Tisdagen den 28 januari 1986 vaknar Florida till en av de kallaste morgnarna i mannaminne. Under natten har ett högtryck från polarområdena fått ner temperaturen i den vanligen milda solskensstaten till fem minusgrader.
Under den klara frostnatten har teknikerna på Kennedy Space Center haft fullt upp med att slå bort istappar från avfyrningsramp 39B.
Floridas fuktiga luft har lämnat efter sig ett flera centi meter tjockt islager på avfyrningstornets västra respektive norra sida, och trots att ingenjörerna har hällt tusentals liter antifrostmedel i den stora vattenbassängen vid rymdfärjan flyter det isflak i den.
Avfyrningsrampen var täckt av istappar på uppsändningsdagen.
Ingenting är som det brukar vara vid en uppsändning, men det bekymrar inte de två kvinnorna och de fem männen i besättningen. Helst av allt vill de iväg så snart som möjligt.
Uppsändningen var ursprungligen planerad till den 22 januari, men vid två tillfällen har den fått senareläggas på grund av dåligt väder och tekniska problem. Besättningsmedlemmarna tummarna för att det ska bli tredje gången gillt.
Det gör även deras föräldrar, makor och makar samt barn och syskon, som har kommit till Florida för att vara med om det både nervpirrande och storslagna ögonblicket då människan lämnar jorden.
Sex tränade astronauter och en skollärare – Christa McAuliffe längst bak till vänster – sitter redo i Challenger-rymdfärjan en frostkall förmiddag i januari. Christas två små barn väntar på att följa uppskjutningen precis utanför.
Rymdfärjan
– Återanvändbar farkost revolutionerade rymdflygningen
Idén om en rymdfärja presenterades redan på 1930-talet av den österrikiske raketingenjören Eugen Sänger, som före slog att man skulle erövra rymden med en raketdriven rymdfarkost. I april 1981, exakt 20 år efter det att ryssen Jurij Gagarin blev den första människan i rymden, förverkligades Eugen Sängers vision i och med att Nasa sände upp Columbia och inledde de återanvändbara rymdfärjornas epok.
De återanvändbara rymdfärjorna sändes upp som raketer och landade som glidflygplan. Deras uppgift var att placera satelliter i omloppsbana och att transportera astronauter och gods till och från rymdstationer.
Nasas första rymdfärja, Columbia, svävade tillbaka till jorden efter sin jungfruresa den 14 april, 1981. Själva landningen hittar du 5:45 minuter in i klippet.
Från Columbias jungfrufärd till januari 1986 hade Nasas rymdfärjor flugit till väders och landat säkert igen 24 gånger. Ingenting tydde på att den 25:e uppskjutningen skulle förstöra Nasas statistik över lyckade rymdfärder.
Civilist
– Lärare ska bli den första meniga amerikanen i rymden
Uppsändningar av rymdfärjor har kommit att bli något rutinmässigt som tv-stationerna knappt bryr sig om att bevaka. Men just den här dagen trängs omkring 500 journalister och fotografer med varandra på den fullpackade åskådarläktaren vid Kennedy Space Center.
Expedition STS-51-L skiljer sig nämligen från tidigare uppsändningar: För första gången i rymdfartens historia är en menig amerikansk medborgare med ombord. Jämte högt utbildade experter väntar den 37-åriga läraren och mamman Christa McAuliffe på att inta rymden.
Hon har valts ut bland drygt 11 000 sökande till projektet Teacher in Space, som ska återuppväcka amerikanernas intresse för rymdfart och få skolbarn i USA att utbilda sig till ingenjörer och forskare.
Möt Christa McAuliffe och se hennes reaktion när hon blir utvald till rymduppdraget.
I ett par månader har läraren rest runt i USA och berättat om expeditionen. För var dag har hennes popularitet ökat. Alla fascineras av den sympatiska kvinnan som vågar lämna jorden, trots att hon har två små barn.
Tillsammans med sin pappa och de övriga astronauternas nära och kära står nioårige Scott och sexåriga Caroline på taket till Nasas administrationsbyggnad, från vilket de har perfekt utsikt över rymdfärjan.
Uppdraget
– Challenger ska fånga in en kometsond och sända upp en satellit
I Challengers lastrum finns sonden Spartan-Halley och navigations- och kommunikationssatelliten TDRS-2, som under den sex dagar långa expeditionen ska placeras i omloppsbana runt jorden.
Den senare ska göra det möjligt för Nasas kontrollcenter att stå i ständig kontakt med rymdfärjorna utan att behöva använda stationer på marken, medan Spartan-Halley ska observera Halleys komet under 20 kretslopp för att därefter fångas in igen.
Möt Christa McAuliffe och se hennes reaktion när hon blir utvald till rymduppdraget.
På programmet står även en rad vetenskapliga experiment, men de flesta amerikaner ser framför allt fram emot de två satellitsända tv-lektionerna som Christa McAuliffe ska hålla.
Tanken är att hon under en halvtimme ska berätta om vardagen på en rymdfärja och visa hur tyngdlöshet fungerar i praktiken.
Väntetid
– Floridas extrema köld försenar uppsändningen ytterligare en timme
Ombord på Challenger fördriver astronauterna tiden med småprat. Strax efter klockan åtta är de på plats i den lodräta rymdfärjan inför uppskjutningen klockan 10.38, men det kalla vädret har gjort att starten skjutits upp en timme.
Bandvagnen “Franz” fraktar rymdfärjan ned till avfyrningsrampen för uppskjutning. Det tar fem timmar och utförs i en hastighet av 1,6 kilometer i timmen.
Vid flera tillfällen har tekniker fiskat upp isflak ur bassängen vid avfyrningsrampen. Syftet med bassängen är att dämpa det enorma ljudtryck som raketerna ger upphov till. Sekunderna före uppsändningen ska över en miljon liter vatten forsa ut över rampen och absorbera de kraftiga ljudvågor som annars riskerar att skada rymdfärjan genom att exempelvis få värmeskölden att skaka loss.
Medan astronauterna väntar på startsignalen pratar de avslappnat om lite av varje. En mås som svävar förbi kommenteras med ett par ord, men i övrigt är det iskalla vintervädret det populäraste samtalsämnet.
Varje ord som sägs i rymdfärjan spelas in. Den kvinnliga astronauten Judith Resnik skämtar och skrattar upprymt, men Christa McAuliffe är ganska fåordig.
Följ den sista delen av astronauternas samtal i förarkabinen.
O-ringar
– Gummipackningar ska se till att 3 000 grader varma gaser inte släpps ut
Rymdfärjesystemet utgjordes av själva rymdfärjan, en huvudtank och två 45 meter höga lyftraketer. När rymdfärjan sändes upp satt den fast i huvudtanken, medan de två lyftraketerna och de tre huvudmotorerna längst bak på rymdfärjan fick farkosten att lätta från marken.
Huvudmotorerna använde flytande bränsle, men lyftraketerna drevs med ett kautschukliknande fast bränsle av pulvriserat aluminium blandat med oxidationsmedlet ammoniumperklorat.
Challenger består av tre delar: I rymdfärjan sitter astronauterna. Huvudtanken är fylld med flytande bränsle och förse de tre huvudmotorerna med bränsle. Slutligen finns det också två lyftraketer, som drivs med fast bränsle, som också skjuter iväg den under uppskjutningen.
Raketer med fast bränsle kan inte stängas av, utan är i gång tills bränslet tar slut. I rymdfärjornas fall inträffade det på cirka 45 kilometers höjd, varefter lyftraketerna kopplades från.
Lyftraketerna tillverkades i flera sektioner. I fogarna mellan de olika sektionerna satt en gummipackning, en så kallad O-ring som skulle se till att sektionerna slöt tätt, så att de cirka 3 000 grader varma gaserna i raketens inre inte pressades ut genom fogarna utan förblev inneslutna i rakethylsan.
Lyftraketernas fogar var förseglade med O-ringar.
Uppskjutning
– Astronauterna pressas mot himlen i 3 000 kilometer i timmen
I åskådarområdet står tiotusentals besökare och huttrar i den bitande kylan. Ett par skolklasser är på plats för att följa sin lärares rymdfärd. Bland åskådarna finns också Christa McAuliffes föräldrar och systern Betsy. De är omgivna av pressfotografer som står beredda att föreviga varje leende och varenda nervös ryckning som kan tänkas uppstå i deras ansikten.
Klockan 11.38 tänds raketerna, och medan Challenger lättar från startrampen med en eldpelare under sig tar fotograferna massor med bilder. De visar hur månader av vånda och oro förbyts i lättnad för familjen McAuliffe, som följer rymdfärjans väg mot himlen.
EFTER 31 SEKUNDER: Vid drygt tre kilometers höjd är Challenger på väg ut över Atlanten. Fortfarande anar ingen oråd.
Ombord på den skakande rymdfärjan är humöret på topp. Besättningsmedlemmarna pressas tillbaka i sina säten, en härlig känsla som får dem att lämna rollerna som ”nyktra” experter.
”Go, you Mother!” hejar piloten Michael Smith. ”All riiiiight!” utbrister Judith Resnik,
Medan rymdfärjan i ett dundrande inferno av eld lämnar jorden bakom sig och på kort tid når upp i en hastighet av över 3 000 kilometer i timmen.
Nere på marken hejar och applåderar åskådarna. Enligt kontrollcentret har uppsändningen gått helt perfekt. Alla standardprocedurer har följts och mätresultaten ser bra ut.
Varning
– Nasa struntade i ingenjörernas råd att avvakta med uppsändningen
Före den här expeditionen hade O-ringarna vållat lyftraketerna problem vid upprepade tillfällen. Första gången det hände var i november 1981, då gummipackningarna sveddes av gas från raketens inre.
Och under en uppsändning år 1983 brändes delar av O-ringarna bort av den extrema värmen. Nasas ledning tyckte inte att det fanns anledning att vidta några åtgärder. De sårbara gummiringarna kategoriserades bara som en ”oönskad, men godtagbar risk”, och de många lyckade uppsändningarna invaggade rymdorganisationen i den falska föreställningen att O-ringarna inte utgjorde något egentligt hot mot säkerheten.
O-ringarna, som skulle försegla lyftraketens sektioner, gav efter på grund av kyla. Glödheta gaser brände sig genom raketen och in i bränsletanken.
Raketföretaget Morton Thiokol, som tillverkade O-ringarna, konstaterade att skador på packningarna huvudsakligen förekom i samband med uppsändningar vid förhållandevis kalla temperaturer, vilket i Florida innebär temperaturer under 18 grader. Vid låga temperaturer blev ringarna stela och mindre elastiska. Under timmarna före uppsändningen av Challenger försökte företagets ingenjörer förmå Nasa att vänta med uppsändningen tills det blev varmare.
Temperaturen i uppsändningsområdet var bara ett par plusgrader, vilket var minst nio grader kallare än vid någon av de 24 tidigare uppsändningarna. Ingenjörerna avrådde starkt från att tända lyftraketerna vid lufttemperaturer under elva grader.
Varningarna till trots insisterade Nasa på att genomföra uppsändningen. Deras beslut blev ödesdigert.
“Oj, oj!”
– Challenger exploderar i ett stort klot av eld, gas och rök
Det tar normalt åtta och en halv minut för en rymdfärja att nå rymden. Så långt kommer aldrig Challenger.
Exakt 73 sekunder efter uppsändningen hör kontrollcentret ett ”oj, oj” från piloten Michael Smith. Strax efteråt exploderar farkosten på 14,5 kilometers höjd i ett stort rökmoln.
14,5 kilometer över havet tar Challengeruppdraget slut alldeles för tidigt då huvudtanken, som var fylld med flytande syre och väte, exploderar.
På åskådarläktaren stirrar folk klentroget upp mot rökmolnen. Somliga står kvar med tummen upp medan de försöker förstå vad som har hänt.
Föräldrar kramar om sina barn och försöker skydda dem från den hemska synen.
”Farkosten har exploderat”, säger en av Nasas chockade medarbetare till Christa McAuliffes föräldrar. ”Farkosten har exploderat”, upprepar modern oförstående. Fadern blir kritvit i ansiktet.
Tusentals åskådare stirrade förfärat mot rökmolnet högt upp på himlen.
Lärarinnan Christa McAuliffes föräldrar bevittnade olyckan från åskådarläktaren på Kennedy Space Center.
Den värsta katastrofen i Nasas historia är ett faktum. Medan rymdorganisationen samlar de anhöriga börjar kondoleanser strömma in från hela världen.
Klockan 17.00 framträder president Ronald Reagan på tv, där han i ett känsloladdat tal uttrycker sin sorg.
Se Challenger gå upp i flammor efter bara 73 sekunder i luften och reaktionen från McAuliffes föräldrar. Vi varnar för våldsamma bilder.
Sent på eftermiddagen gör Nasa sitt första officiella uttalande. Under sekunderna efter explosionen lade en kommentator märke till att det såg ut att uppstå ett större funktionsfel, men Jesse Moore – som leder Nasas avdelning för rymdflygning – konstaterar att det är för tidigt att säga någonting om vad som kan tänkas ligga bakom olyckan.
Före explosionen fanns det ingenting som avvek från det normala och det gick inga larm i rymdfärjan, berättar Jesse Moore. Han säger att Nasa redan har tillsatt en undersökningskommission som genast ska samla in och analysera all data.
En rörd Ronald Reagan tonar fram på tv-skärmarna i de amerikanska vardagsrummen och hyllar de sju omkomna astronauterna – deras mod och deras hunger efter att utforska universum.
Videobevis
– Challengers öde beseglades efter bara 0,678 sekunder
Undersökningskommissionen – i vilken bland andra Neil Armstrong, den första människan på månen, och den kände fysikern Richard Feynman ingår – ställs nu inför den svåra uppgiften att utreda alla händelser som föregick Challengerkatastrofen.
De som har ritat och konstruerat rymdfärjan intervjuas, alla konstruktionsritningar analyseras, leverantörer frågas ut och stora mängder data, film och fotografier från uppsändningen granskas.
Videomaterialet visar sig ge utredarna den avgörande ledtråden: De första tecknen på avvikelser uppstår efter 0,678 sekunder, ett kort ögonblick efter uppskjutningen. Ett mörkgrått rökmoln tränger vid den tidpunkten ut ur en fog på höger lyftraket.
Efter bara 73 sekunder går allt fel för Challenger-rymdfärjan och de sju astronauterna ombord.
Kölden blir slutet för Challenger
Det ovanligt kalla vädret i Florida gör att gummipackningarna som förseglar lyftraketernas sektioner förlorar sin flexibilitet. Det får katastrofala följder.
Bärgning
– astronauterna sitter fortfarande fastspända i sina säten
Challengers besättningsmodul hittas den 7 mars 1986, cirka en och en halv månad efter uppsändningen. På 30 meters djup cirka 29 kilometer från kusten hittar dykare besättningsmodulen, där flera av de döda astronauterna fortfarande sitter fastspända i sina säten.
De döda bärgas, och vid en minneshögtid på Kennedy Space Center i april 1986 överlämnas kistorna till de anhöriga. De flesta av de efterlevande vill begrava sina döda på en militärkyrkogård, men Christa McAuliffe begravs på kyrkogården Blossom Hill på en kulle nära skolan i New Hampshire där hon arbetade.
På hennes gravsten står det att hon var ”den första vanliga amerikanska medborgaren som vågade sig mot rymden”.
Challengers besättningsmodul var intakt.
Astronauterna levde
Efter katastrofen ville alla ha svar på samma fråga: Insåg astronauterna att de var i fara? Ja, löd det fruktansvärda svaret.
Rättsmedicinska studier visade att besättningsmedlemmarna överlevde själva explosionen. Men strax efteråt svimmade de, så de var inte vid medvetande under det tre–fyra minuter långa fallet mot havet.
Vid explosionen bröts syreförsörjningen till besättningsmodulen, men astronauterna hade nödsystem. Fyra syreflaskor bärgades ur havet, och tekniska undersökningar visade att tre av dem hade använts. Det innebär att några av besättningsmedlemmarna måste ha varit vid liv och lyckats aktivera nödtillförseln av syre omedelbart efter explosionen.
Enligt experterna var kabinen så förstörd att tryckfallet fick astronauterna att svimma efter cirka 20 sekunder. Förmodligen upplevde ingen av dem kraschen mot havsytan, som de träffade med en mördande kraft på 200 G.
Efterrationalisering
– Rymdfärjeprogrammet pausas i 32 månader
Den 9 juni 1986 offentliggjordes undersökningskommissionens rapport om Challengerolyckan. Rymdfärjan exploderade på grund av ett fel i fogen mellan de två nedersta delarna av höger lyftraket. Kölden fick Oringen, som skulle se till att de varma gaserna inte trängde ut, att förlora sin flexibilitet och därmed sin förmåga att hålla fogen tät.
I rapporten kom man också fram till att det inte enbart rörde sig om tekniska brister. Att olyckan överhuvudtaget kunde inträffa berodde i hög grad på ett dåligt arbetsklimat inom Nasa.
Under ett antal år hade experter påpekat att O-ringarna var osäkra och otillräckliga, men Nasa gjorde ingenting för att åtgärda felen. Dessutom insisterade man på att uppsändningen skulle genomföras, trots att ingenjörer från företaget bakom lyftraketen avrådde från det.
För att fastslå orsaken till olyckan lades vrakbitarna från Challenger ut som ett pussel.
Nasa ställde in alla expeditioner med rymdfärjan; organisationen genomgick omstruktureringar och man förbättrade rymdfärjornas säkerhetsprocedurer. O-ringarna byttes ut mot mindre temperaturkänsliga packningar.
Först efter två ett halvt år, den 28 september 1988, lättade en ny, förbättrad rymdfärja när Discovery satte kurs mot rymden. Då väntade emellertid åskådarna med att applådera tills det stod klart att rymdfärjan hade kommit säkert i omloppsbana.