Apollo 13: Rymdskepp i nöd

Lovell är inte vidskeplig, men han inser att om olyckan skulle vara framme, så talar sannolikheten för att just han, Nasas mest erfarne rymdresenär, kommer att råka illa ut.

Arbetet som astronaut är livsfarligt, och för varje uppdrag som gått bra känns det som om risken för en olycka kommer ett steg närmare.

Perfekt uppskjutning

Denna perfekta kväll i april – den 13:e – har Lovell dock inte minsta anledning att frukta att oddsen inte skulle vara på hans sida. Från markkontrollen i Houston hörs nämligen:

Uppskjutningen har också gått helt enligt planerna och nu, med jorden knappt 330 000 kilometer och drygt 56 timmar bakom sig, har Jim Lovell, Jack Swigert och Fred Haise just avslutat en tv-sändning, under vilken de med sprudlande humör guidat tittarna runt, bland annat i månlandaren Aquarius, den bakre av de tre sektionerna i skeppet.

Tillbaka i kommandomodulen Odyssey fortsätter Lovell rollen som konferencier på slak lina. ”Vi kan visa er ett snabbt klipp av underhållningen ombord på rymdskeppet”, säger han och sätter igång en bandspelare.

Ut strömmar ledmotivet till Stanley Kubricks science fiction-film från 1968: ”2001 – A Space Odyssey” (”2001 – ett rymdäventyr”).

”Självklart skulle vår samling av band inte vara komplett utan Aquarius (en populär låt från Broadwaymusikalen Hair, reds. anm.)”, tillägger han, innan han avslutar sändningen genom att önska alla på jorden en god kväll.

Fem minuter senare aktiverar kommandomodulens pilot Jack Swigert på Houstons anmodan den motor som skall röra om i servicemodulens tankar med flytande väte och syre, bränslet till farkostens tre bränsleceller.

”Fred, vet du vad det var för ett ljud”, frågar Lovell och tittar anklagande på sin kollega.

Tidigare har Fred Haise skrämt livet ur sina kollegor, då han öppnade en tryckventil som lät på samma sätt, och Lovell misstänker honom för att ha upprepat skämtet. Haise tittar dock bara gravallvarligt på Lovell och skakar på huvudet.

Syret strömmar ut ur rymdskeppet

Samtidigt ljuder ett larm i astronauternas hörlurar. Oroligt studerar Swigert kontrollpanelen och ser att en varningslampa lyser rött. Trycket i en av syretankarna faller, och kommandomodulens ström-försörjning sviktar, konstaterar han.

”Okay, Houston, vi har ett problem”, rapporterar han över radion. ”Vänligen upprepa”, hörs det från Houston.

”Houston, vi har ett problem. Vi har strömsvikt på B”, förtydligar Lovell.

”Uppfattat, strömsvikt på B”, svarar flygledningen i Houston och tillfogar efter en kort paus: ”Okay, vänta lite, 13. Vi tittar på det.”

VIDEO – Hör Apollo 13:s berömda nödrop:

Medan teknikerna i Houston arbetar med att ta reda på vad som har hänt, kämpar astronauterna för att få en överblick över skadans omfattning.

Något är fel, det är klart – den ena av service-modulens två syretankar är tom, den andra läcker och två av de tre bränslecellerna är döda på grund av bristande syretillförsel.

Allt i farkosten, från mätinstrument till dator, drivs av ström från bränslecellerna i servicemodulen, och säkerhetsreglerna tillåter ingen månlandning om inte alla celler fungerar.

Fasansfull situation

Astronauternas första reaktion är besvikelse, men snabbt inser de att de kan skatta sig lyckliga om de överhuvudtaget kommer tillbaka till jorden.

För varje minut förvärras krisen, och aldrig har besättningen sett så många funktionsfel på en gång. Service-modulens styrraketer fungerar inte heller, och den enda aktiva bränslecellen tappar spänning.

Inte ens i det värsta skräckscenario som astronauterna har gått igenom under träningen har de hamnat i en så djävulsk situation som denna. Det ohyggligaste av allt är att de inte befinner sig i en simulator utan ombord på ett rymdskepp, som far fram mot månen.

Efter explosionen har Apollo 13 börjat slingra från sida till sida. Samtidigt som Lovell desperat försöker stabilisera farkosten, kastar han en snabb blick ut genom det lilla fönstret.

”Det ser ut som om något strömmar ut. Något strömmar ut i rymden”, meddelar han markkontrollen.

Lovell och hans kollegor vågar inte gissa på vad som hänt, och egentligen bryr de sig inte heller om det. Det enda som upptar dem är vetskapen om att servicemodulen är förstörd, och att det bara är en fråga om tid innan Odyssey är utan ström och syre.

Astronauterna kan inte göra en U-sväng och styra tillbaka mot jorden. Även om servicemodulens motorer mot förväntan skulle visa sig vara oskadda, finns det inte tillräckligt med ström för den manövern.

Apollo 13 är tvungen att fortsätta till månen – eller rättare sagt i en bana bakom den och tillbaka mot jorden igen. Frågan är om astronauterna överhuvudtaget kommer att överleva så länge. En och en halv timme efter explosionen återkommer Nasa med en nödplan:

”Vi tänker oss månlandaren som en räddningsbåt”, meddelar man från Houston.

I en kamp mot klockan börjar astronauterna aktivera systemen i månlandaren Aquarius, och strax före midnatt måndagen den 13 april, knappt tre timmar efter explosionen, ropar Lovell upp genom tunneln till Swigert:

”Stäng ned henne”. Swigert slår ifrån strömmen i Odyssey. Den smula ström som finns kvar skall sparas till landningen. Nu måste astronauterna krypa ihop i Aquarius trånga kabin, den enda driftsäkra delen av Apollo 13.

Upplever en strimma av hopp

Nasa har förlorat tre bra män. Så tänker många av de anställda som under de sena nattimmarna har samlats i markkontrollen i Houston. Ingen av dem luftar dock sina dystra tankar och onda aningar.

I stället sitter de närvarande böjda över böcker, papper, tabeller och räknemaskiner i färd med att beräkna en bana som kan föra Apollo 13 hem.

De kommer fram till att astronauterna med hjälp av en dristig raketmanöver kan ta sig in i en bana, som använder månens tyngdfält för att fånga in farkosten, slunga den runt baksidan och därefter skicka den tillbaka till jorden.

För att komma in i denna bana – och sedan ut ur den igen – måste Apollo 13 justera kursen flera gånger under vägen, och det skall ske genom att man tänder månlandarens nedstigningsmotor.

Den första manövern skall äga rum klockan 02.40 tisdag morgon och nästa klockan 20.40 samma dag, lyder markkontrollens order till astronauterna.

Houston undviker att beskriva alternativet:

Lovell, Haise och Swigert vågar knappt andas under minuterna inför den första justeringen av kursen. Då de hör raketmotorn bullra, och då datorn 21 sekunder senare planenligt stänger den igen, upplever de för första gången efter explosionen en gnutta hopp.

Apollo 13 har kommit på rätt kurs, det värsta verkar nu vara över.

Klockan halv sju samma kväll svänger Apollo 13 runt månens baksida och astronauterna påminns för ett ögonblick om något annat än den kris som de befinner sig mitt i.

Klistrade vid fönstren tittar de ned på det kratertäckta och soldränkta landskap som glider förbi 250 kilometer under dem. Betagna fotograferar Swigert och Haise utsikten.

”Lyckas vi inte tända motorn kommer vi aldrig att kunna framkalla bilderna”, påminner Lovell sina kollegor.

”Slappna av, Jim. Du har varit här förut. Det har inte vi”, invänder Haise.

Lovell ångrar sin beska kommentar och börjar peka ut de platser han såg 1968, då han med Apollo 8 gjorde den första bemannade flygningen runt månen.

Medan farkosten lägger månen bakom sig, gör sig männen ombord redo för att än en gång starta Aquarius raketmotor – dels för att korrigera kursen, dels för att öka hastigheten.

Enligt markkontrollens beräkningar kan hemresan på så sätt förkortas från fyra dagar till bara två och en halv – en betydande vinst på en färd där marginalerna kan utgöra skillnaden mellan liv och död.

Klockan tjugo minuter i nio på kvällen trycker Lovell på motorns startknapp, och omedelbart därpå rapporterar han över radion: ”We’re burning”. Ännu en gång stiger humöret ombord ett par grader. Nu går det åt rätt håll. I stället för att som tidigare flyga längre och längre bort från jorden, kommer Apollo 13 nu närmare för varje sekund som går.

Som månlandarpilot känner han Aquarius utan och innan. Han kan utan problem rabbla namnet på samtliga av farkostens komponenter och vet precis hur ­mycket syre, vatten och ström som står till deras förfogande under resan.

Med denna kunskap har han i huvudet räknat sig fram till att trion har tillräckligt med syre för åtta till tio dagar, alltså mer än tillräckligt för hemresan. Ström borde det också finnas tillräckligt av – fulladdade räcker Aquarius batterier i två dygn.

Genom att stänga av alla installationer som inte är absolut nödvändiga för överlevnad kan man emellertid minimera förbrukningen, så att Aquarius kan hållas i gång i fyra till fem dagar.

Vattnet måste de hålla ett vakande öga på, tänker Hasie och ställer in sig på att vattnet från och med nu skall ransoneras. Kabinluften kan däremot visa sig bli deras värsta fiende, slår det honom.

De kemiska filter som skall rena luften från koldioxid räcker bara för två man i två dygn – den tid som två av astronauterna skulle ha uppehållit sig på månen – och inte till tre man i ännu fler dygn.

Utan nya filter kommer astronauterna långsamt att kvävas i sin egen utandningsluft. Även om det ligger rikligt med filter i kommandomodulen, passar de inte till de runda ledningarna i Aquarius.

Astronauterna bygger en filteradapter

Till Haises stora lättnad har ingenjörerna i markkontrollen redan förutsett problemet och funnit en lösning. Onsdag morgon meddelar Houston att astronauterna skall börja samla ihop olika lösa delar.

Planen är att de skall bygga en fyrkantig box, som filtren från Odyssey passar i – en typ av adapter. ”Det är som att bygga ett modellflygplan, men det ser till sist ut som en brevlåda”, säger Joe Kerwin, en av männen från markkontrollen.

Då astronauterna har hittat delarna, börjar Kerwin att förklara proceduren. Bildöverföringen är avbruten för att spara på strömmen, så all kommunikation sker via radion, och Kerwin måste uppbåda hela sin pedagogiska förmåga för att göra proceduren förståelig.

”Nu vill vi att ni tar tejpen och skär två stycken cirka 90 centimeter långa bitar eller en dryg armslängd. Sedan tillverkar ni två remmar, som skall spännas runt behållaren”, inleder Kerwin.

VIDEO – Se Apollo 13-teamet rädda livet med papp, tejp och strumpor:

Inom en timme lyckas Lovell och Swigert bygga två ”brevlådor”, och då Haise lite senare ansluter den ena till reningssystemet, sjunker nivån av koldioxid genast till den normala.

Det får honom att le: här är han omgiven av utrustning för miljontals dollar, men när det gäller att rädda liv är pappomslaget från en manual, ett par plastpåsar, en rulle tejp och ett par strumpor så oändligt mycket mer värda.

Världen följer Apollos öde

I Houston sliter samtliga medarbetare i skift för att kunna föra astronauterna säkert tillbaka till jorden. Från hela USA har man kallat in experter, och dygnet runt lyser det i de talrika kontoren.

Inte bara på Nasa utan överallt i världen är uppmärksamheten under dessa timmar och dagar riktade mot de tre männen uppe i rymdskeppet.

Från Tokyo till Toronto, från Bangkok till Berlin har tidningarna bekymrade rubriker, och regelbundet avbryts radio- och tv-sändningarna med senaste nytt från rymden.

Apollo 13 blev inte bara ännu en fotnot i historien, såsom kapten Lovell hade förutspått före resan, utan ett drama som grep hela världen. Trots den massiva strömmen av nyheter har ingen tillräckligt med fantasi för att föreställa sig verkligheten ombord på den skadade farkosten.

All normalitet har satts ut spel. Männen måste improvisera sig fram, och eftersom värmen är helt avstängd, tvingas de dessutom stå ut med en fruktansvärd kyla som går genom märg och ben.

Kommandomodulen, som besättningen endast använder som sovrum – ”upstairs bedroom”, som de kallar det – är isande kall, och väggar, fönster och instrumentpaneler är täckta av kondens. Så kallt och fuktigt är det att tänderna klapprar och astronauterna knappt får någon vila. När de äntligen lyckas sova blir det högst två till tre timmar åt gången.

Den mat som förvaras i modulens kök är också rejält nedkyld, och då Lovell hämtar några korvar, upptäcker han att de är nästan stelfrusna. Odyssey är inte längre ett sovrum utan ett kylskåp, konstaterar astronauterna sammanbitet, medan de tar på sig ännu ett par långkalsonger.

Det är i synnerhet Swigert som lider av kylan, för hans fötter har blivit genomblöta och frusna efter att han har råkat trampa i en pöl med vatten, som läckt ut från dricksvattenbehållaren i Odyssey.

Trots att han gnuggar och gnider sina fötter, lyckas han inte få upp värmen i dem. Det är endast en ringa tröst att han trots allt mår bättre än Fred Haise, som dras med en besvärlig urinvägsinfektion.

Efter att Odyssey hamnat i en nödsituation har astronauterna inte kunnat använda det vanliga systemet för att dumpa urin utombords. I snart tre dagar har männen därför kissat i påsar och behållare, som de efterhand har stuvat undan i Odyssey.

När det i perioder är mycket att göra ombord, kissar astronauterna dock i en för ändamålet avsedd påse inne i rymddräkten, och på så sätt kan det gå flera timmar då de bokstavligt talat badar i sin egen urin.

Allt eftersom timmarna går, smyger kylan från kommandomodulen sig också in i månlandaren Aquarius, där temperaturen under torsdag eftermiddag fallit till omkring fem grader.

Fukten har följt med, och på alla ytor ligger en tunn film av dagg. Astronauterna måste torka av instrumenten med en trasa för att överhuvudtaget kunna avläsa dem.

Astronauterna spekulerar över om fukten kan ha skadat de elektriska installationerna. Det råder ­ingen tvekan om att vätan har trängt in bakom instrumentpanelerna både i landaren och inne i kommandomodulen.

Månlandaren Aquarius är deras räddningsbåt och har hittills fungerat fullkomligt oklanderligt, medan Odyssey är den färja som skall föra dem säkert ned till jorden. En kortslutning kan få katastrofala följder.

Astronauterna skjuter de obehagliga tankarna från sig, medan de försöker få upp värmen och avvaktar nya besked från Houston. Markkontrollen är på väg att utarbeta en lista över de procedurer som skall väcka Odyssey ur dvalan och göra den redo för turen in genom jordens atmosfär dagen därpå.

Ju fler timmar som går utan denna lista, desto kortare tid har astronauterna på sig att studera den arbetsgång på vilken deras liv hänger. Torsdag kväll tar en av flygledarna kontakt via radion.

Han går rakt på sak: ”Hallo, Aquarius, hör ni mig? Låt mig ta det från början.” Först två timmar senare är flygledaren färdig med genomgången av listan.

Varje inställning på instrumentpanelen och vartenda tryck på datorns tangentbord har han beskrivit, och till sist garanterar han att listan är testad i simulatorerna av en reservbesättning.

”Vi tror att vi har tagit hänsyn till alla små överraskningar”, säger flygledaren. ”Det hoppas jag”, svarar Swigert ”för i morgon är det upp till bevis.”

Houston får inte syn på Odyssey

”Avfyra”, säger Lovell, och Swigert trycker på knappen. Med ett brak kopplas servicemodulen bort, och Lovell ryser då han ser den förstörda modulen driva förbi fönstret.

Vrakdelar hänger ut ur ett stort hål, en hel sidopanel är bortsprängd. Det är en skräckinjagande syn.

Mållösa skyndar sig astronauterna att fotografera skadan. De hade räknat med att se ett mindre läckage, inte denna totala förstörelse.

Medan servicemodulen förvandlas till en liten prick i fjärran, slår männen på landnings-batterierna i Odyssey och väcker farkosten till liv igen. Lättade konstaterar de att samtliga system fungerar oklanderligt.

Vi niotiden på morgonen har astronauterna flyttat in all överflödig utrustning i Aquarius. Så kopplar de loss sin trofasta månmodul och skickar ut även den i rymden. ”Farväl Aquarius, vi tackar dig”, lyder avskedet från Lovell, Haise och Swigert.

När de tre timmar senare ligger fastspända i sina säten, redo för resans allra sista etapp, ser de hur rymdens beckmörker långsamt viker undan för det mjuka ljuset från jorden. Några ögonblick senare törnar Odyssey in genom atmosfären med kurs direkt mot södra Stilla havet.

Samtidigt sitter Nasapersonal, astronauternas familjer och miljontals tv-tittare över hela jorden på helspänn. I flera minuter har man ingen radiokontakt med farkosten, och gång på gång försöker markkontrollen få kontakt. ”Odyssey, Houston. Standing by”, upprepar Joe Kerwin på jorden.

Tiden känns lång, varje sekund är som en evighet, både för astronauterna och för de människor som väntar på jorden. Ännu gnager ovissheten om huruvida den elektronik som skall utlösa landningsfallskärmarna fungerar tillfredsställande.

Hittills ser det inte bra ut. Tv-kameror på flottans räddningsfarkost USS Iwo Jima avsöker förgäves himlen efter den lilla, klotformade farkosten. Då den plötsligt klockan 12.07 dalar ned genom molntäcket exploderar hela världen i jubel.

Kort därpå plumsar Apollo 13 ned i havet nära Samoa, cirka sex kilometer från räddningsfarkosten. I den tätpackade markkontrollen i Houston stiger ögonblicket efter rökmoln från alla de cigarrer som har delats ut för att fira, medan astronauterna i Odyssey än så länge får nöja sig med att betrakta molnen av sin egen frusna andedräkt.

Först då dykare lite senare öppnar luckan till rymdfarkosten, avlöses kylan av en välsignad tropisk värme. Begärligt andas Lovell, Haise och Swigert in den friska doften av havet och jorden.

”En fin landning i ett knallblått hav på en härlig planet”, kallar Lovell senare det plums som gick till historien som den mest lyckade landningen i Apolloprogrammets historia.

Många månader senare kommer Nasa fram till att en kortslutning mellan två ledningar orsakade explosionen i syretanken. Trots det dramatiska förloppet kallar Nasa uppdraget för ett ”framgångsrikt fiasko”, men tilliten till rymdprojektet är i botten.