Hubble fångar den första totala månförmörkelsen i jakten på utomjordiskt liv
Vad ska astronomer leta efter i sin jakt på liv på jordliknande exoplaneter som befinner sig tusentals ljusår bort?
För att besvara den frågan lät man Hubble-rymdteleskopet svepa in sig i mörkret från en total månförmörkelse, studera fenomenet med ultravioletta vågor - och rikta sin uppmärksamhet mot ett av de fönster som Nasa vet mest om: Jordens atmosfär.
Under månförmörkelsen använde teleskopet månen som en spegel som reflekterade solens strålar som just hade passerat jordens atmosfär. I reflektionen från månen hittade Hubble ämnet ozon.
Under övningen i januari 2019 fungerade det markerade området på månen som en spegel som reflekterade solens strålar tillbaka mot Hubble.
På så sätt kunde astronomerna simulera en situation där en exoplanet passerar sin stjärna. Det innebär att astronomerna nu vet vad de ska leta efter.
Allison Youngblood, forskningschef för Hubbleobservationerna förklarar i ett pressmeddelande från Nasa hur ozon kan vara ett tecken på liv:
Det har stor betydelse att vi hittar ozon eftersom det är en fotokemisk biprodukt av syre som i sig är en biprodukt av livet.
När solens strålar genom jordens atmosfär och ut på andra sidan kommer vissa färger från solljuset filtreras bort. Det kvarlämnar ett distinkt ljus - detta astronomerna kallar jordens fingeravtryck.
Samma sak kommer hända när en jordliknande exoplanet med en atmosfär av ozon glider förbi - eller transiterar - sin stjärna, tror forskarna.
När astronomerna utförde testet med Hubble var det bara en miniatyrversion där månen fungerade som en spegel.
För att ta reda på om en exoplanet som ligger tusentals ljusår bort har en atmosfär krävs det ett teleskop med en ännu större och mer avancerad lins än den Hubble har. Men nu vet forskarna äntligen att metoden fungerar.
Det är dock inte första gången Hubble fokuserar på en stjärnas ljus som har passerat en planets atmosfär, men det är första gången man ser att ozon ändrar ljuset.
Ljus och färg kan avslöja liv i rymden
Data från Hubble har också kunnat avslöja det som astronomer anser är vattenmolekyler på exoplaneten K2-18b - en viktig grundsten för liv såsom vi känner till det.
Hubble-teleskopet mäter ljus som kommer från andra solsystems stjärnor och filtreras genom exoplaneters atmosfär.
När ljuset passerar genom atmosfären böjs antingen av, reflekteras eller tas upp av molekylerna i atmosfären. På så sätt avgör molekylerna vilka våglängder av ljus - och därmed vilka färger - som når fram till Hubble-teleskopet.
Genom analyser av dessa färger har astronomer kunnat dra slutsatsen att det på K2-18b finns ytterst lite ljus i just de våglängder som motsvarar vattenmolekyler, vilket gör att det skulle kunna finnas liv på exoplaneten.
Så fungerar Hubble-teleskopet
-
Solpaneler och gyroskop håller igång Hubble
Hubble-teleskopet får energi från två stora solpaneler och håller kurs och stabilitet i rymden med hjälp av särskilda mekaniska instrument, så kallade gyroskop.
Utan gyroskop är risken stor att Hubble hamnar för nära antingen jorden eller solen vilket kan förstöra teleskopets känsliga utrustning.
-
Huvudspegel fångar minsta lilla ljus
Hubble-teleskopet är utrustat med en nära 2,5 meter lång huvudspegel som ska fånga upp så mycket ljus som möjligt då det är nödvändigt för att ta skarpa bilder.
Hubbles utsiktspost i rymden gör det även möjligt att uppfånga infrarött och ultraviolett ljus som inte kan ses från jorden på grund av vår atmosfär. Genom att fånga upp även dessa ljuskällor kan Hubble exempelvis ge oss detaljer från mycket unga stjärnor.
-
Hubble byter vinkel med hjälp av hjul
Hubble har inga motorer som driver den framåt eller hjälper till att ändra vinkel. Trots det rusar teleskopet fram i en extrem hastighet i sin bana runt jorden. Det tar cirka 95 minuter för Hubble att ta ett varv runt jorden.
Om teleskopet ska ändra vinkel vrids ett antal små reaktionshjul i motsatt riktning. Hubble kan vrida sig 90 grader på 15 minuter med hjälp av denna manöver.
