Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Nu ska vi mäta rymdvarelsers andning

Forskare har hittat vatten på en jordliknande ­planet, men jakten på liv har bara börjat. Nya teleskop ska mäta allt från växters ljus till rymdfarkoster.

Vattenånga ger forskare hopp om liv

Efter 30 års analyser av andra solsystem har vi hittat vatten på en planet som kan vara beboelig. Forskarna har dock betydligt mer ambitiösa mål. De söker efter konkreta bevis på att liv andas och frodas på andra planeter.

Det finns två möjligheter: Antingen är vi ensamma i universum eller så är vi inte det. Båda möjligheterna är lika skrämmande.

Detta citat av science fiction-författaren Arthur C. Clarke summerar våra kunskaper om liv i rymden.

Vi har inte hittat några konkreta bevis på liv, men eftersom vi har identifierat cirka 4 000 planeter i andra solsystem tror astronomerna att det mycket väl kan finnas liv någonstans där ute.

För första gången har vi nu de metoder som krävs för att hitta det ifall det nu existerar.

Liv förutsätter en planet av en viss storlek

Ny forskning visar att planeter måste ha en viss storlek för att vara beboeliga. De främmande planeterna behöver ha minst 2,7 procent av jordens massa för att kunna ha vatten och atmosfär. Chansen för liv minskar däremot om massan är över två gånger större än jordens massa.

Vatten försvinner från små planeter

Planeter med en massa som i princip motsvarar månens massa kan inte kallas beboeliga även om de kretsar i deras stjärnas så kallade Guldlockzon. Det beror på att gravitationen är så svag att vatten som förångas försvinner rakt ut i rymden. Dessutom bombarderar solvinden obehindrat dessa planeter med förödande strålning.

Marsstorlek ger atmosfär

Stenplaneter med en massa som ungefär motsvarar Mars massa eller mer har goda chanser att bilda och hålla fast en atmosfär som möjliggör flytande vatten på ytan. Under loppet av miljardtals år kan dock en planet, på samma sätt som Mars, förlora stora delar av sin atmosfär om den inte är stor nog att ha ett skyddande magnetfält som skyddar mot strålning från stjärnan.

Större planeter har vulkaner

Planeter med samma massa som jorden och planeter med en massa som är upp till dubbelt så stor, kan ha ett skyddande magnetfält och en atmosfär. Dessutom kan de ha vulkanisk aktivitet som avger vatten, metan och koldioxid. Det bidrar till en stabil och inte alltför hög temperatur. En exoplanet med större massa än så är troligen en gasplanet med minimal chans till liv.

Under de senaste 30 åren har forskarna kartlagt exoplaneters omloppsbana, storlek och massa. Nu börjar det stora arbetet med att göra ett antal genombrott.

Ett riktigt stort sådant gjordes när en grupp forskare analyserade observationer av Hubbleteleskopet och fann tecken på vattenånga i atmosfären på en planet i ett annat solsystem.

Det var till och med en planet som kan karakteriseras som beboelig, eftersom den kretsar på rätt avstånd runt sin stjärna. Samtidigt gör dess storlek att den kan kallas jordliknande.

Därmed har astronomerna hittat det viktiga spår som gör att de kan ta språnget in i en ny guldålder för jakten på liv i rymden.

Nasas senaste planetjägare har hittat en jordliknande planet - se hur den ser ut här:

2019 hittade Nasa-teleskopet Transiting Exoplanets Survey Satellite (TESS) sin första jordliknande planet som kretsar runt sin stjärna på ett avstånd som varken är för varmt eller för kallt för att det ska finnas flytande vatten på planeten.

Var kan liv förekomma?

År 1993 definierade astronomen James Kasting begreppet ”den beboeliga zonen”. Flytande vatten utgör grunden för allt liv som vi känner till.

Därför måste vi, enligt Kasting, fastlägga det avstånd från en stjärna där temperaturen gör att vatten varken förångas eller fryser.

Den beboeliga zonen kallas också för Guldlockzonen, efter sagan i vilken gröten varken får vara för varm eller för kall. Definitionen har fungerat som riktmärke för forskarnas syn på solsystem.

Två år efter det att Kastings artikel publicerades upptäckte astronomerna 51 Pegasi b, den första identifierade exoplaneten som kretsar runt en stjärna som påminner om vår sol.

Ljus avslöjar ­vatten på planet

Med hjälp av rymdteleskopet Hubble har astronomer analyserat stjärnljuset som filtreras genom atmosfären på planeten K2-18 b. Ljuset visade tecken på det som forskarna alltid har drömt om: Vattenmolekyler.

Planeten upptäcktes med hjälp av metoden radialhastighet. Det innebär att astronomerna mäter förskjutningar av våglängderna i stjärnljus som påverkas av planetens gravitation då planeten drar i stjärnan på sin väg runt den.

Planetens massa kan beräknas med hjälp av förskjutningen av ljuset. Massan gör att ljuset blir dels ”utsträckt” och rödaktigt, dels ”hoptryckt” och blåaktigt.

Guldlockzonen blir verklighet

Sedan år 1995 har det byggts större och skarpare teleskop på jorden samtidigt som fler avancerade rymdteleskop letar efter exoplaneter.

Astronomer har inte bara observerat planeters massa, som i fallet med 51 Pegasi b, utan även mätt deras diameter.

Liv kan bara existera i ”Guldlockzonen”

Den beboeliga zonen runt en stjärna kallas också för Guldlockzonen, efter sagan om Guldlock och de tre björnarna. Namnet syftar på att en planet varken får vara för varm eller för kall för flytande vatten, så att liv kan uppstå och utvecklas precis som på jorden. Om planeten är för varm förångas vattnet och om den är för kall fryser vattnet och hämmar därmed livets utveckling. En planets temperatur avgörs av både avståndet till stjärnan och stjärnans styrka. Ju varmare stjärnan är, desto längre bort hamnar den beboeliga zonen.

  • För varmt

    Temperaturen är så hög att vattnet kommer att förångas från ytan på planeter i detta område.

  • Beboelig zon

    Precis som på jorden är avståndet till stjärnan exakt så stort att vatten kan flyta på ytan.

  • För kallt

    Vatten kan inte hålla sig flytande vid ytan men kan finnas som is.

Rymdteleskopet Cheops, som sändes upp i december 2019, ska fastslå just diametermått för planeter som redan upptäckts med teleskop på jorden.

Diametern kan fastslås med transitmetoden, då forskare mäter hur mycket en stjärnas ljusstyrka minskar när en planet passerar framför den.

När astronomerna känner till en planets massa och storlek kan de beräkna densiteten och komma fram till om planeten är exempelvis en gasplanet som Jupiter och Saturnus eller en stenplanet som jorden och Venus.

I dag har cirka 4 000 exoplaneter observerats och bekräftats med hjälp av tele­skop som Hubble, Kepler och Spitzer.

Astronomerna har en detaljrik katalog över planeter och Guldlockzonen är inte längre bara ett begrepp taget från sagornas värld, utan ett väldokumenterat fenomen.

Rymdteleskopet Cheops ska mäta planeters radie så att astronomer kan beräkna densiteten.

© ATG medialabb/ESA

Vattenånga inleder ny tidsålder

I september 2019, då ny forskning påvisade vatten i atmosfären på planeten K2-18 b, lade astronomerna en viktig bit i pusslet om liv i rymden.

Planeten, som befinner sig cirka 110 ljusår från vårt solsystem, har åtta gånger större massa än vad jorden har och är en så kallad superjord.

Eftersom planeten befinner sig nära sin stjärna tar det bara 33 dygn för den att fullborda ett kretslopp, men planetens temperatur är inte alltför hög eftersom stjärnan är betydligt svagare än vår sol.

När astronomer studerade K2-18 b med Hubbleteleskopet såg de att en del av ljuset från stjärnan absorberas av molekyler när det passerar genom planetens atmosfär.

Våglängderna på ljuset som ”försvinner” längs vägen stämde överens med en bekant molekyl som absorberar ljus: Vatten. Forskarna hade hittat vattenånga i atmosfären och en analys tyder rentav på att klimatet på K2-18 b sannolikt präglas av regn.

Begreppet Guldlockzonen backas nu upp av ett vattenfynd. Forskarna vet ännu inte vilka betingelser för liv det finns på K2-18 b, men fyndet utgör ett viktigt genombrott som innebär en ny tidsålder för utforskningen av rymden.

Nu fokuserar forskarna på planeter som är så lika jorden att vi med vetenskapliga belägg kan säga att vi kan förvänta oss att hitta liv.

Vi går från kartläggning av lovande planeter till konkreta observationer som avgör vilken av Arthur C. Clarkes två möjligheter som stämmer. Är vi ensamma eller inte?

Fem planeter där det kan finnas liv

Astronomerna har en katalog över de mest hoppingivande exoplaneterna som nya, kraftfullare teleskop om några år ska titta närmare på för att leta efter tecken på liv.

Teleskoper zoomar in på civilisationer

Snart kan vi observera allt från växters ljus till främmande civilisationers solceller och rymdfarkoster. Astronomen Avi Loeb guidar oss runt i en nära framtid där vi tack vare nya teleskop kan följa livet i andra solsystem.

Föreställ dig en framtid där livets existens utanför solsystemet inte längre är en obesvarad fråga. Livet har påvisats vetenskapligt på tusentals eller miljontals planeter.

Metangasen från primitiva djurs matspjälkningssystem har uppmätts med hjälp av avancerade teleskop, och ljus från rymdfarkoster tillverkade av intelligenta civilisationer har observerats.

Låter det som science fiction? Det anser inte 58-årige Avi Loeb, som är teoretisk fysiker, astronom och chef för Harvards astronomiska institut.

”Vi vet inte om det finns liv någon annanstans”, börjar Avi Loeb med att konstatera när Illustrerad Vetenskap når honom på telefon i Boston.

”Men vi vet att de fysiska förhållandena på miljardtals planeter bara i Vintergatan liknar de på jorden. Och då är vår galax en av biljontals (tusentals miljarder, red.) i det observerbara universum.

Därför tycker jag att det känns arrogant att säga att vi skulle vara så speciella att förhållandena på jorden inte skulle förekomma någon annanstans.

För mig känns det som den mest naturligaste saken i världen att det finns liv så som vi känner till det även i andra delar av rymden – ja, till och med liv som är betydligt mer avancerat än vårt.”

Rymdvarelsers teknik lämnar spår efter sig

En intelligent civilisations tydligaste spår kan vara dess ­teknik. Astronomer ska leta efter så kallade teknosignaturer, tecken på strålning från rymdfarkoster, föroreningar i atmosfären och till och med gatubelysning i storstäder på exoplaneter.

Avi Loeb tror inte bara att det finns liv där ute. Han förklarar också att vi nu börjar få den teknik som krävs för att hitta tecken på rymdvarelser.

Därmed kan astronomin ta ett stort steg i jakten på liv i rymden. Från det att de första exoplaneterna hittades för cirka 30 år sedan har vi letat efter planeter som skulle kunna ha flytande vatten och därmed eventuellt vara beboeliga.

Nu zoomar vi in och letar efter konkreta livstecken. Nu handlar det om huruvida det faktiskt finns liv på en viss planet.

Enligt Avi Loeb kommer en lång rad nya teleskop och tekniker att ge oss sådana svar.

Finns det liv därute och i så fall: Var? Den kände astronomen Frank Drake ger oss sitt förslag:

Astronomen Frank Drake kallas också "fadern" bakom jakten på intelligent liv i universum och har sedan 1960-talet förespråkat att vi ska rikta så många teleskop som möjligt ut i rymden för att fånga tecken på avancerade civilisationer.

Nya, kraftfulla teleskop

På några få årtionden har våra kunskaper om exoplaneter ökat enormt mycket, men vi har fortfarande bara en pixlig bild av hur de ser ut.

På grund av universums enorma avstånd är våra teleskop pressade till gränsen. Det är svårt att fånga ljus från exoplaneter, inte minst för att de lätt försvinner i ljuset från sina stjärnor.

Efter fyndet av vatten­ånga på exoplaneten K2-18 b förklarade astrofysikern Ingo Waldmann exempelvis för nätmediet The Verge hur svårt det är att undersöka en planet på 110 ljusårs avstånd.

Det motsvarar att stå i New York och försöka se färgen på vingarna på en mygga som passerar framför en strålkastare i London.

© getty images

Stjärnforskare tror på liv i rymden

Abraham “Avi” Loeb (född 1962 i Israel) doktorerade som 24-åring och är i dag astronom och chef för Harvards Institut för astronomi. Han anser att forskare bör lägga mer tid på att leta efter intelligent liv utanför solsystemet. Avi Loeb säger bland annat att det är arrogant att tro att vi människor på jorden är ensamma i universum. Han har publicerat fyra böcker och drygt 700 forskningsartiklar om bland annat liv i rymden och svarta hål.

Nästa generation teleskop, som kommer att bli betydligt kraftfullare, lär dock snart ge astronomerna nya möjligheter att studera planeterna.

I Chile ska exempelvis teleskopet Vera C. Rubin Observatory (VCRO) från år 2022 bygga upp ett detaljerat fotoalbum av natthimlen genom att fotografera av den under tio år.

Teleskopet förväntas kunna upptäcka många nya exoplaneter, och från år 2025 kan det 39,4 meter stora teleskopet European Extremely Large Telescope (ELT) studera planeterna närmare.

Diametern på ELT:s största spegel är fyra gånger större än det största nuvarande optiska teleskopet på jorden.

Och i rymden får vi från år 2021 James Webb-teleskopet, som har en spegel med en diameter på 6,5 meter – betydligt större än föregångaren Hubbles 2,4 meter.

Förutom att ha en större spegel som fångar in mer ljus är James Webb-teleskopet byggt för att observera ljus i infraröda våglängder, detta till skillnad från Hubble som observerar ultraviolett och synligt ljus.

Därför är James Webb-teleskopet bättre lämpat för att undersöka exoplaneters atmosfär.

Molekyler skvallrar om liv

Med James Webb-teleskopet i omloppsbana runt jorden kan astronomer runtom i världen studera atmosfärer för att hitta de spår som vi vet att levande organismer efterlämnar.

Växtlivets foto­syntes och djurlivets andning skapar till exempel ett kretslopp av mätbara gaser. Astronomerna kallar dessa spår för biosignaturer.

Förutom syre från växters fotosyntes kan de även vara metangas från djur. Med hjälp av James Webb-teleskopet ska forskarna använda sig av metoden spektroskopi.

När ljuset från en stjärna passerar genom en exoplanets atmosfär och sedan når fram till oss har det förändrats på vägen.

En del av ljuset har böjts, medan andra delar har absorberats av molekyler i atmosfären.

Vissa molekyler absorberar ljus i särskilda våglängder, vilket innebär att ljusets sammansättning avslöjar närvaron av specifika molekyler.

Atmosfärens molekyler vittnar om växter och djur

Astronomerna har kommit fram till jordens ”fingeravtryck” i form av en särskild kombination av gaser i atmosfären. Avtrycket ska användas för att hitta exoplaneter med liv.

  • Vatten tyder på biologi

    Vatten är en så kallad dipol, vilket innebär att molekylen kan binda till många andra molekyler. Vatten kan exempelvis lösa upp salt och blanda näringsämnen och mineraler som kan transporteras runt i organismers celler med hjälp av vätskan.

  • Syre är biosignaturernas kung

    Syre reagerar lätt med andra molekyler. Därför krävs en ständig tillförsel av syre för att det ska finnas några större mängder av det i en atmosfär. På jorden fylls syret på av växter. Med infraröda teleskop kan vi hitta spår efter syre i atmosfären på exoplaneter.

  • Metan kan komma från djur

    På jorden kommer metan i atmosfären huvudsakligen från levande varelsers matspjälkning, från termiter till mikroorganismer i magarna på kor. Därför kan metan i atmosfären på en exoplanet också vara ett tecken på biologiskt liv på ytan.

Vi ska dock inte nöja oss med att hitta antingen syre eller metan, menar Avi Loeb.

Om astronomer identifierar både syre och metan i en atmosfär vore det en starkare indikation på biologiskt liv.

Metan är nämligen en så kallad reducerande gas, som med tiden avlägsnar syret i atmosfären om det inte hela tiden förnyas genom exempelvis växters fotosyntes.

En forskargrupp vid McGill University i Kanada har studerat det spektrum av ljus som kan avläsas från gaserna i jordens atmosfär.

På så sätt har de kommit fram till jordens ”fingeravtryck”, ett spektrum av ljus som omfattar jordens kombination av vatten, metan, syre och koldioxid.

Fingeravtrycket kan astronomerna använda som jämförelse när de studerar exoplaneters atmosfär.

Stjärnljus avslöjar livets andning

Ämnen som är tecken på liv kan upptäckas genom att analysera exoplaneters atmosfär med metoden spektroskopi. När en planet passerar framför sin stjärna sett ur vår synvinkel kommer en del av ljuset att passera genom atmosfären innan det når fram till jorden. På vägen genom en atmosfär möter ljuset molekyler och skillnaderna bland molekylernas innebär att de tar upp ljus vid olika våglängder. När forskare analyserar atmosfären på en exoplanet tittar de efter i vilka våglängder i ljusspektrumet – från UV-ljus till synligt ljus och vidare till infrarött ljus – som de största fallen i ljusstyrkan sker. Varje molekyl – exempelvis vatten eller syre – har sitt eget så kallade absorptionsspektrum som är ett antal små intervaller som är spridda över ljusspektrumet där molekylerna kommer att ta upp mest ljus. Det kan avläsas som ett dyk i ljusstyrkan.

Solceller lyser på natten

Biosignaturer håller på att bli ett populärt forskningsområde, men Avi Loeb berättar att vissa forskare redan har gått ett steg längre än atmosfärer och bland annat letar efter ljus från växter i haven på exoplaneter.

Eventuellt avger vegetationen rött ljus när den träffas av ultraviolett ljus från en stjärna, ett fenomen som kallas biofluorescens och som är känt från växter på jorden.

Ljusets färg gör att astronomerna kallar växternas ljus för ”röda kanten”, som kanske även finns på exoplaneter.

”Samma röda kant kan vi leta efter hos planeter runt andra stjärnor. Kanten kan visa att det finns vegetation på ytan”, säger Avi Loeb.

Bara att hitta ljus från växter vore sensationellt, men Avi Loeb tycker att jakten på liv borde vara ännu mer ambitiös – att vi bör leta efter intelligent liv.

Astronomerna kan använda samma grundprincip som gäller för röda kanten för att leta efter solceller på en främmande planet.

Om en främmande civilisation använder solceller som påminner om våra reflekterar de ljus med kortare våglängd än växter. Då uppstår en ”artificiell” kant som är mer blå än röd.

”Det skulle tyda på intelligent liv. Och för intelligent liv kommer vi kanske att kunna se signalerna på större avstånd, eftersom signalerna kan vara starkare”, säger Avi Loeb, som har en konkret exoplanet i åtanke: Proxima b.

Självlysande koraller påvisar liv i haven

På jorden förvandlar koraller skadligt ultraviolett ljus från solen till harmlöst synligt ljus, som kan ­observeras på långt håll. Genom att leta efter detta fenomen, så kallad biofluorescens, kan vi hitta levande organismer i haven på främmande planeter.

Denna planet i närheten av solens grannstjärna Proxima Centauri kretsar cirka 20 gånger närmare sin stjärna än vad jorden gör runt solen.

I gengäld lyser Proxima Centauri betydligt svagare än vår stjärna. Det korta avståndet till stjärnan innebär att planeten är låst i en så kallad bunden rotation med stjärnan, så att den i likhet med månen har en permanent upplyst dagsida och en permanent mörk nattsida.

”Om det finns en civilisation på planeten har de kanske byggt solceller på dagsidan för att överföra värme eller producera el till belysning av den mörka sidan.

Det kan man enkelt ta reda på genom att hitta en avvikelse i den mängd ljus som planeten avger i förhållande till mängden ljus ifall planeten hade haft en helt mörk nattsida”, säger Avi Loeb.

© shutterstock & ken ikeda madsen

Försvunna stjärnor kan vara främmande civilisationer

Forskare har jämfört stjärnhimlen på 1950-talet med bilder tagna av teleskop de senaste fem åren och kartlagt alla stjärnor som syns på gamla bilder men inte på de nya. Forskarna påpekar att stjärnor till exempel kan ha ­kollapsat, men de lägger också fram teorin att främmande civilisationer kan ha uppfört enorma konstruktioner i rymden som skymmer stjärnorna. De nämner bland annat en så kallad dysonsfär, ett ”skal” bestående av solceller runt en ­stjärna som utvinner dess energi.

Gatubelysning korsar universum

Avi Loeb vet att vissa astronomer kritiserar honom för att lägga fram orealistiska teorier.

Det tar han dock med fattning. Han nämner svarta hål och gravitationsvågor som exempel på att vetenskapen ofta inte kan bekräfta teorier förrän flera årtionden efter det att de presenterats.

Själv lade han fram en teori år 2011 då han tillsammans med sin kollega Edwin Turner vid Princeton University publicerade en vetenskaplig artikel där de räknar ut att nattljuset från Tokyo i Japan skulle kunna observeras med Hubbleteleskopet från Kuiperbältet – ett avlägset beläget bälte av kometer och asteroider cirka hundra gånger längre bort från solen än jorden.

I samma artikel kom de fram till att ljuset från en artificiell källa, exempelvis en tekniskt avancerad civilisation – eller rättare sagt det sätt på vilket ljuset dämpas när exoplaneten avlägsnar sig från oss – kan beskrivas med en helt annan formel än det stjärnljus som reflekteras från planetens yta på naturlig väg.

Enligt den gängse kunskapen borde dessa formler vara likadana, och därmed visste Loeb och hans kollega att det åtminstone är teoretiskt möjligt att skilja mellan artificiellt och naturligt ljus.

”När folk tror att de redan vet någonting tar de inte reda på om det verkligen stämmer”, säger Avi Loeb.

Rymdfarkoster avger ljussken

Kanske behöver vi inte leta så långt bort för att hitta tecken på främmande varelser. De kommer kanske till oss.

Den 19 oktober 2017 observerade en grupp astronomer Oumuamua, det första interstellära objektet på väg genom solsystemet. Objektet rörde sig med en acceleration som normalt är förbehållen kometer.

Astronomerna såg dock ingen kometsvans. Det fick Avi Loeb att överväga om accelerationen kom från ett ljussegel som använder strålningstrycket från en ljuskälla, till exempel en laser, för att driva en rymdfarkost genom att rikta ljuset mot ett reflekterande segel.

Tekniken har potential att driva rymdfarkoster betydligt snabbare än vår tids kemiska raketer.

Kanske har en främmande civilisation redan bemästrat denna teknik, menar Loeb, och kanske var Oumuamua en rymdfarkost därifrån.

Hur som helst bör vi leta efter tecken på ljus­segel och liknande, till exempel med det kommande Vera C. Rubin-teleskopet.

”Om man använder en kraftig ljusstråle i det syftet (ljussegel, red.) läcker kanske en del av ljuset utanför seglet och då kan vi se det om vi befinner oss i den riktningen.

Det skulle visa sig som ett kort, kraftigt ljussken, och det kan vi leta efter”, säger Avi Loeb.

Om vi lyckas observera reflektioner från solcellsanläggningar på främmande planeter, civilisationers föroreningar eller glimtar från rymdfarkoster skulle det inte bara vara ett genombrott för astronomin och troligen kickstarta en ny rymdkapplöpning.

Det skulle medföra en helt ny förståelse av vår existens i universum, enligt Avi Loeb.

”Om de (rymdvarelserna, red.) har haft en miljard år på sig att utveckla sin vetenskap och teknik kommer de att framstå som gudar för oss.

Jag skulle fråga dem vad meningen med livet är. Det är en grundläggande fråga. Kanske har de svaret.”

Så kan rymdvarelserna se ut

Liv kan finnas överallt i universum i form av tåliga mikrober, som också kan ha fört livet till jorden. Men astronomerna letar också efter större biologiska organismer och intelligent liv.

Läs också:

Stjärnor_KIC
Liv i rymden

Intelligent liv – Forskare har kanske hittat intelligent liv

0 minuter
Liv i rymden

Resan till Titans inre: Nasa jagar livet på djupet

10 minuter
Liv i rymden

FÖR FÖRSTA GÅNGEN: Planetjägare upptäcker planet i den beboeliga zonen

4 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj