Kan man resa till andra stjärnsystem?

I teorin är stjärnflygningar möjliga, men i praktiken är det nästan omöjligt för ett bemannat rymdskepp. De närmaste stjärnorna är miljoner gånger längre bort än Mars, och även med vår modernaste teknik kommer en resa till Mars att ta ett par månader. Multiplicerar man detta tal med en miljon kommer man upp i restider som måste mätas i årtusenden. Föreställer vi oss ett 2000 ton tungt rymdskepp som kan flyga med tio procent av ljusets hastighet, alltså cirka 30000 kilometer i sekunden, tar en tur till månen tolv sekunder, medan vår närmaste grannstjärna, Alfa Centauri, kan nås på mindre än 50 år. Då även hemresan tar 50 år, äger hemkomsten tidigast rum efter 100 år – tre generationer efter utresan. Samtidigt krävs det stora mängder energi. För att ta upp rymdskeppet i 30000 kilometer i sekunden krävs det omkring 1021 Joule, eller mer än 1000 gånger Sveriges årliga energiförbrukning – levererat av ett enstaka litet kraftverk. Högre hastigheter än tio procent av ljusets hastighet är troligen orealistiska. Energi-förbrukningen blir mycket stor vid högre hastigheter, och träffar farkosten några av de få väteatomer och stoftpartiklar som finns mellan stjärnorna, förstör de snabbt hela skeppet. Hastigheter högre än ljusets strider mot fysikens fundamentala lagar. Det hjälper upp filmens handling att ett Star Trek-rymdskepp kan flyga med hastigheter högre än ljusets, men det strider mot Einsteins relativitetsteori. Visserligen tillåter naturlagarna stjärnresor, men med den teknik vi kan förutspå i dag har vi ingen möjlighet att genomföra en sådan resa inom loppet av en människas livstid.