duschar genom att spruta vatten från en behållare direkt på kroppen. Ytspänningen får vattnet att lägga sig på huden i stora droppar. Därefter tillförs tvål från en annan behållare och blandningen gnids på huden för att rengöra den.

  • Kl. 13:00-20:00

    Rymdvandring kräver förberedelse

    När astronauter ska på rymdvandring tar de på sig rymddräkter som under flera timmar fylls med syre. En enkel reparationsuppgift kan ta många timmar, där kontrollcentralen på jorden ger astronauten instruktioner om varje enskild rörelse.

  • Kl. 20:05

    Hälsan undersöks före läggdags

    Både före och efter en rymdvandring kontrolleras astronauternas hälsa. Rymdvandringar kräver en hög fokusnivå så stress är en risk. Dessutom utsätts astronauterna för kraftigare strålning utan rymdstationens skyddande metallskrov.

  • Kl. 20:30-21:30

    Besättningen blir sömnig av blått ljus

    Den sista timmen före läggdags är avsatt för så kallad pre-sleep där astronauterna kan slappna av. Under pre-sleep ändrar ljuset ombord färg till ett dämpat blått sken. Detta stimulerar utsöndring av sömnhormonet melatonin i kroppen.

Strålningen är största utmaningen

Rymdens största hot mot människor är den kosmiska strålningen.

Strålningen består av kringflygande atomer vars elektroner har slitits loss i våldsamma accelerationer under färden genom universum. Utan sina elektroner blir atomerna elektriskt laddade och kan påverkas av magnetfält.

På jorden skyddas människan mot strålningen av planetens magnetfält. Så kallade magnetfältlinjer ligger som ett nät från nord- till sydpolen och sträcker sig tusentals kilometer ut i rymden.

Eftersom partiklarna är elektriskt laddade påverkas de av magnetfältet. Merparten av de laddade partiklarna styrs undan av fältlinjerna så att mängden strålning som når hela vägen ned till oss på jorden är minimal.

Om de energirika partiklarna inte hade hindrats från att nå oss skulle de ha kunnat slå sönder atomerna i celler, vilket kan leda till allvarliga hälsoproblem som exempelvis cancer och nervskador.

Kosmisk strålning är en av de största farorna för astronauter i rymden och leda till cancer och skador på dna:t.

När framtidens astronauter ska resa mot Mars måste de uppehålla sig i det farliga bombardemanget i flera månader.

Inför resan behöver forskarna ha massor av data om hur farlig strålningen är för kroppen och testa vilka material som bäst skyddar mot den.

På ISS mäts därför den kosmiska strålningens intensitet. Det sker bland annat med hjälp av en så kallad termoluminescensdosimeter på många ställen på rymdstationen och som innehåller en kristall.

När kristallens atomer träffas av strålning får det elektronerna att tillfälligt hoppa upp i en högre bana längre bort från sina kärnor.

Jordens magnetfält bildas främst genom rörelser i jordens yttre kärna där flytande metaller skapar elektriska strömmar.

Magnetfältet sträcker sig tusentals kilometer ut i rymden och skyddar jorden mot den värsta kosmiska strålningen.

ISS samlar in data om strålningen så att exempelvis framtidens Marsastronauter kan få det bästa skyddet på resan.

Shutterstock

Strax därefter faller de återigen tillbaka till utgångspunkten och avger en ljuspartikel med lika mycket energi som förde dem upp i den högre banan. Genom att mäta ljusets intensitet kan forskarna följa mängden strålning på rymdstationen.

Trots att astronauterna på ISS också skyddas av jordens magnetfält utsätts de för högre strålningsnivåer eftersom atmosfären också tar en liten del av strålningen.

På bara en vecka utsätts astronauterna för ungefär samma strålningsdos som en genomsnittlig människa får på jordens yta under ett helt år.

Det gör livet ombord på ISS lite mer riskabelt. Där normalt 20 av 100 personer på jorden riskerar att utveckla livshotande cancer ökar det till 23 av 100 personer bland de som uppehållit sig på ISS.

Fritt fall ger tyngdlös forskning

Tyngdlöshet är den andra av rymdstationens viktigaste forskningsmässiga framsteg. Utan rymdstationer har forskare inte många möjligheter att undersöka hur tyngdlöst tillstånd kan förändra kända processer.

En möjlighet är att chartra ett specialdesignat flygplan som kan göra så kallade parabolflygningar. Planet flyger upp och ned i bågar så att det på toppen av en båge har noll lyftkraft från vingarna, vilket betyder att planet är i fritt fall.

Därmed blir allt ombord tyngdlöst i upp till en halv minut innan planet måste rätas upp igen.

Både Nasa och ESA tränar astronauter, testar utrustning och gör experiment i tyngdlöshetsflygplan. De så kallade parabolflygningarna pågår dock i enbart i 30 sekunder per gång – på ISS kan man träna och testa dygnet runt.

© NASA

Effekten kan också uppnås genom att man skickar upp raketer fullastade med utrustning för experiment i rymden. Sensorer och kameror samlar in data från det tyngdlösa försöket när raketen faller till jorden igen, men på så sätt kan man max uppnå cirka 13 minuter tyngdlöst tillstånd.

För att studera tyngdlösa fenomen som utspelas under en längre tid måste forskarna göra sina experiment på rymdstationen.

Tyngdlösa vätskor studeras på ISS

Bara 400 kilometer över jordens yta är ISS långtifrån fri från jordens tyngdfält. Att astronauterna ändå kan sväva tyngdlöst beror på att de också faller fritt mot jorden.

ISS rör sig bara i sidled med ungefär samma fart som fallet, och därför kan rymdstationen hela tiden fortsätta falla förbi jorden.

Fallet kan i princip fortsätta i evighet eftersom det liksom för alla satelliter i låg omloppsbana är ganska svagt luftmotstånd från den yttre atmosfären. Därför har stationen motorer som med jämna mellanrum avfyras för att öka farten.

På så sätt har rymdstationen kunnat befinna sig i konstant fritt fall i över 20 år.

ISS rör sig runt jorden i cirka i 28 000 km/h. Faktum är att rymdstationen befinner sig i fritt fall mot planeten, men undviker en kollision genom att samtidigt röra sig sidledes i ungefär samma hastighet.

© ESA

Ett viktigt fokusområde inom tyngdlös forskning på ISS är hur vätskor ändrar karaktär i rymden.

Vätskors egenskaper är i hög grad styrda av gravitationens påverkan. Exempelvis kan två vätskor som inte kan blandas, som olja och vatten, lägga sig i skikt på jorden eftersom gravitationen påverkar dem på olika sätt.

Oljans lägre densitet får den att flyta ovanpå vattnet. Men i rymden, där det inte finns något upp eller ned, kommer vätskorna inte på samma sätt dela sig i lager utan blandas som små separata olje- och vattenbubblor om de mixas i en behållare.

Tvärtom har forskare på ISS upptäckt att vätskor som honung och vatten, som normalt löses upp i varandra här på jorden, inte alltid blandas i rymden.

Honung blandas inte med vatten

Honung är lättlösligt i vatten – det vet alla som har druckit en kopp te med honung. Men när forskare på ISS gjorde ett försök där de sprutade in honung i en behållare med vatten förblev honungen separerad från vattnet som små droppar.

Kunskapen om hur vätskor uppför sig i tyngdlöst tillstånd är viktig när ingenjörer designar bränsletankar och pumpar som ska blanda vätskor i motorerna med stor precision.

Blandningen av vätskor i rymden – eller bristen på densamma – är enormt viktig kunskap för ingenjörer som ska ta fram bränsletankar och pumpar.

Raketmotorer drivs i regel av två vätskor – ett bränsle och ett oxidationsmedel som måste blandas med bränslet för att det ska brinna.

Dessa vätskor blandas i motorernas bränslekammare och antänds med en precision på en bråkdels sekund. Det kan få katastrofala följder om en av vätskorna plötsligt uppför sig annorlunda.

Ett annat fenomen som försvinner i tyngdlöst tillstånd är så kallad sedimentering. Det är en process där partiklar upplösta i en vätska efter hand kommer att lagras på en barriär.

Eftersom sedimentering är ett resultat av hur gravitationen drar i partiklarna i vätskan kan forskare och ingenjörer utnyttja den tyngdlösa miljön i rymden för att blanda metaller på nya sätt och skapa legeringar som det inte är möjligt att framställa på jorden.

En särskild aluminium/bly-legering som bara kan framställas utan sedimentering kan exempelvis användas i motorer som självsmörjande kullager. Sådana kullager kan minska behovet av underhåll, vilket är viktigt för rovers och robotar som ska klara sig på egen hand, ofta i svåra miljöer på främmande planeter.

Speciella legeringar som utvecklats på ISS kan användas i självsmörjande kullager på exempelvis Marsrovrar. Rovrarna ska överleva i många år i ett damm- och sandhelvete – utan möjlighet till service.

© NASA

Det tredje och sista området man forskar på är vätskorna i astronauternas egna kroppar. När gravitationen försvinner dras kroppsvätskor inte längre nedåt utan flyter runt fritt.

Det leder bland annat till ett ökat tryck på kraniet, vilket i sin tur har lett till att astronauterna på ISS har fått problem med synen. Därför arbetar forskarna på att ta fram nya typer av dräkter som är designade för att pressa vätskor nedåt i kroppen.

ISS är utgångspunkt för Marsresa

Frånvaron av gravitation har oväntat också orsakat rengöringsproblem på ISS.

De små partiklarna i damm hålls ihop i större dammråttor av så kallad statisk friktion. Normalt drar gravitation partiklarna från varandra när de når en viss storlek, men på ISS är den statiska friktionen den största kraften, och dammet förhindras därmed inte från att samlas i stora klumpar.

Dammet svävar i alla riktningar och kan täppa igen luftfilter mycket snabbare än ingenjörerna kunde ha räknat ut när de utformade modulerna för rymdstationen.

På så sätt bidrar astronauternas enkla vardagserfarenheter med viktig kunskap till kommande långa rymdexpeditioner där ett igensatt luftfilter kan vara ödesdigert.

Genom att studera myrgångar på ISS kan forskarna utveckla nya sökalgoritmer till robotar som ska utforska rymden.

Myror förlorar orienteringen

Myror på jakt efter föda följer ett enkelt sökmönster. Om en myra stöter på andra myror så vet den att det finns många myror i området och därmed sannolikt också mat. Det kommer få den att hålla sig i samma område. Om den däremot stöter på artfränder i låg utsträckning börjar den att utöka sin sökradie.

I tyngdlösa miljöer måste myran förändra sitt sökmönster eftersom den nu behöver röra sig i flera dimensioner. Forskare på ISS har spelat in rörelsemönstren för åtta myrkolonier bestående av 100 myror vardera. Myrkolonier har ingen central ledare så varje individ arbetar självständigt utifrån inkodade sökregler.

Det hoppas forskarna kunna utnyttja i utvecklingen av nya sökalgoritmer som guidar självstyrande robotfarkoster som på egen hand ska utforska stora områden – exempelvis längre ut i rymden.

Problemen med damm bleknar dock jämförelse med de svårigheter som bristen på gravitation skapar i förhållande till att upprätthålla enkla kroppsfunktioner.

Tyngdlösheten minskar bland annat spänningar i kroppen, något forskarna nu vet är avgörande för astronauternas riktningssinne, som snabbt försvinner i rymden. För att åtgärda problemet är all skrift på väggarna på ISS vänd åt samma håll.

Bristen på spänningar har också konsekvenser för muskelceller som snabbt förfaller i rymden. Undersökningar har visat att astronauter har förlorat upp till en femtedel av sin totala muskelmassa efter bara elva dagar i rymden.

Trots att astronauterna tränar flera timmar om dagen kan de inte förhindra att musklerna förtvinar.

© NASA

Det är anledningen till att ingenjörer har utvecklat en särskild motionsmaskin så att astronauterna kan hålla igång sina kroppar. Eftersom vanliga hantlar inte väger något på ISS ger maskinen motstånd och därmed artificiell vikt med hjälp av vakuumcylindrar.

Astronauterna tränar i flera timmar om dagen på rymdstationen för att minimera förlusten av muskelmassa, och liknande maskiner måste vara med på framtida expeditioner till Mars.

En sådan expedition skulle ta minst tio månader, men forskning har visat att det kan kosta upp till 40 procent av muskel­styrkan – även med regelbunden träning längs vägen.

Steg 1: Muskelcellen i rymden. Steg 2: Muskelcellen på jorden, där gravitationen förbättrar upptaget av kalcium.

Brist på gravitation äter upp musklerna

Tyngdlöshet är farligt för kroppen eftersom bristen på aktivering leder till en förlust av muskelmassa. Även med den dagliga fysiska träningen förtvinar astronauternas muskler under tiden i rymden, och därför har forskare länge sökt efter orsaken till att muskler blir svagare i rymden.

En möjlig förklaring är att de så kallade mitokondrierna i muskel-cellerna inte dras nedåt av gravi-tationen. Därmed lösgörs spänningen i de fibrer som normalt bär mito-kondrierna och som är knutna till cellmembranen.

När fibern inte har kontakt med membranet tar cellen upp färre kalciumjoner, vilka är avgörande för att muskeln ska kunna fungera. Forskare testar nu hypotesen genom att spruta in självlysande ämnen i cellerna hos möss och råttor som lever på ISS och ta närbilder av cellerna.

  • Tyngdlöshet bromsar upptagning av viktigt ämne

    I tyngdlöst tillstånd blir fibrerna (i gult) slappa och minskar cellens upptagning av kalcium (vita prickar)– ett mineral som gör att musklerna kan dra ihop sig.

  • Gravitationen pressar fibrer

    På jorden får tyngdkraften mitokondrier (i rött) att trycka på fibrer i cellerna som bland annat reglerar överföringen av kalciumjoner.

Tyngdlösheten påverkar inte bara sinnen och muskler utan även den viktiga hjärt-funktionen. När människor står upp på jorden ser gravitationen till att dra blodet i kroppen nedåt så att det slutar under hjärtat.

Men på rymdstationen flyter blodet runt i bröstet och upp i huvudet, där det riskerar att bli kvar eftersom inget drar det nedåt. Det kan orsaka yrsel och påverka blodkärlen i hjärnan.

Experiment på ISS har bidragit till en bättre förståelse för varför i synnerhet äldre människor oftare svimmar. Studierna är också viktiga för att utveckla medicin som kan hjälpa till att lindra de potentiellt skadliga effekterna när astronauter färdas länge i rymden i framtiden.

Rymdstationen flyttar till månen

Allt man lärt sig på rymdstationer sedan Saljut skickades upp i omloppsbana runt jorden 1971 ligger till grund för nästa steg i människans utforskning av rymden: en ny rymdstation som ska ligga i en omloppsbana runt vår naturliga satellit – månen.

När ISS enligt planerna går i pension 2028 har rymdfartsorganisationerna bakom ISS redan byggt dess efterföljare, Lunar Orbital Platform-Gateway (LOPG), i omloppsbana 385 500 kilometer bort.

Ny rymdstation blir språngbräda till Mars

1 / 4

undefined

2023 påbörjas konstruktionen av ISS avlösare. Den nya rymdstationen ska ligga i omloppsbana runt månen och blir en viktig språngbräda för framtidens bemannade expeditioner.

© Mikkel Juul Jensen

Eftersom alla rymdstationer hittills har legat relativt nära jorden blir den stora forskningsmässiga skillnaden med LOPG att människorna där kommer att sakna jordens skyddande magnetosfär och därmed vara utsatta för den höga stråldosen som finns i yttre rymden.

Därmed blir det för första gången möjligt att simulera livet för astronauter i en miljö som liknar den där de ska leva i framtiden när expeditionerna går allt längre ut i rymden.

Utöver att forska ska astronauterna ombord LOPG också tillbringa sin tid med att styra robotar och rovers på månens yta. På så sätt kan astronauterna bland annat börja utforska månens baksida.

Liten farkost blir dödsstöten för rymdstationen

När Den internationella rymdstationen fyller 30 år 2028 ska den få gå i pension. Under ett år ska det enorma laboratoriet långsamt tappa höjd innan en farkost ger den en sista knuff så att rymdstationen faller ned i Stilla havet.

  • Stationen går ned i en lägre omloppsbana

    Ett år innan stationen ska falla ned i havet stoppas upprätthållandet av dess omloppsbana. Stationen tappar långsamt höjd från normala 400 km över jorden. Besättningen evakueras vid 186 km över jorden.

  • Stationen vänds 180 grader

    Hela stationen vänds så att motorerna baktill kan användas som broms. Rotationen sker med hjälp av gyroskop som består av fyra skivor på 100 kilo vardera. De roterar med 6 600 varv per minut och genom att luta dem kan kraften i rotationen få stationen att stiga, dyka, rulla och svänga.

  • Tillkopplad farkost bromsar stationen

    Den ryska rymdfarkosten Progress byggs om så att motorn motsvarar den på ISS. Progress kopplas till motormodulen som nu sitter längst fram. På så sätt kan bränslet, sex ton finns ombord, utnyttjas för en hård inbromsning som för den ned till en höjd på cirka 100 kilometer över jorden.

  • Atmosfären ser till att slutföra arbetet

    Stationen fångas in av atmosfären och störtar i havet 4 900 km öster om Nya Zeeland och 3 200 km norr om Antarktis, en plats som kallas “Point Nemo”. Här är havet fyra kilometer djupt och ingen plats i världshaven är längre från någon landmassa.

Dessutom ska LOPG också fungera som en form av rastplats för just de långa rymdresorna där astronauter kan tanka bränsle och lasta försörjningar innan färden går vidare exempelvis till Mars.

Uppförandet av den nya rymdstationen LOPG hade aldrig varit möjlig utan all den omfattande kunskap om tyngdlöst tillstånd och de kosmiska observationer som forskningen på rymdstationer har givit oss.

Med en ny månstation får forskare och ingenjörer en ny ovärderlig plats för ett avstamp ut i rymden, varifrån de kan fortsätta utveckla material, bränslen och medicin som ska hjälpa människan att resa längre ut i den yttre rymden.

Kasta stavarna och andas ut. Här är en 92 minuter lång flygning runt jorden sedd från ISS som satts ihop med hjälp av Nasas bilder. En timme och 32 minuter är också exakt den tid det omloppet tar i verkligheten.

Läs också:

Rymdresor

Ny rymdhjälm stängs med blixtlås

1 minut
Rymdresor

Fråga oss: Blir du yngre av att resa i rymden?

0 minutter
Space Suit
Rymdresor

Rymddräkt: Hur har rymddräkter utvecklats?

0 minutter
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!