Efter att Mark C. Lee och Nancy Jan Davis gift sig i januari 1991 lät de bli att prata med folk om det. Nasa, deras arbetsgivare, visste ingenting om astronauternas romans och rymdorganisationen informerades inte om deras bröllop. Paret hade förälskat sig under utbildningen inför en expedition med rymdfärjan, men de visste att deras kärlek skulle stå i vägen för deras gemensamma dröm: att vistas i rymden.
Nasas regler förbjöd äkta par att delta i samma expedition, så Lee och Davis hade all anledning att hålla låg profil.
Om det uppstår sexuella konflikter eller otrohet riskerar det att försämra besättningens funktion och samarbetsförmåga. Lawrence Palinkas, medicinsk antropolog
Först när de två astronauterna hade kommit så långt in i utbildningen att de inte gick att ersätta avslöjade de sin hemlighet – och blev den 12 september 1992 historiens första och hittills enda äkta par i rymden.
Ironiskt nog var en av parets uppgifter under den veckolånga expeditionen med rymdfärjan Endeavour att genomföra försök med artificiell befruktning av grodägg. Det var dock det närmaste paret kom sexuella aktiviteter på resan. Såvitt man vet har inga människor än så länge haft sex i rymden.
Astronauterna Mark C. Lee och Nancy Jan Davis kringgick Nasas regler och blev år 1992 det första äkta paret i rymden. Såvitt man vet har emellertid inga människor ännu haft sex i rymden.
Nasa tillåter fortfarande inte att äkta par åker på expedition tillsammans. Förbudet påstås vara till för att säkerställa en professionell arbetsmiljö och förebygga spänningar besättningsmedlemmarna emellan. Kanadensiska psykologer uppmanar emellertid nu rymdorganisationerna att ta rymdresenärernas kärleksliv och sexuella behov på allvar.
”Det måste finnas utrymme för kärlek och sex i rymden om vi hoppas kunna genomföra långdistansresor och bli en interplanetarisk art”, skriver forskarna vid Concordia University i Montreal och Université Laval i Quebec i en gemensam artikel i tidskriften Conversation.
Verkligheten är dock att erotik i en rymdkapsel eller på en månbas kräver både tålamod och uppfinningsrikedom. Det största problemet är avsaknaden av gravitation, vilket gör det besvärligt att genomföra ett samlag – och kanske omöjligt att sätta barn till världen.
Nasa avfärdar rykten om rymdsex
I boken The final mission hävdar den franske astronomen Pierre Kohler att Nasa på 1980-talet fick ett astronautpar att testa tio olika samlagsställningar på en rymdfärja och att varje experiment pågick i en timme.
Det måste finnas utrymme för sex i rymden om vi hoppas kunna bli en interplanetarisk art. Forskarartikel i Conversation
Enligt Kohler visade det hemliga experimentet att den så kallade missionärsställningen fungerade sämst i rymden, medan andra ställningar, exempelvis den så kallade 69:an, lämpade sig bättre för tyngdlöshet. Det krävdes dock olika hjälpmedel för att hålla ihop kropparna, till exempel gummiband eller ett uppblåsbart rör som pressade de älskande mot varandra.
Nasa avvisar kategoriskt Kohlers påstående om en sexexpedition. De kallar uppgifterna för en seglivad vandringshistoria. I en rapport från den amerikanska vetenskapsakademin National Academy of Sciences har en panel av ledande forskare till och med varnat för att sex och affärer astronauter emellan kan utgöra en fara för framtida Marsexpeditioner.
”Om det uppstår sexuella konflikter eller otrohet riskerar det att försämra besättningens funktion och samarbetsförmåga”, påpekade Lawrence Palinkas, medicinsk antropolog vid University of Southern California i Los Angeles och en av rapportens författare.
Palinkas medgav dock att utomjordiskt sex inte bara är av ondo, utan faktiskt kan berika expeditionerna genom att upprätta en sorts stabilitet eller normalitet.
Temat sex i rymden har i dag blivit högaktuellt, eftersom Nasa, ESA och privata företag som SpaceX planerar att upprätta permanenta baser på månen och Mars. Bara resan till Mars tar nio månader, så framtidens rymdkolonisatörer kommer att vistas i flera år på de främmande planeterna.
Astronauterna har inte mycket till privatliv på rymdstationen ISS. En annan inredning krävs för att möjliggöra ett tillfredsställande sexliv för rymdresenärerna, menar forskare.
Redan i dag tillbringar astronauter både halva och hela år på ISS. Därför är det enligt forskarna vid Concordia University och Université Laval hög tid att kännas vid att även rymdresenärer har sexuella behov.
”Avhållsamhet är inte en hållbar lösning. Att möjliggöra onani samt sex med en partner kan hjälpa astronauterna att slappna av, sova bättre och lindra smärta”, betonar psykologerna i den nya artikeln, där de påpekar att man behöver upprätta ramar för intim samvaro i rymdkapslar och på rymdstationer, till exempel i form av privata kabiner.
Smekningar knuffar iväg partnern
Att regelbundet sex är bra för vårt psykiska välbefinnande och ökar trivseln är vetenskapligt dokumenterat, men om rymdresenärer rent praktiskt kan ha sex är fortfarande en obesvarad fråga.
Avhållsamhet är inte en hållbar lösning. Att möjliggöra onani samt sex med en partner kan hjälpa astronauterna att slappna av, sova bättre och lindra smärta. Forskare vid Concordia University och Université Laval
Den största utmaningen som älskande astronauter står inför är att de riskerar att knuffa bort partnern – vilket är precis tvärtemot vad de vill.
Tyngdlöshet medför i princip maximal rörelsefrihet och tillåter alla tänkbara ställningar, men utan gravitation kommer bara en lätt kyss eller en smekning att få de älskande att sväva iväg åt var sitt håll om de inte är fastbundna. Det beror på Newtons tredje lag, som anger att en kropp som påverkar en annan kropp med en kraft själv påverkas med en lika stor kraft i motsatt riktning.
I tyngdlöshet, exempelvis på rymdstationen ISS, knuffas två personer bort från varandra när den ena stöter emot den andra. Det gör det svårt att ha sex i rymden.
Därtill kommer de biologiska problemen. På jorden bidrar gravitationen till att dra ner blodet i kroppen, men i tyngdlöshet rör sig blodet bort från underlivet och pumpas främst upp i huvudet och bröstet, vilket kan minska mannens förmåga att få erektion och kvinnans förmåga att bli sexuellt upphetsad.
På en direkt fråga om huruvida det över huvud taget går att få erektion i rymden har Nasaastronauten Ronald Garan manat till lugn.
”Jag kan inte komma på någonting som sker med människokroppen på jorden som inte kan ske i rymden”, löd Garans något kryptiska svar på det sociala mediet Reddit.
Kosmiskt sex vållar problem
1. Blodet lämnar underlivet
I tyngdlöshet rör sig blodet bort från underlivet och pumpas mestadels upp i huvudet och bröstkorgen. Det minskade blodflödet dämpar mannens erektion och sexlusten hos båda könen.
2. Tyngdlös erotik ger illamående
De älskande märker ingen skillnad på upp och ner när de är tyngdlösa. Det förvirrar balansnerven i innerörat och kan orsaka rymdsjuka, vilket leder till illamående på samma sätt som sjösjuka. Fysisk aktivitet kan öka risken för illamående.
3. Närhet repellerar
Eftersom gravitationen inte håller de älskande på plats får minsta stöt eller knuff partnern att sväva iväg. Lösningen kan vara att binda fast den ena eller båda parterna i byglar på väggen med rep eller kardborreband.
4. Fuktigt sex orsakar kortslutning
Svettdroppar och andra kroppsvätskor faller inte till golvet i tyngdlöshet, utan svävar omkring som små kulor, som kan ta sig in i elektronik och orsaka kortslutning. En lösning kan vara att ha sex i en sorts sovsäck som suger upp vätskan.
Om det trots alla svårigheter ändå går att genomföra samlag utanför jorden är nästa fråga om det är biologiskt möjligt att sätta friska barn till världen på exempelvis månen eller Mars. Här på jorden har nämligen de biologiska processerna, från befruktning till förlossning, anpassats till en miljö där gravitationen fyller en viktig funktion.
Forskare har utfört en lång rad försök på bland annat möss, råttor, insekter, salamandrar, grodor och fiskar – fast ännu inte på människa – för att komma fram till på vilket sätt svag gravitation och kosmisk strålning påverkar fortplantningsförmågan. Resultaten är dock ringa och i många fall motstridiga.
Råttor fick missfall efter rymdresa
Ett försök som genomfördes så tidigt som i september 1970 gav nedslående resultat. Då sände Sovjetunionen upp råttor i omloppsbana med satelliten Kosmos-1129. När gnagarna återvände till jorden kunde forskarna konstatera att flera av dem hade parat sig under den 19 dagar långa rymdfärden. Två av honorna hade blivit dräktiga, men båda fick missfall.
Astronauter får svårt att bilda familj
1. Befruktning orsakar problem
Vistelser i rymden kan sätta stopp för kvinnans äggproduktion eller förstöra gulkroppen, som gör det möjligt för livmodern att ta emot ett befruktat ägg. Även mannens spermieproduktion och spermiernas rörelsemönster kan påverkas.
2. Kosmisk strålning skadar fostret
Mars har inte något magnetfält som skyddar mot kosmisk strålning. Där kommer därför en gravid kvinna att bombarderas med farlig strålning, som tränger in i kroppen och kan skada fostrets dna, så att barnet drabbas av missbildningar eller cancer.
3. Svag gravitation försvårar förlossningen
På jorden får gravitationen barnet att vrida ryggen framåt, så att det föds med bakhuvudet först och blir så smalt som möjligt. I rymden hjälps förlossningen inte på traven av gravitationen och kvinnan kan inte heller lindra sina värkar genom att vanka av och an.
4. Barnet förlorar balansen
Tyngdlöshet och svag gravitation påverkar balansen, vilket innebär att ett barn som föds på en rymdstation eller på Mars troligen skulle få sämre balans. Även muskler och benvävnad försvagas, så barnet skulle få svårt att gå på jorden.
I juni 1995 visade Nasaforskaren April Ronca också att rymdflygning fick konsekvenser för dräktiga råtthonor. Nio dagar efter det att råttorna blivit dräktiga sändes de upp i rymden, där de tillbringade de följande nio dagarna, det vill säga 40 procent av dräktighetsperioden.
I rymden gick råttorna upp i vikt och var lika aktiva och friska som kontrollgruppen på jorden, men när gnagarna återfördes till jorden hade de svårt att föda sina ungar. Födelsekomplikationerna berodde sannolikt på att djurens muskler hade försvagats under vistelsen i rymden.
Grodor kan däremot fortplanta sig i tyngdlöshet, har försök på Nasas rymdfärja Atlantis visat. Även ett av de senaste musförsöken från juni 2021 inger ett visst hopp om att människan en vacker dag kommer att kunna fortplanta sig i rymden.
Det japanska försöket visade att mussperma utan problem överlever en längre tids förvaring på rymdstationen ISS. Efter sex år på rymdstationen återfördes sperman till jorden och användes för att befrukta friska musägg.
Äggen sattes in i mushonor, som födde åtta friska ungar, helt utan skador. Ungarna uppvisade inga genetiska skillnader jämfört med vanliga musungar, trots att sperman hade utsatts för över 100 gånger starkare strålning än den på jorden.
I ett japanskt försök förvarades nedfryst mussperma på rymdstationen ISS i sex år. När mushonor på jorden senare befruktades med sperman födde de normala ungar.
Om frystorkad sperma från män är lika fertil även efter flera års förvaring i rymden kan framtidens rymdkolonisatörer ta med sig nedfryst sperma att ha i reserv ifall den kosmiska strålningen påverkar de manliga astronauternas spermieproduktion.
När det första människobarnet föds utanför jorden är omöjligt att veta. Astronomen Chris Impey vid University of Arizona har dock vågat sig på en gissning. Impey, som har skrivit en lång rad artiklar om mänsklighetens framtid i rymden, spår att den första rymdbabyn kommer att födas omkring år 2040.
Enligt Impey kommer föräldrarna troligen att vara turister på långtidsvistelse på antingen ISS eller en privat rymdstation. Impey anser att händelsen kommer att markera starten på en multiplanetär civilisation: ”När den första babyn föds utanför jorden kommer det att vara en lika viktig milstolpe som mänsklighetens första steg ut ur Afrika.”