Självklart kan man gråta i rymden, men i tyngdlöst tillstånd rinner tårarna inte ned för kinderna.
Faktum är att de inte lämnar ögonen alls.
I stället samlas de till en droppe, som blir sittande på ögat. Droppen blir bara större och större så länge gråten fortsätter.
Astronauten Chris Hadfield demonstrerar hur tårar i rymden inte trillar från kinderna utan bara växer till en allt större droppe.
Blir droppen stor nog kan den börja breda ut sig på huden runt om ögat, men först om astronauten gör en plötslig rörelse med huvudet kan en del av vattnet lösgöra sig och samla sig till en droppe som svävar bort från astronauten.
Samma sak gäller svett. Astronauterna motionerar varje dag på rymdstationen, men svetten blir sittande kvar som en tunn film på huden tills den avdunstar eller tills astronauterna torkar sig torra med en handduk.