James Webbteleskopet skickar hem den ena revolutionerade bilden efter den andra till jorden, som utmanar våra kunskaper om rymden.
Rymdteleskopet som genom ett samarbete mellan Nasa, European Space Agency (ESA) samt Canadian Space Agency, har skickat tillbaka en bild där man ser hur tid och ljus och böjt.
Det innebär alltså att den har skickat tillbaka en bild, där samma galaxhop visas vid tre olika tidpunkter, samtidigt som en supernova kan följas på tre olika stadier, tack vare en så kallad gravitationslins.
James Webb-teleskopet skickar ned den ena revolutionerande bilden av universum efter den andra till jorden, som utmanar vår förståelse av rymden.
Rymdteleskopet, som var ett samarbete mellan Nasa, det europeiska rymdorganet och det kanadensiska rymdorganet, har skickat tillbaka en bild på vilken tid och ljus är böjt.
Tre gånger galaxer och supernovor
I ett pressmeddelande skriver Esa att det är galaxhopen RX J2129, som Webb har fångat på bild. Den befinner sig i stjärnbilden Vattumannen drygt 3,2 miljarder ljusår från jorden.
På bilden dyker galaxhopen upp tre gånger vid tre olika tidpunkter. Dessutom syns en supernova, som är en döende stjärna som exploderar, också i tre faser av sin avslutning.
I den tidigaste observationen av supernovan, som har fått namnet AT2002riv, är explosionen tydlig.
Under de två andra observationerna, som ägde rum 320 dagar respektive 1 000 dagar senare, hade den nästan falnat och försvunnit.
Supernovan är av typen 1a supernova, som är extremt viktiga för astronomer, eftersom de effektivt kan hjälpa till att mäta astronomiska avstånd på grund av deras höga ljusstyrka.
På den här bilden har man zoomat in på vart och ett av de tre stadierna av supernovan. I rutorna till höger ser du supernovan under dess explosion i mittenrutan. Nedanför ser du supernovan 320 dagar senare och högst upp 1 000 dagar senare. Då har explosionen nästan falnat helt.
Tidsförskjutningen i samma bild beror på fenomenet gravitationslins, vilket är ljus som bökjs av på grund av närvaron av ett massivt rymdobjekt som har en kraftig gravitationskraft.
Gigantiskt förstoringsglas
Fenomenet förutspåddes av Albert Einstein i hans allmänna relativitetsteori och det dokumenterades för första gången i 1979, då två kvasarer observerades nära varandra.
Rymdobjektet, som i det här fallet är en massiv supernovavärdgalax, kommer att fungera som ett gigantiskt förstoringsglas, som påverkar och förstärker ljuset från objekt i bakgrunden, och i en del fall duplicerar dem vid olika tider.
Det händer därför att ljuset från galaxhopen kan ta mer än en väg runt hopens massa, så att ljuset därför dyker upp fler gånger på den andra sidan, trots att det kommer från samma källa.
Här är en illustration av en gravitationslins. På grund av ett massivt objekt med en stark gravitationskraft färdas ljuset från en galax i bakgrunden i flera olika riktningar, vilket skapar en förvrängning av ljuset och kan skapa flera versioner av samma objekt. Gravitationslinsen förstärker samtidigt ljuset från bakgrunden, vilket är ovanligt värdefullt för astronomer för att beräkna avstånd och massor.
Gravitationslinser kan med andra ord få avlägsna objekt att se ut att lysa lite starkare än normalt. Astronomer kan också använda detta för att räkna ut hur massiv galaxhopen RX J2129 är.
"Eftersom massan i galaxhopen är ojämnt fördelad böjs ljusstrålarna från supernovan i olika grad och så tar de längre eller kortare väg till den observerande – vilket resulterar i separata bilder", skriver ESA.
Astronomer upptäckte supernovan för första gången i observationer Hubble-teleskopet hade gjort, varpå Webb Zoomade in på samma koordinator och förevigade fenomenet.