”Jag hör inte ett enda ord av vad du säger. Hur ska vi kunna resa till månen om vi inte ens kan kommunicera mellan tre byggnader?” snäser Apollo 1:s kapten Virgil Grissom.
Hans tålamod är för tillfället hårt prövat. Medan minuterna och timmarna sniglar sig fram inne i den trånga kabinen i rymdkapseln ovanpå Saturnraketen, blir hans irritation alltmer uppenbar.
Det skulle ha varit en arbetsdag som alla andra i rymdcentrumet, men ända sedan klockan ett på eftermiddagen, då Virgil Grissom tillsammans med kollegorna Edward White och Roger Chaffee klättrade in i farkosten iklädda sina otympliga rymddräkter, har problemen radat upp sig.
En hemsk stank som av sur mjölk slog emot astronauterna inne i farkosten. Först efter en timme hittades orsaken som visade sig vara ett fel i syreförsörjningen. När problemet äntligen var löst och teknikerna – med ett par timmars försening – kunde baxa luckan till kapseln på plats, var det plötsligt problem med kommunikationssystemet.
Kommandomodulen på Apollo rymdfarkost 012 skulle ha burit de tre astronauterna i omlopp runt jorden, men modulen kom aldrig i upp i luften.
Dagens uppgift är att simulera en nedräkning med astronauterna på plats i rymdkapseln medan ingenjörerna testar om de ombordvarande elektriska systemen klarar sig med kapselns egen strömförsörjning.
Det innebär att de måste kunna nå både avfyrningsgruppen i kontrollcentralen några hundra meter från rampen och centrumet för bemannad rymdfart, som ligger nästan en mil därifrån. Trots att en armé av tekniker under lång tid har slitit med att lösa problemet är det fortfarande krångel med radion nu när skymningen närmar sig.
I snart fem timmar har Grissom, White och Chaffee legat fastspända i sina säten i kapseln överst på den 43 meter höga raketen som badar i vitt strålkastarljus. För de tre Apollo 1-astronauterna känns avståndet till den lysande månskivan på himlen ännu längre än de 384 000 kilometer som skiljer jorden från månen.
Kennedy siktar på månen
”Jag anser att denna nation bör förplikta sig att – före utgången av detta årtionde – placera en man på månen och föra honom säkert tillbaka till jorden.
Inget annat rymdprojekt under denna period skulle imponera mer på världen eller vara viktigare för den framtida utforskningen av rymden och inget annat kommer att vara lika svårt eller dyrt att genomföra”, sa John F Kennedy i ett tal till kongressen i maj 1961.
I och med sin ambitiösa plan inledde den nytillträdde presidenten kapplöpningen till månen. Sovjetunionen, som hela tiden befunnit sig ett steg före USA, hade gång på gång förödmjukat ärkefienden med nya bedrifter i rymden. Nu gjorde amerikanerna allt de kunde för att komma först till månen.
Apollo 1-astronauterna skulle veta vad varenda knapp skulle användas till i den trånga kapseln.
Fyra år tidigare, år 1957, hade Sovjetunionen gått in i rymdåldern efter att ha placerat Sputnik 1, den första konstgjorda satelliten, i omloppsbana runt jorden.
Ryssarna skickade även ut Jurij Gagarin som den första människan i rymden 1961. Pådrivna av presidentens löfte hade de amerikanska ingenjörerna sex år senare tagit in ryssarnas försprång.
1967 hoppades Nasa kunna överträffa sin fiende i kalla kriget och genomföra ett antal bemannade expeditioner som skulle kulminera med en historisk resa till jordens naturliga satellit. Apollo 1 var tänkt att bli månprogrammets första bemannade expedition.
Under den 14 dagar långa resan skulle den nybyggda kapseln testas i omloppsbana runt jorden. Vid den kaotiska testnedräkningen den 27 januari 1967 var det bara en knapp månad kvar till uppskjutning.
Om vi dör, så sörj oss inte … Att erövra rymden är värt risken. Virgil “Gus” Grissom, kapten på Apollo 1
”Apollo 1, hör ni mig?” säger Stuart Roosa ännu en gång från sin plats bakom kommunikationspanelen i kontrollcentralen. Roosa hör Grissom bra, men förbindelsen fungerar tydligen fortfarande bara i en riktning.
”Jag hör inte vad du säger”, upprepar Grissom med en röst som börjar bli gäll.
Den 40-årige kaptenen, som är den mest erfarne av de tre astronauterna, har redan två rymdresor bakom sig. Trots att han från de övriga expeditionerna med farkosterna Mercury och Gemini är van vid förseningar, irriterar det honom nu rejält att det som borde ha varit ett enkelt rutintest har utvecklats till en frustrerande tidstjuv.
Vid i stort sett alla Apollo 1:s testnedräkningar har det varit problem med radion och gång på gång har Grissom beklagat sig över detta faktum. Trots en ihärdig insats av teknikerna har de emellertid fortfarande inte löst problemet. Därför har Grissom inte längre någon större tilltro till att Apollo 1 kommer att kunna sändas upp som planerat om knappt fyra veckor.
Den åsikten är han inte ensam om. Roger Chaffee, 31 år, som ännu inte har gjort rymddebut, och Edward White, 36 år, som kan skryta med att i juni 1965 ha gjort Nasas första rymdpromenad, har inför sina närmaste vid flera tillfällen uttryckt tvivel om huruvida planeringen kommer att hålla.
Virgil ”Gus” Grissom, Roger Chaffee och Edward White gör sig redo för uppdraget, innan olyckan är ett faktum.
Tragedi skapade nummerförvirring
AS-204 var det ursprungliga namnet på det test som i januari 1967 slutade i en tragedi, då tre astronauter dog på rampen.
Dessförinnan hade man 1966 genomfört tre obemannade Apollotestflygningar, men till minne av de omkomna döpte NASA nu om AS-204 till Apollo 1, trots att Apollouppdragen annars skulle tilldelas ett nummer först när de kommit ut i rymden.
Efter Apollo 1 följde ytterligare tre obemannade uppskjutningar. Apollo 4 testade i november 1967 den nya Saturn 5-raketen. Under Apollo 5 skickade en Saturn 1B-raket i januari 1968 upp en obemannad månlandningsfarkost, och den 4 april 1968 följde ett obemannat test av Saturn 5 med Apollo 6.
Apollo 1 hade tusentals fel
Kennedys mål att placera en människa på månen före utgången av 1960-talet var väldigt ambitiöst. Trots astronomiska anslag till projektet var många på Nasa skeptiska till den snäva tidsgränsen.
För att kunna förverkliga drömmen måste de utveckla en kraftfull startraket, bygga en landningsfarkost och mobilisera en armé av omkring 400 000 tekniker, forskare och ingenjörer.
Redan 1958 inledde Nasa det bemannade rymdprogrammet Mercury för att studera hur människan påverkas av tyngdlöshet. Länken mellan programmen Mercury och Apollo blev Geminiprojektet, som Nasa lanserade 1961 och som bland annat syftade till att ge astronauterna erfarenhet av att vistas i rymden under längre perioder.
Tack vare en halsbrytande arbetstakt, både på Nasa och hos dess leverantörer, framstod det 1967 mot alla odds faktiskt som sannolikt att USA skulle kunna sätta kurs mot månen inom den tidsgräns som den nu avlidne president Kennedy satt upp.
Efter att ha åtgärdat tusentals fel på Apollo började rymdfarkosten och dess besättning verka redo för en rymdresa.
De tre astronauternas rymddräkter var uppbrända efter katastrofen:
Resterna av Virgil Grissoms rymddräkt.
Resterna av Roger Chaffees rymddräkt.
Resterna av Edward Whites rymddräkt.
Lugn följer panikslagna skrik
Klockan 18.20, bara tio minuter innan den simulerade nedräkningen når noll, pausar testledaren Skip Chauvin klockan. Kommunikationsanläggningen krånglar fortfarande och han bestämmer att det är ett problem som måste lösas innan testet kan fortsätta.
Inne i rymdkapseln ägnar astronauterna väntetiden åt att ännu en gång gå igenom checklistan. I kontrollcentralen slutar teknikerna fokusera på de tre astronauterna och riktar i stället uppmärksamheten mot problemet med radion. Klockan 18.31 når emellertid ett anrop från astronauterna i kapseln fram till Stuart Roosas kommunikationspanel. Det är återigen Grissoms röst, men nu har hans irritation ersatts av panik.
Anropet lyder: ”Brand!” I kontrollcentralen höjer personalen på ögonbrynen och tittar frågande på varandra. Nödanropet hördes bara kort, knastrigt och otydligt i högtalaren. De riktar blicken mot tv-skärmen, som sänder direkt från en kamera som står uppställd utanför rutan på luckan till kapselns bemannade kabin.
Se en rekonstruktion av olyckan här:
På den svartvita tv:n ser teknikerna lågor innanför rutan. De flammar upp i vitt inne i rymdkapseln. I samma sekund som Stuart Roosa och hans kollegor inser att något är fel hör de ännu ett nödanrop i kommunikationsanläggningen. Nu är det klart och tydligt.
”Det brinner i cockpiten”, hörs Roger Chaffee säga över ljudet av tumultet från astronauterna, som försöker släcka den explosiva branden i kabinen.
Testgruppen följer med tilltagande bestörtning Edward White, som ligger i det mellersta sätet, medan han kämpar med handtaget på luckan som sitter bakom hans huvud.
Med utsträckta armar försöker han desperat få upp luckan, men så drar han snabbt till sig händerna som om han bränt sig. Ett nytt par armar syns i bild, sannolikt Grissoms, och sedan hörs ännu en gång en desperat röst via radio.
”Vi har en svår brand … Släpp ut oss … Vi brinner upp”, lyder Chaffees nödanrop, som följs av ett kort skrik och därefter ett illavarslande lugn.
Rent syre var receptet på en katastrof
Slarv med kabeldragningen i form av antingen en lös koppling eller en kabel där isoleringen slitits bort, ledde till en katastrof.
En gnista från en kortslutning i ett kabelknippe på golvet strax nedanför Grissoms säte tände eld på brännbart material i kabinen, däribland högar med papper, rymddräkterna av nylon och över trekvadrat meter kardborrband, som användes för att fästa föremål på väggarna inne i rymdkapseln.
Helt i enlighet med standardprotokollet fylldes kommandomodulen med hundra procent rent syre efter det att astronauterna klockan 13.00 tagit plats i sina säten och luckan till modulen förslutits.
Just på grund av atmosfären av rent syre spred sig branden explosionsartat. Syre i sig brinner visserligen inte, men gasen är i högsta grad inblandad i att ge näring åt en brand.
För att någonting över huvud taget ska kunna brinna krävs tre saker: brännbart material, värme och syre. Ju mer syre det finns i luften runt materialet som har fattat eld, desto snabbare går förbränningen. Först när antingen syret eller det brännbara materialet har tagit slut, eller när elden har släckts med exempelvis vatten, upphör branden.
De tre astronauterna, Virgil "Gus" I. Grissom, Ed White och Roger B. Chaffee, skulle ha testat kommando- och servicemodulen i en bana runt jorden.
Räddningspersonal möts av hemsk syn
”Den är skållhet. Ta inte på den. Den är alldeles för varm”, varnar teknikerna varandra när de några sekunder efter astronauternas nödanrop samlas vid luckan till kapseln på däck 8A i servicetornet. Vågor av tjock, svart rök väller ut ur modulen, som har spruckit på grund av det övertryck som skapats av brandens höga temperatur.
Röken gör det omöjligt att ens se handen framför sig. Värmen från branden är dessutom så infernalisk att männen vid flera tillfällen tvingas tillbaka.
Beväpnade med brandsläckare försöker de om och om igen närma sig rymdkapseln. I blindo och med svidande ögon trevar de sig fram för att få upp luckan, men röken är så kvävande att de bara kan arbeta i några sekunder i taget innan de hostande måste dra sig tillbaka och hämta andan.
Den intensiva värmen från lågorna brände upp insidan av kommandomodulen på Apollo luftfarkost 012.
Tre mäns liv står på spel. Sekunderna känns som timmar när Nasas medarbetare kämpar med den motstridiga luckan, som sent omsider – drygt fem och en halv minut efter det första larmet – ger med sig en aning. Med uppbådande av sina sista krafter lyckas männen trycka in luckan.
Teknikern Don Babbitt är den förste som tar mod till sig och sticker in huvudet i modulen. Röken har skingrats något och det går att skaffa sig en överblick över skadorna. Det är en fruktansvärd syn han möts av i den utbrända kabinen.
Som en förvarning om vad som väntar känner han lukten av bränt kött. Han skymtar kvarlevorna av de tre astronauterna, som alldeles nyss var några av världens mest handlingskraftiga människor.
Chaffee sitter fortfarande fastspänd i sitt säte, som om han aldrig hann inse faran, medan Grissom ligger på golvet, överrumplad av döden när han försökte ta sig bort från lågorna.
I motsatta änden av kabinen, precis under den fördömda luckan, ligger White. Det är som om han har stannat mitt i en rörelse.
Stora delar av astronauternas rymddräkter har brunnit upp och kropparna är illa brända, till viss del förkolnade.
”Jag ska nog inte beskriva vad jag ser”, flämtar Babbitt över radion till kontrollcentralen när han så småningom återfår fattningen.
Apollo-kapsel återuppstår ur askan
Den tragiska branden på uppskjutningsrampen innebar att Apolloprogrammet avbröts året efter. En undersökningskommission, som minutiöst gick igenom katastrofen, konstaterade i sin rapport att Nasa och dess leverantörer hade begått uppemot 1400 mer eller mindre allvarliga misstag under utvecklingen av rymdkapseln.
En av de främsta anledningarna till att olyckan fick ett så katastrofalt slut var Apollo 1-kapselns lucka, som öppnades inåt. Det förhöjda trycket i kabinen gjorde det omöjligt att öppna luckan. Obduktionen visade att astronauterna dog av kolmonoxidförgiftning, sannolikt redan en minut efter det att branden utbröt.
Branden, som var Nasas första katastrof, hotade att sätta stopp för USA:s dröm om att landa på månen. Nasa reste sig dock snabbt. I oktober 1968 genomförde Apollo 7 den expedition som var tänkt för Apollo 1.
Mindre än ett år senare satte Neil Armstrong det första fotavtrycket på månen och uppfyllde därmed Apollo 1-besättningens sista vilja. Några veckor innan branden hade nämligen Grissom sagt: ”Sörj oss inte om vi dör. Arbetet är riskfyllt, men rymdprogrammet är alltför värdefullt för att gå i stå, även om det skulle inträffa en olycka.”