Tre dagar, tio timmar och 53 minuter efter att Apollo 11 i ett moln av vitglödande gas och lågor skjutits upp från Cape Kennedy i Florida, ropar Edwin ”Buzz” Aldrin entusiastiskt: ”Jag ser den! Jag kan se hela landningsplatsen.”
Sekunden efter får även hans kollegor, Neil Armstrong och Michael Collins, den första skymten av Stillhetens hav.
Även om astronauterna från 112 kilometers höjd knappt kan urskilja landskapet och dess berg och förkastningar, är det de kan se inte uppmuntrande. I månens morgonljus kastar även de allra minsta klipporna långa skuggor över slätten, och Stillhetens hav framstår som en ointaglig och ogästvänlig stenöken.
Armstrong och Aldrin har svårt att föreställa sig att de nästa dag ska kunna gå ned där, att solen kommer att tämja det spöklika landskapet och förvandla det till en säker hamn för landningsfarkosten Eagle.
De är dock optimistiska och litar på att Apolloexpeditionerna före dem gjort ett ordentligt förarbete – att slätten är den bäst lämpade platsen för den första landsättningen av människor på månen.
Astronauter tränade i kopia
Michael Collins, piloten i kommandomodulen, testade tekniken i en kopia av farkosten. Under den åtta dagar långa resan lämnade han aldrig besättningens blott 6,3 kubikmeter stora utrymme.
Medan Armstrong och Aldrin packar inför morgondagens landning, betraktar Collins dem sorgmodigt. Han känner sig som en far som ska skicka iväg sina barn på en lång resa. Tjänstvilligt erbjuder han sig att ta nattvakten.
”Det är bättre att ni får en god natts sömn innan ni ska in i den fördömda månlandaren”, säger han och tillägger lågmält: ”Jag tycker att det har gått riktigt bra i dag. Blir i morgon och i övermorgon likadana så klarar vi det.”
Nästa dag, söndagen den 20 juli 1969, börjar som alla andra dagar i rymden. Besättningen äter frukost med bacon och cornflakes, juice och varm choklad.
Då månen vid middagstid badar i skarpt solljus, tar Collins farväl av sina båda kollegor, som har krupit genom den smala slussen in i månlandningsfarkosten. De har stängt den stabila luckan bakom sig.
”Nu tar ni två grabbar det lugnt ned till månens yta. Hör jag er pusta och stöna får ni med mig att göra”, varnar han vänskapligt över radion, innan han med ett tryck på en knapp kopplar bort Eagle – och därmed sig själv.
”Okej, då är ni på väg. Snyggt!”, säger Collins. Under några minuter svävar de båda farkosterna i formation, men så avbryter Eagle dansen och vrider sig bort från kommandomodulen Columbia med kurs mot Stillhetens hav på månen.
Collins är ensam kvar och måste nu genomlida den nervpirrande väntetiden innan Eagle återvänder.
Okänd larmkod blinkar plötsligt
Fästa vid golvet med selar av gummi står Armstrong och Aldrin inne i månlandningsfarkosten, som tre timmar senare befinner sig omkring 15 kilometer ovanför ytan. Tiden är inne för den avgörande raketmanöver som ska ta dem den sista biten ned till månen.
Apollo 11
Saturn V
Med en höjd på 110 meter och en vikt på närmare 3 000 ton är den fortfarande historiens största raket.
Eagle och Columbia
Kommandomodulen Columbia inklusive servicemodulen och månlandaren Eagle var totalt omkring 18 meter lång.
Radarn får kontakt med månen och Eagles dator arbetar för högtryck för att bearbeta alla data den matas med.
Rollerna är bestämda på förhand. Armstrong ska som kapten styra Eagle, medan Aldrin som månlandarens pilot hela tiden ska övervaka farkostens tekniska system.
Armstrong trycker på startknappen, och sekunden därpå är nedstigningsmotorn påslagen. ”Tändning”, rapporterar Armstrong och Aldrin i munnen på varandra.
Medan Eagle med bottnen uppåt susar fram, spejar Armstrong efter olika riktmärken på ytan. Han noterar att de berg och kratrar som glider förbi fönstret dyker upp ett par sekunder tidigare än beräknat.
Eftersom Eagle håller en hastighet av omkring en och en halv kilometer i sekunden över månen, betyder det att de kommer att landa omkring tre kilometer från den plats som egentligen är planerad. Han kontrollerar
datorn. Den har inte registrerat felet.
På 14 kilometers höjd rullar Eagle långsamt runt till lodrät position så att landningsradarn pekar rakt mot månens yta. Med huvudet uppåt får besättningen plötsligt syn på jorden, som hänger som en liten lysande lampa i den kolmörka världsrymden.
Radarn får kontakt med månen och Eagles dator arbetar för högtryck för att behandla den stora mängd data som den tar emot.
Astronauterna stod upp i månlandaren
Månlandaren Eagle var 9,5 meter bred och sju meter hög. Ändå var det så trångt att de två astronauterna var tvungna att stå upp under flygningen. Vistelsen på månen varade i 21 timmar innan den stora raketmotorn på landarens undersida sköt upp den från ytan och tillbaka i omloppsbana runt månen, där den återförenades med kommandomodulen. På bilden ovan ser du besättningsdelen med bland annat bärraketer, lucka och antenn.
Sju minuter före den planerade landningen hör Armstrong och Aldrin en larmsignal. På datorskärmen blinkar larmkoden 1202 med gula siffror, en kod som ingen av dem känner igen från träningen.
”Programlarm”, rapporterar Armstrong sakligt över radion till Houston. Endast för att de känner honom väl kan Nasapersonalen ana en svag darrning i hans röst.
Före avgång har Armstrong uppskattat att risken för att de måste avbryta landningen är fifty-fifty, men så här nära målet är tanken på att behöva ge upp outhärdlig, och Armstrong suckar av lättnad då Houston, efter vad som känns som en evighet, återvänder med beskedet: ”We’re GO on that alarm” – ”Bortse från larmet och fortsätt.”
Under de kommande tre till fyra minuterna fortsätter datorn att ge 1202-larm, och plötsligt dyker ett lika okänt 1201-larm upp på skärmen.
Vi befinner oss ovanför en krater … vi måste flyga vidare. Neil Armstrong, kapten på Apollo 11, inser att landningsplatsen inte alls är bra först när farkosten befinner sig 60 meter ovanför månens yta.
Markkontrollen lugnar astronauterna med att datorn bara är överbelastad. ”Samma typ. We’re GO”, meddelar Houston uppmuntrande.
Då larmen äntligen tystnar, befinner sig Eagle endast 300 meter över månen, men Armstrong tycker inte om den syn som möter honom.
Datorn styr i blindo landningsfarkosten mot en krater stor som en fotbollsplan, omgärdad av stenblock stora som bilar. Han byter resolut till manuell styrning – med bara två minuter till landning gäller det att i en viss hastighet ta sig loss ur kratern och hitta ett planare område.
Bara Neil Armstrong (t.v.) och Edwin “Buzz” Aldrin (t.h.) landade på månen. I mitten på bilden står Michael Collins, som kretsade runt månen i kommandomodulen Columbia.
”Hur är det med bränslet?”, förhör han sig.
Aldrin är så upptagen med att avläsa höjd- och bränslemätarna att han inte har noterat den lurande faran, så han svarar bara mekaniskt: ”Åtta procent”.
”Okay, det verkar finnas ett bra område här”, konstaterar Armstrong omedelbart därpå. ”60 meter”, säger Aldrin. I samma ögonblick ser Armstrong att platsen som han har valt ut är helt olämplig för landning.
”Vi är precis över en krater ... vi måste flyga vidare”, meddelar han markkontrollen, som väljer att vara tyst i radion för att inte störa astronauterna i den tillspetsade situationen.
Damm virvlar upp och skymmer utsikten
Då Eagle kort därpå har nått ned till 30 meters höjd, finns det bara bränsle till ytterligare 90 sekunders flygning. Som i en önskedröm får Armstrong syn på ett cirka 60 kvadratmeter stort plant område, flankerat av små kratrar på den ena sidan och stenblock på den andra.
Medan han försöker fästa blicken vid målet, inleder han landningen. Eagles raket virvlar dock upp dammoln och skymmer sikten. Så gott som i blindo dirigerar han farkosten lodrätt nedåt. Nu är det bråttom, för det finns ytterst lite bränsle kvar, och det är för sent att avbryta landningen.
”Kontaktljus”, säger Aldrin plösligt och tittar på Armstrong, som genast stänger av motorn. Så mjukt att astronauterna inte ens märker det, sjunker Eagles fyra landningsfötter ned i månstoftet.
Ett ögonblick senare följer de första orden från månens yta, då Aldrin säger: ”Descent Engine Command Override, off, engine arm, off – 413 is in.”
Endast de insatta vet vad det betyder, men inne i hjälmarna spricker de två männens ansikten upp i ett leende, medan de segervisst trycker varandras händer. Här – 102 timmar, 45 minuter och 42 sekunder efter lift-off – säger Armstrong det som hela världen har väntat på: ”Houston, Tranquility Base här. The Eagle has landed.”
”Roger, Tranquility. Ni fick oss allihop nästan blåa i ansiktet. Nu kan vi andas igen. Stort tack skall ni ha”, säger markkontrollen och berättar att det står leende människor överallt, inte bara i Houston utan i hela världen.
”Glöm inte att det också finns en i kommandomodulen”, inflikar Collins, som har följt dramat över radion.
Farkost landade i stillhetens hav
Apollo 11:s månlandare Eagle landade med Neil Armstrong och Edwin ”Buzz” Aldrin ombord på lavaslätten Mare Tranquillitatis, Stillhetens hav, på månens framsida (röd cirkel) den 20 juli 1969. Lavaslätten, som har en diameter på 873 kilometer, är relativt platt och var därför väl lämpad som landningsplats.
Armstrong är upprymd efter landningen. Det var mycket nära att det gick illa. När Eagle mötte månens yta fanns det inte bränsle kvar i tanken för mer än 20 sekunders flygning. Mitt i lättnaden retar det honom dock att han inte har någon aning om var de landat.
Efter att Eagle hamnat ur kurs tidigt under landningen, hade han aldrig fått syn på de kända kratrarna igen.
Han och Aldrin har befunnit sig under konstant press på grund av de många och upprepade larmen, så nu spejar Armstrong intensivt efter konturer som han känner igen från de bilder som Apollo 10 tagit av månen två månader tidigare. Han ser dock ingenting.
Han hoppas att Collins kommer att hitta Eagle med sin sextant innan de ska lyfta drygt 21 timmar senare. Här och nu måste han acceptera det faktum att han landat i blindo.
Enligt planen ska astronauterna sova innan de stiger ut ur Eagle. Denna plan har Armstrong godkänt hemma på jorden, men nu, då de som de första människorna har landat på ett annat klot, förefaller tanken absurd.
Armstrong frågar därför markkontrollen om de kan få lov att stiga ut på månen omkring klockan 20 på kvällen Houstontid, cirka fem timmar tidigare än planerat.
”Ni får den bästa sändningstiden i TV”, hörs det från jorden.
Under veckorna före månlandningen har Aldrin funderat över hur han bäst kan ta vara på det stora ögonblicket. Han har kommit fram till att en passande gest för en troende rymdfarare skulle vara att ta nattvarden. Han tar fram en påse som han har tagit med sig hemifrån. Det är en gåva från en präst.
Kött och potatis på menyn
En ny uppfinning till Apollo 11 var den så kallade sked-skålförpackningen, där mat kunde blandas med vatten och värmas i en påse. Maten åts direkt ur påsen med en sked.
Ur påsen tar han en flaska vin, en bägare och några oblater och placerar alltihop på ett klaffbord i kabinen, varefter har ansluter mikrofonen.
”Detta är månlandningspiloten som talar. Jag vill gärna ta tillfället i akt att uppmana lyssnarna, oavsett vilka de är och var de än befinner sig, att stanna upp och tänka över de senaste timmarnas händelser och att tacka för det på sitt eget sätt”, lyder hans budskap över radion.
Medan Armstrong förundrat tittar på, fortsätter Aldrin sin ceremoni och häller upp vin i bägaren. I den nästan tyngdlösa rymden rinner dropparna långsamt och vackert ned i bägaren. Så tar han fram ett kort med citat ur Johannesevangeliet och fördjupar sig i de religiösa texterna.
Presidenten ringer från jorden till månen
Neil Armstrong låter Aldrin genomföra sin ceremoni. Själv har han fullt upp med att förbereda sin egen. Gång på gång har nyfikna journalister frågat vad han har tänkt säga när han tar steget ned på månens yta.
Det har inte rått någon brist på idéer från välmenande människor, som bland annat har föreslagit bibelcitat och verser av Shakespeare.
Under vägen till månen har Collins och Aldrin också fört ämnet på tal, men Armstrong har ännu inte bestämt sig. Enligt honom var landningen det största ögonblicket, tidpunkten då människan första gången kom i kontakt med ett annat klot.
Han förstår emellertid att andra ser annorlunda på saken. Nu kan han inte skjuta upp beslutet längre. Han grubblar över det paradoxala i att han om ett litet tag kommer att ta ett litet men enormt betydelsefullt steg. Det är då orden kommer till honom. Nu vet han vad han ska säga.
Då minuterna för astronauternas pionjärvandring närmar sig, iför de sig måndräkterna. Likt fallskärmshoppare som noggrant packar sina skärmar följer de checklistan in i minsta detalj: stövlar, tryckhjälm, handskar, dräkt.
Allt ska på i en bestämd ordningsföljd, och viktigast av allt är ryggsäcken, det så kallade Portable Life Support System, som innehåller livsnödvändig utrustning, bland annat vatten, syre, kommunikationsutrustning och kylsystem.
Med en knapp startar männen ryggsäckarnas luftpumpar och hör det lugnande surret från maskineriet, ett välkänt ljud från träningstimmarna.
Armstrong och Aldrin i rymddräkterna utgör nu – oberoende och mobila – varsin liten sluten enhet av liv i all månens livlöshet.
Under vistelsen placerade astronauterna ut flera vetenskapliga instrument.
”Luckan öppnas”, meddelar Armstrong över radion och mycket riktigt. Eagles tunna metalldörr glider upp, och medan Aldrin håller i luckan klättrar Armstrong baklänges ut på stegen.
På vägen ned slår han på en tv-kamera på sidan av Egale och kort därpå meddelar jorden: ”Nu har vi bilden.” Framför ögonen på Aldrin och en trollbunden värld klättrar Armstrong nedför stegen, långsamt och prövande.
Då han når det nedersta steget låter han för ett kort ögonblick vänster ben dingla i rymden, innan han sätter ned foten i måndammet.
”Det är ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, säger han – ord som sedan ska bli odödliga.
Framåtböjd och tvekande, som en människa som har glömt hur man går, sätter Armstrong den ena foten framför den andra, men han märker snabbt hur lätt och obesvärat det går att vandra på månen, trots den stela rymddräkten.
På grund av den svaga gravitationen är hans tyngd bara omkring 26 kilo, och varje steg han tar förlängs till ett svävande hopp. Det verkar som om all rörelse sker i slow motion.
Med sin Hasselbladkamera tar Armstrong de första bilderna från månen, men markkontrollen påminner honom att följa programmet och genast börja samla in prover. Han fiskar upp en sked ur fickan och gräver upp stoft och sten, som han häller i en påse.
Nu ska jag backa ut och låta luckan stå på glänt – och vara noga med att inte låsa den. Edwin ”Buzz” Aldrin, pilot på månlandaren Eagle, omedelbart innan han följer efter Neil Armstrong och kliver ut på månen.
”Är du beredd på att jag kommer ut?”, frågar Aldrin lite senare. Fjorton minuter efter att Armstrong har gått samma väg lämnar Aldrin Eagle.
”Nu ska jag backa ut och låta luckan stå på glänt – och vara noga med att inte låsa den”, skojar han. ”Riktigt bra tänkt”, svarar Armstrong leende och hälsar sin kollega välkommen på ytan med orden: ”Är det inte fantastiskt? Storslagen utsikt härifrån”. ”Storslagen ödemark”, rättar Aldrin.
Under de kommande två och en halv timmarna har astronauterna ett digert program.
De ska ställa upp vetenskaplig experimentutrustning, samla fler stenar och mer stoft och fotografera, men först väntar en högtidligare uppgift: Att placera den amerikanska nationalsymbolen Stars and Stripes stadigt i mångruset.
Armstrong och Aldrin vecklar ut flaggan, men mot förmodan är det inte så lätt att pressa ned stången i den steniga ytan.
Kort efter att männen återupptagit arbetet blir de avbrutna av markkontrollen, som meddelar att president Richard Nixon önskar tala med dem.
”Hello Neil och Buzz”, säger han. ”Jag ringer från ovala rummet i Vita huset. Detta måste absolut vara det mest epokgörande samtalet någonsin härifrån. I ett ovärderligt ögonblick i hela mänsklighetens historia är alla människor på jorden förenade. Förenade i stolthet över vad ni uträttat och förenade i våra böner om att ni ska ta er säkert tillbaka till jorden.”
”Tack, herr president. Det är en ära och ett privilegium för oss att stå här och representera inte bara USA utan fredsälskande människor i hela världen”, säger Armstrong, innan han återgår till jobbet.
Resten av månvandringen förlöper med hektisk aktivitet, och alltför snabbt – långt innan de överhuvudtaget har lärt känna den nya världen – måste Armstrong och Aldrin återvända till Eagle.
Resan varade i åtta dygn
De tre astronauterna lämnade jorden den 16 juli och kom tillbaka åtta dagar senare. Längs vägen separerades och dockade modulerna vid flera tillfällen.
Väl inne konstaterar de att de åter har fyllt kabinen med syre, och när de tar av sig sina hjälmar förvånas de över att månen luktar. Det sitter en odör av något skarpt och odefinierbart i kläderna, en lukt som påminner om våt aska eller krutrök.
Collins är världens ensammaste människa
Medan kollegorna försöker få en välbehövlig tupplur före avresan, kretsar Columbia med Michael Collins runt månen likt en ensam upptäcktsresande.
Aldrig i historien har någon människa varit så ensam, men Collins njuter av ensamheten. För en garvad före detta testpilot som han är det den ultimata formen av frihet: Att vara ensam i – och ha fullständig kontroll över – sin egen farkost.
I synnerhet när Collins befinner sig på månens baksida, där han i 48 minuter är helt utom räckhåll för markkontrollens malande över radion, känner han sig som den friaste fågeln i hela universum.
Farkosten trycktestades
Före uppsändningen testades kommandomodulen i höjdkammaren med Apollo 11-astronauterna ombord för att se hur de hanterade det lägre trycket i rymden.
Isolerad, men fri och med fritt spelrum för tankarna: ”Hade man räknat skulle det finnas tre miljarder plus två människor på andra sidan av månen, medan det på den här sidan finns en människa – och Gud vet vad mer”, tänker han.
När sanningens minut närmar sig – den tidpunkt då Eagle och Columbia efter ett dygn ska återförenas – hemsöks han än en gång av den mardröm som plågat honom under ett halvårs tid: Skulle det värsta ske, att Eagle förolyckas under starten, väntar en olidligt lång och ensam resa tillbaka till jorden.
Störtar de, kommer jag inte att ta mitt liv. Jag kommer hem, men jag kommer att vara märkt för livet. Michael Collins, som flög kommandomodulen, under de långa timmarna då han är ensam i farkosten.
Härute är den blå planeten så oändligt långt borta, och Collins kan i Columbias fönster täcka över den med sin tumnagel. Tanken på att behöva tillryggalägga turen på egen hand är outhärdlig.
”Kan de inte lyfta från ytan eller om de störtar kommer jag inte att ta mitt liv. Jag kommer att komma hem, men jag kommer att vara märkt för livet”, tänker han dystert.
Oro plågar Armstrong före starten
Medan Aldrin inte ens övervägt risken att stranda på månen, är Armstrong mer grubblande.
Här, medan nedräkningen pågår, fruktar han för huruvida Eagles uppstigningsmotor kan klara distansen. På rekommendation av ingenjörerna är startmekanismen elektrisk – själv hade han föredragit en mekanisk lösning, så att han och Aldrin manuellt skulle kunna starta motorn om det skulle bli problem.
”9, 8, 7, 6, 5, abort stage, engine arm, ascent, process”, hörs det från Aldrin, varpå Armstrong trycker på startknappen.
I en millisekunds evighet är det dödstyst i kabinen, men så hörs ett brak, och Eagle skjuter upp från månen i en mjuk men kraftfull rörelse.
”Vi är på väg”, jublar Aldrin då de lägger Stillhetens hav bakom sig.
Efter tre timmars intensiv väntan ser Collins slutligen månfarkosten Eagle komma mot honom. Han tar den världsberömda bilden, där den vita och blå jorden hänger som en lysande lampa i bakgrunden.
Tre timmar senare kan även Collins slappna av. I fjärran skymtar han en liten svart prick, Eagle som stiger uppåt från månen och växer sig allt större – den vackraste synen under hela expeditionen tycker han.
Samtidigt som han styr Columbia i rätt position för sammankopplingen, tar han sig tid att fotografera det historiska mötet.
”Jag kan se jorden gå upp bakom er – det är fantastiskt”, säger han över radion, medan han förevigar Eagle, månen och i bakgrundens svarta djup den mikroskopiska blå och vita jorden på en och samma bild.
Det enda som saknas på fotografiet är fotografen själv.
”Gör klart för de här miljondollarlådorna”, ropar Armstrong, när Eagle och Colombia några minuter senare har kopplats ihop.
Försiktigt räcker han Collins två behållare med sammanlagt 21,3188 kilo månprover, och trots tyngdlösheten känner Collins tyngden av det gods han får i sina händer.
I de förseglade behållarna ligger små bitar av ett annat klot, ovärderliga souvenirer, som snart ska granskas av en hel armé av forskare på jorden.
Ovana vid tyngdkraft ger gummiben
Vid middagstid torsdagen den 24 juli, knappt 200 timmar efter uppskjutningen, hoppar Armstrong, Aldrin och Collins ut ur en helikopter och över på krigsfartyget USS Hornet.
Iförda grå och oformliga isoleringsdräkter, som täcker kroppen från topp till tå, ser de ut som varelser från en annan planet.
På ben som känns som gummi i det plötsliga mötet med jordens gravitationen, tar de tre männen sig över till en husvagnsliknande behållare. Där ska de under ett par veckor vistas i fullständig isolering på grund av rädslan för smitta av eventuella månbakterier.
Omedelbart efter landningen i Stilla havet sattes astronauterna i karantän i en ombyggd husbil för att inte smitta någon med eventuella virus och bakterier från månen. Där tillbringade de ett par dagar innan de senare sattes i karantän i Houston. Astronauterna isolerades i totalt tre veckor.
Isolationsbehållaren är bekvämt inredd, men väntetiden är lång. För att fördriva tiden tittar astronauterna på bandade TV-inspelningar, där miljoner människor andlöst följer Armstrongs och Aldrins första steg på månen. Först nu känner trion på allvar historiens vingslag.
Medan de själva befann sig över 380 000 kilometer bort och hade fullt upp med så mycket annat, löpte mänskligheten amok i glädjerus över miraklet på månen.
Aldrin låter blicken vandra från de svartvita TV-bilderna till Armstrong och konstaterar torrt: ”Neil, vi gick miste om allt”.
Hela världen följde landningen
Liksom miljontals andra följde månlandarpiloten Edwin ”Buzz” Aldrins fru Joan Aldrin (i vit klänning) landningen i Stilla havet, som sändes på tv.
Under månaderna efter succén med Apollo 11 befinner sig USA fortfarande i ett festrus, men på Nasa är man bekymrade.
Under de kommande expeditionerna ska den vetenskapliga utforskningen av månen inledas på allvar. Det hjälper emellertid inte mycket att geologerna på jorden noggrant väljer ut intressanta landningsplatser, om månlandaren inte kan pricka dem.
Eagle visade sig ha landat sex kilometer från den planerade platsen.