Planetens undergång ser dessutom ut att ha inträffat i vår egen galax omkring 12 000 ljusår från jordens yta – nära stjärnbilden Örnen.
Där kunde astronomerna observera hur en viss stjärna plötsligt började uppföra sig underligt.
"En natt lade jag märke till en stjärna som helt oväntat blev ljusare med en faktor på 100 under en veckas lopp", förklarar forskningsledaren Kishalay De i ett pressmeddelande.
"Det såg inte ut som något annat stjärnutbrott jag har sett i hela mitt liv", fortsätter han.
Kan avslöja jordens öde
Först trodde forskarna att de såg explosionen av en tung och kompakt gammal stjärna, kallad en vit dvärg, som suger åt sig gas och annan materia från en grannstjärna i ett dubbelstjärnsystem.
När de tittade efter närmare med det kraftfulla teleskopet Keck II på vulkanön Mauna Kea på Hawaii lades den teorin dock på hyllan.
Astronomerna kunde nämligen varken se tecken på väte eller helium, vilket vanligtvis är närvarande när en stjärna äter sig in på den andra.
Se hur forskarna upptäckte dödsstjärnan:
Därför samlade de även in infraröda mätningar från bland annat NEOWISE-teleskopet, som avslöjade att det stora, varma ljusskenet följdes av en lång period då stjärnan i stället sköt ut kallare materia i universum.
Det är en kombination som forskarna bara kunde förklara med att den åldrande stjärnan hade börjat expandera tills ytan nådde fram till den otursamma planet som under en månad deltog i en förödande dödsdans med stjärnan.
En av de mest spännande aspekterna av upptäckten är enligt forskarna att vi kanske dessutom iakttar jordens framtida öde, då solen förväntas brinna ut och ta med sig solsystemets innersta planeter – dock först om fem miljarder år.
"Vi ser jordens framtid", säger forskningsledaren Kishalay De.
"Om en annan civilisation observerar oss från 10 000 ljusårs avstånd, medan solen slukar jorden, skulle de se hur solen plötsligt blir ljusare samtidigt som den stöter ut materia och därefter bildar stoft runt sig innan den återgick till vad den var", förklarar han.
Studien bakom upptäckten har nyligen publicerats i den vetenskapliga tidskriften Nature.