Ett öronbedövande dån och ett vitglödande moln av gas och flammor markerar starten på Apolloprogrammets stora final.
Klockan är 00.33 då en Saturn V-raket den 7 december 1972 för första gången släpper loss sina enorma krafter i nattens mörker.
En fantastisk syn för åskådarna och det stora ögonblicket för de tre astronauterna ombord.
Gene Cernan, Ron Evans och Harrison Schmitt är utvalda att vara den trio som skall avlägga det sista planerade besöket hos jordens närmaste granne.
I synnerhet för geologen Harrison Schmitt står stora ting på spel. Sedan han 1965 kom med i Nasas första grupp av forskarastronauter har han tränat astronauterna i geologiskt fältarbete.
Egentligen var planen att han som den förste utbildade forskaren skulle ha varit med på Apollo 18.
Då denna månlandning ställdes in på grund av nedskärningar, valdes han i stället ut att ersätta astronauten Joe Engle på Apollo 17.
Detta beslut kom som en trevlig men oväntad överraskning för Schmitt, som i augusti 1971 mottog nyheten per telefon av Deke Slayton, chefen för Nasas astronautkontor.
”Yes, sir, jag skall göra så gott jag kan”, sade Schmitt innan han lade på och omedelbart därpå firade utnämningen till månlandarpilot genom att dricka tre små whiskeys.
Apollo 17 är det första av uppdragen som startar i mörker, en halvtimme efter midnatt den 7 december 1972.
Den sista skall vara den bästa
Medan Apollo 17 lägger jorden bakom sig, är Harrison Schmitt fast besluten att hålla sitt löfte till Slayton.
Tillsammans med Gene Cernan vill han göra den sista månlandningen till den bästa – han och kollegan skall uppehålla sig längre på ytan än sina föregångare, samla fler prover, ta fler bilder – på det hela taget ”stänga och släcka” med stil.
Framför allt skall Schmitt bevisa att forskarsatsningen är viktig, för han är väl medveten om sin roll som försökskanin.
Gör han sitt arbete bra, kan han bana väg för andra forskare som väntar på att få delta i Nasas kommande rymdflygningar. Misslyckas han, kan han riskera att bli både den förste och den siste vetenskapsmannen som lämnar jorden.
Innan Harrison Schmitt kan spela sin roll som forskaren som skall bidra till att klarlägga månens geologiska historia, skall han dock vara astronaut, eller mer exakt pilot, på månlandaren Challenger.
Då farkosten måndagen den 11 december förbereds för nedstigning i Taurus-Littrow, en flatbottnad dal omgiven av berg, ser Schmitt inte det främmande landskapet under sig utan uteslutande Challengers instrument.
Koncentrerat avläser han höjd- och bränslemätarna, medan Gene Cernan tar över den manuella styrningen och dirigerar farkosten ned i måndammet.
örst då Cernan meddelar Houston att ”the Challenger has landed”, lyfter Schmitt blicken och tittar ut över det kala klotet.
Det är som om han har gått miste om hela landningen, men det kan han leva med, för om fyra timmar skall han ut på fältet i en terräng, som han hittills bara har iakttagit på 400000 kilometers avstånd.
Jordklotet imponerar inte på Schmitt
”Hallå där, vem har gjort spår i min månyta?”, frågar Harisson Schmitt, då han klättrar nedför stegen på Challenger.
Den skyldige är Cernan, som några minuter tidigare har stigit ned på månen och nu står och betraktar sin kollega komma samma väg. ”Grabben, du ser ut som om du precis har ...”, säger Cernan. ”Gått på månen”, avslutar Schmitt meningen.
Fascinerade ser sig astronauterna omkring. I synnerhet Schmitt, bland sina kollegor känd som ”Dr Rock”, är betagen av det livlösa landskapet, som är så olikt något han har sett på jorden.
Framför hans fötter glimmar stenar i det skarpa solljuset, i den mörka, kraterspäckade dalen ligger stenblock som verkar ha rullat ned från de omgivande bergen och på sidorna tronar branta dalsluttningar likt pyramider mot himlen.
”Inget mindre än ett geologiskt paradis”, slår Schmitt fast.
Harrison Schmitt förbereder provtagning från ett stenblock i Taurus–Littrowdalen under astronauternas tredje och sista månpromenad.
Han sätter strax igång att undersöka omgivningarna, medan Cernan gör månbilen klar för resans första exkursion.
Mitt i sina sysslor stannar Cernan plötsligt upp, för att han har fått syn på jorden, som hänger som en blinkande blåvit lampa över månbergen i fjärran.
”Men Jack! Kolla där!”, säger han och fortsätter: ”Du borde unna dig själv trettio sekunder för att titta upp över South Massif och se jorden.”
”Vad? Se jorden?”, svarar Schmitt. ”Bara titta upp”, uppmanar Cernan. ”Äh, när du har sett en jord så har du sett dem alla”, skämtar Schmitt.
Orange jord lurar de båda astronauterna
Medan den första exkursionen framför allt är inriktad på borrprover och experiment, bjuder utflykt nummer två på den hittills längsta körturen i Apollos historia.
Cernan och Schmitt ska tillryggalägga drygt nio kilometer i rovern för att nå bergsmassivet South Massif, en tur som är beräknad till en timme.
Så lång tid har inga astronauter tidigare lagt enbart på att nå från en punkt till en annan, men både geologerna på jorden och männen på månen bedömer att det definitivt skulle vara värt besväret.
Denna förväntning visar sig bli uppfylld: South Massif är en skattkammare av olika mineral. Medan Schmitt med geologens tränade blick pekar ut de intressanta stenarna, träder Cernan in i rollen som hans assistent, som hackar loss månprover och fyller den ena påsen efter den andra, tillräckligt för att hålla Nasas geologer sysselsatta i åratal.
Bland fynden finns ett vitt stenfragment, som med en ålder på nästan 4,5 miljarder år skall visa sig vara en av de äldsta stenar som hämtats från månen.
På vägen tillbaka stannar astronauterna vid en meteoritkrater, Shorty, där Schmitt instinktivt skannar marken och får syn på ett färgat område, som avviker från omgivningarna.
Han lyfter det yttersta visiret på sin hjälm för att granska den märkliga fläcken. ”Det är orange jord”, utbrister han.
”Rör dig inte förrän jag sett den”, befaller Cernan, som för ett kort ögonblick överväger om kollegan har fått solsting.
Då han kommer närmare måste han emellertid hålla med Schmitt. ”Hur kan det finnas orange jord på månen?”, frågar han förundrat. Astronauterna enas om att den orange fläcken måste vara ett sedan länge eftersökt tecken på vulkanisk aktivitet.
Efter hemkomsten skall det dock visa sig att de tar fel: det är frågan om mycket små naturligt förekommande glasbitar, som avtäcktes då ett meteoritnedslag på sin tid bildade Shortykratern.
Schmitt har ett hårt program i månlandskapet. På bilden ses hur han är täckt av damm.
Evans gläder sig över världens bästa jobb
I kommandomodulen America i omloppsbana runt månen är Ron Evans i toppform. Från det att han vaknar tills han skall gå och lägga sig har han knappt en ledig stund, men trots det digra dagsprogrammet med experiment och observationer är han i sitt esse.
Nynnande och småpratande svävar han runt i kabinen och trycker på knappar och spakar. Emellanåt är han på väg att bubbla över av förtjusning inför utsikten över den blåvita globen i fjärran och den kala månen bara 100 kilometer under honom.
Evans kan inte bärga sig. Han måste dela sin glädje med Houston och resten av världen – eller i alla fall den del av världen som följer Apollo 17.
Medan Armstrongs första steg i måndammet 1969 följdes av 600 miljoner människor över hela jorden, är mediabevakningen kring historiens sjätte och sista månresa sparsam och begränsar sig i stort sett till korta inslag i pauserna mellan TV-kanalernas ändlösa rader av såpoperor.
Historisk håndtryk
I maj 1972 ingick Sovjetunionen och USA ett avtal om att framöver samarbeta i rymden.
Ett möte mellan ett Apollo- och ett Soyuzrymdskepp skulle symbolisera islossningen.
Medan astronauter i öst och väst satte igång med intensiva språkkurser, kastade sig ingenjörerna över en ännu större uppgift: att utveckla en hopkopplingsmodul som kunde förbinda de två olika rymdskeppen och samtidigt fungera som luftsluss mellan Soyuz blandning av syre och kväve och Apollos atmosfär av rent syre.
Med sju timmars intervall lyfte först Soyuz 19 och sedan Apollo 18 den 15 juli 1975.
Två dagar senare kunde befälhavarna Stafford och Leonov utväxla sitt historiska handslag.
Även om uppdraget primärt hade ett politiskt syfte, inledde det ett samarbete som i dag har banat väg för ISS.
Endast astronauternas närmaste plus en hård kärna av rymdfartsentusiaster bryr sig om de tre amerikaner som skriver sista kapitlet i Apollohistorien, men för Ron Evans – eller Captain America, som Cernan väljer att kalla honom – är denna stund uppfyllelsen av en livsdröm.
Han kallar arbetet som astronaut för ”världens bästa jobb”, men trots att han njuter av varje ögonblick, är han också på väg att bli en smula trött på sitt eget sällskap.
”Fy, vad jag stinker. Puh. Tvål hjälper inte. Jag ser fram emot att pojkarna återvänder med deodoranten. De tog all deodorant med sig till ytan. Oförskämt”, muttrar han.
På väg till jorden genomför Evans en rymdpromenad, då han bland annat hämtar de filminspelningar av som har gjorts med de utvändiga kamerorna.
Hopp och skidåkning på sluttningarna
Cernan får för första gången ett intryck av hur vidsträckt Taurus-Littrowregionen är då han under den tredje och sista månvandringen har arbetat sig uppför en bergssluttning.
Med sin kamera tar han en serie panoramabilder, och medan han fotograferar, går Schmitt rakt in i synfältet och bort till en gigantisk stenkoloss, som får honom att se ut som en dvärg. Denna bild skall sedan bli en av de mest berömda från Apollouppdragen.
Från den högt belägna utsiktspunkten kan Cernan se alla de platser han och Schmitt besökt, och det slår honom att tre dagar inte är tillräckligt för att utforska såväl dalar som berg och kratrar.
Trots det har han och hans partner varit i stort sett överallt. ”Jack, när vi är färdiga har vi täckt hela dalen från det ena hörnet till det andra”, säger han till sin kollega. ”Det var ju planen”, påpekar Schmitt krasst.
De sista timmarna på månen utnyttjas till det yttersta, och det till den grad att markkontrollen så småningom måste be astronauterna hålla igen lite, tills pulsen sjunkit.
Trots tre intensiva arbetsdagar har Schmitt och Cernan energi kvar att skämta: medan Cernan hoppar som en känguru nedför en sluttning, agerar Schmitt skidåkare.
Samtidigt som han hoppar och sträcker ut armarna, försöker han svänga kroppen från sida till sida i den stela rymddräkten, men utan någon riktig elegans. ”Ganska svårt att få en bra höftrotation”, beklagar han sig.
De sista stegen på månen är tunga
Före avresan genomför astronauterna en ceremoni, då de inför kameran avtäcker en minnesplatta. Under en bild av jorden och en lite mindre av månen står det:
Här fullbordade människan sin första utforskning av månen i december 1972 e Kr. Må anda av fred i vilken vi kom avspeglas i alla människors liv.
Vända till tittarna och i synnerhet en grupp studenter från 70 länder, som följer Apollofinalen från Houston, säger Cernan:
”Detta är vårt minnesmärke, som kommer att stanna här tills några som vi, tills några som ni, som är framtidens hopp, kommer tillbaka för att läsa texten och för att föra vidare forskningen och syftet med Apollo.”
Medan Schmitt kopplar av och lyssnar till sin partner, känner han på allvar följderna av tre dagars arbete. Fingrarna är ömma och armarna värker, men innan han och Cernan kan inleda en behaglig hemresa i sällskap med Evans, väntar ännu en prövning.
Lådor med månprover och annat gods skall upp i månlandaren, så medan Schmitt tar emot, klättrar en tungt lastad Cernan upp- och nedför stegen.
När de är klara, står Cernan ensam kvar på ytan, andfådd och i en dräkt som är täckt av grått damm. Han förbereder sig inför att ta människans hittills sista steg på månen, men även om tyngdkraften är svag, känner han sig som fastspikad i marken.
Han kastar en vemodig blick på det nyerövrade territoriet och betraktar jorden högt uppe på himlen.
Så tar han avsked med orden:
”Jag är övertygad om att historien kommer att visa att Amerikas utmaning i dag har format människans öde i morgon. Vi lämnar månen från Taurus-Littrow på samma sätt som vi kom och på samma sätt som vi med Guds vilja skall återvända, med fred och hopp för hela mänskligheten. Gud bevare besättningen på Apollo 17.”
Efter 75 timmars uppehåll på månen, varav 22 timmar ute i månlandskapet, och med en tillryggalagd sträcka på sammanlagt 30,5 kilometer skriver Apollo 17 in sig i rekordböckerna som den expedition som sträckt sig över längst tid på månen och nått längst bort från rymdfarkosten.
Då astronauterna efter en planenlig hemresa landar i Stilla havet den 19 december 1972, har de med sig nästan 115 kilo prover, den hittills största biten av månen.