Tre dagar, tio timmar och 53 minuter efter att Apollo 11 i ett moln av vitglödande gas och lågor skjutits upp från Cape Kennedy i Florida, ropar Edwin ”Buzz” Aldrin entusiastiskt: ”Jag ser den! Jag kan se hela landningsplatsen.” Sekunden efter får även hans kollegor, Neil Armstrong och Michael Collins, den första skymten av Stillhetens hav. Även om astronauterna från 112 kilometers höjd knappt kan urskilja landskapet och dess berg och förkastningar, är det som de kan se inte uppmuntrande. I månens morgonljus kastar även de allra minsta klipporna långa skuggor över slätten, och Stillhetens hav framstår som en ointaglig och ogästvänlig stenöken.
Armstrong och Aldrin har svårt att föreställa sig att de nästa dag skall kunna gå ned där, att solen kommer att tämja det spöklika landskapet och förvandla det till en säker hamn för landningsfarkosten Eagle. De är dock optimistiska och litar på att Apolloexpeditionerna före dem gjort ett ordentligt förarbete – att slätten är den bäst lämpade platsen för den första landsättningen av människor på månen.
Medan Armstrong och Aldrin packar inför morgondagens landning, betraktar Collins dem sorgmodigt. Han känner sig som en far som skall skicka iväg sina barn på en lång resa. Tjänstvilligt erbjuder han sig att ta nattvakten. ”Det är bättre att ni får en god natts sömn innan ni skall in i den fördömda månlandaren”, säger han och tillägger lågmält: ”Jag tycker att det har gått riktigt bra i dag. Blir i morgon och i övermorgon likadana så klarar vi det.”
Klar för landning
Nästa dag, söndagen den 20 juli 1969, börjar som alla andra dagar i rymden. Besättningen äter frukost med bacon och cornflakes, juice och varm choklad. Då månen vid middagstid badar i skarpt solljus, tar Collins farväl av sina båda kollegor, som har krupit genom den smala slussen in i månlandningsfarkosten. De har stängt den stabila luckan bakom sig. ”Nu tar ni två grabbar det lugnt ned till månens yta. Hör jag er pusta och stöna får ni med mig att göra”, varnar han vänskapligt över radion, innan han med ett tryck på en knapp kopplar bort Eagle – och därmed sig själv. ”Okay, då är ni på väg. Snyggt!”, säger Collins. Under några minuter svävar de båda farkosterna i formation, men så avbryter Eagle dansen och vrider sig bort från kommandomodulen Columbia med kurs mot Stillhetens hav på månen. Collins är ensam kvar och måste nu genomlida den nervpirrande väntetiden innan Eagle återvänder.
Okänd larmkod blinkar plötsligt
Fästa vid golvet med selar av gummi står Armstrong och Aldrin inne i månlandningsfarkosten, som tre timmar senare befinner sig omkring 15 kilometer ovanför ytan. Tiden är inne för den avgörande raketmanöver som skall ta dem den sista biten ned till månen. Rollerna är bestämda på förhand. Armstrong skall som kapten styra Eagle, medan Aldrin som månlandarens pilot hela tiden skall övervaka farkostens tekniska system. Armstrong trycker på startknappen, och sekunden därpå är nedstigningsmotorn påslagen. ”Tändning”, rapporterar Armstrong och Aldrin i munnen på varandra.
Medan Eagle med bottnen uppåt susar fram, spejar Armstrong efter olika riktmärken på ytan. Han noterar att de berg och kratrar som glider förbi fönstret dyker upp ett par sekunder tidigare än beräknat. Eftersom Eagle håller en hastighet av omkring en och en halv kilometer i sekunden över månen, betyder det att de kommer att landa omkring tre kilometer från den plats som egentligen är planerad. Han kontrollerar datorn. Den har inte registrerat felet.
På 14 kilometers höjd rullar Eagle långsamt runt till lodrät position, så att landningsradarn pekar rakt mot månens yta. Med huvudet uppåt får besättningen plötsligt syn på jorden, som hänger som en liten lysande lampa i den kolmörka världsrymden. Radarn får kontakt med månen, och Eagles dator arbetar för högtryck för att behandla den stora mängd data som den tar emot.
Sju minuter före den planerade landningen hör Armstrong och Aldrin en larmsignal. På datorskärmen blinkar larmkoden 1202 med gula siffror, en kod som ingen av dem känner igen från träningen. ”Programlarm”, rapporterar Armstrong sakligt över radion till Houston. Endast för att de känner honom väl kan NASA-personalen ana en svag darrning i hans röst.
Kurs mot krater
Före avgång har Armstrong uppskattat att risken för att de måste avbryta landningen är fifty-fifty, men så här nära målet är tanken på att behöva ge upp outhärdlig, och Armstrong suckar av lättnad då Houston, efter vad som känns som en evighet, återvänder med beskedet: ”We’re GO on that alarm” – ”Bortse från larmet och fortsätt.”
Under de kommande tre till fyra minuterna fortsätter datorn att ge 1202-larm, och plötsligt dyker ett lika okänt 1201-larm upp på skärmen. Markkontrollen lugnar astronauterna med att datorn bara är överbelastad. ”Samma typ. We’re GO”, meddelar Houston uppmuntrande. Då larmen äntligen tystnar, befinner sig Eagle endast 300 meter över månen, men Armstrong tycker inte om den syn som möter honom. Datorn styr i blindo landningsfarkosten mot en krater stor som en fotbollsplan, omgärdad av stenblock stora som bilar. Han byter resolut till manuell styrning – med bara två minuter till landning gäller det att i en viss hastighet ta sig loss ur kratern och hitta ett planare område.
”Hur är det med bränslet?”, förhör han sig. Aldrin är så upptagen med att avläsa höjd- och bränslemätarna att han inte har noterat den lurande faran, så han svarar bara mekaniskt: ”Åtta procent”. ”Okay, det verkar finnas ett bra område här”, konstaterar Armstrong omedelbart därpå. ”60 meter”, säger Aldrin. I samma ögonblick ser Armstrong att platsen som han har valt ut är helt olämplig för landning. ”Vi är precis över en krater ... vi måste flyga vidare”, meddelar han markkontrollen, som väljer att vara tyst i radion för att inte störa astronauterna i den tillspetsade situationen.