Katastrofen på Kursk

Den 27-årige kaptenlöjtnanten Dmitrij Kolesnikov har deltagit i övningen fyra gånger tidigare och rör sig hemtamt i Kursks snirkliga gångar. Egentligen hade han planerat att lämna flottan vid millennieskiftet, men så korsade läraren Olga hans väg.

Han och Olga gifte sig i mars, och Kolesnikov har börjat dra upp långsiktiga planer. För att tjäna in en ordentlig pension har han valt att behålla sitt jobb i flottan, och detta beslut gläder hans kollegor på Kursk.

Med sin sympatiska läggning är Kolesnikov en populär figur på ubåten, där sammanhållningen är stark – inte minst tack vare den 45-årige fartygschefen, flottiljamiralen Gennadij Ljatjin.

Han ser sig som en far för samtliga sina mannar, och varje gång en ny besättningsmedlem mönstrar på, sänder han en personlig hälsning till föräldrarna. I brevet lovar han att ta väl hand om deras son och se till att han kommer säkert i hamn.

Kursk är osänkbar

Med en längd på 154 meter och en bredd på 18,2 meter är Kursk världens största attackubåt. Fartyget är uppkallat efter staden Kursk, som ligger vid gränsen till Ukraina och var platsen för historiens största pansarslag under andra världskriget.

Kursk tillhör den så kallade Oscar II-klassen, som är en serie av enorma atomubåtar som utvecklades under sovjettiden. Konstruktionen av ubåten med de båda kärnkraftreaktorerna inleddes 1990, och fartyget gjorde sin jungfrufärd i december 1994.

Ubåten är byggd för att kunna vistas i u-läge i 120 dagar på djup ned till 500 meter, och på grund av sitt solida dubbelskrov anses den vara osänkbar. Det yttersta skrovet, formskrovet, är knappt en centimeter tjockt och gjort av stål med en hög halt av nickel och krom, som gör det extremt motståndskraftigt mot korrosion.

Avståndet mellan skroven är två meter, och det innersta stålskrovet, tryckskrovet, är fem centimeter tjockt och så kraftigt att det kan stå emot både torpeder och kollision med andra fartyg.

Rostiga torpeder väcker oro

I stridsledningsrummet har fartygschefen Ljatjin lagt sista handen vid beräkningarna av utgångsläge och tidpunkt för anfall, och medan Kursk nästan ljudlöst glider genom havet på periskopdjup, går de sju sjömännen i torpedrummet spänt igenom checklistan.

Kursk skall avfyra två övningstorpeder utan sprängladdning, och trots att sjömännen är mycket professionella och bland de duktigaste i hela Ryssland, blir en vapenavfyring aldrig rutin.

Under 1990-talet har flottans budget kraftigt stramats åt. På grund av nedskärningarna har bara den allra nödvändigaste utrustningen underhållits korrekt. Sjömännen skojar om att det enda säkra i deras jobb är osäkerheten.

De vet aldrig om de får sin lön, och avgången från basen i Vidjajevo nära Murmansk är notoriskt försenad på grund av uteblivna leveranser av proviant.

Värre är dock att vapenarsenalen är föråldrad, sliten och vanskött. Torpederna återanvänds i det oändliga, och ofta är de rostiga eller defekta. Därför är det alltid med en stor portion rädsla som besättningen hanterar de cigarrformade undervattensvapnen.

Väldigt instabilt bränsle

Den första torpeden som Kursk skall avfyra är av typen 65-76 A, som introducerades 1976, men vars grundkonstruktion är ännu äldre. Torpeden drivs av en blandning av fotogen och högkoncentrerad väteperoxid, som är ett högst instabilt oxidationsmedel.

På grund av brand- och explosionsfaran har de flesta andra länder i världen slutat använda väteperoxid som torpeddrivmedel, men inte Ryssland. Väteperoxiden är luktfri och färglös och kännetecknas av att reagera ögonblickligen med ämnen som låter sig oxideras.

Som den kemiska formeln visar är väteperoxid – H₂O₂ – bara vatten (H₂O) med en extra syreatom. Ämnet kommer alltid att försöka göra sig av med denna atom, och när det kommer i kontakt med en metall, till exempel koppar, sker en våldsam reaktion. Då den extra syreatomen friges utvecklas nämligen extrem värme. På Kursk är torpedtuberna tillverkade av bland annat koppar.

Kursk blåser till anfall

Ett öronbedövande pipande från larmen fortplantar sig hela vägen genom Kursk som en signal till besättningsmedlemmarna att de skall infinna sig på sina stationer. Över högtalaranläggningen meddelar en av officerarna kortfattat och rutinmässigt: ”Övningslarm. Torpedanfall.” Klockan är 11.25, och i ubåtens nos har männen sett till att den 11 meter långa och 5 ton tunga torpeden är på plats i tuben och redo att avfyras.

Ingen ombord anar att katastrofala, förödande krafter är på väg att släppas lösa. Från en läcka i torpeden sipprar väteperoxiden långsamt ut i torpedtuben.

Explosion skapar tryckvåg

Precis klockan 11.28 lördagen den 12 augusti 2000 exploderar torpeden i ett eldklot med en kraft som motsvarar 100 kilo TNT. På en mätstation i Norge registrerar seismografer skakningarna, som mäter 1,5 på richterskalan och motsvarar ett mindre jordskalv.
Den energi som utlöses vid explosionen får trycket att stiga, och övertrycket fortplantas till omgivningen som en tryckvåg, som hörs som ett gigantiskt brak.

Som en mur av komprimerad luft rör sig tryckvågen med över 1 000 meter i sekunden från torpedrummet och vidare genom en öppen dörr till stridsledningsrummet.

Ett brinnande inferno sprider sig

På en millisekund förvandlas de sju männen i torpedrummet till levande facklor. Branden utvecklas explosivt, och i stridsledningsrummet hinner fartygschefen Ljatjin och de 36 närvarande officerarna och matroserna knappt registrera katastrofen, innan en tryckvåg slår undan benen på dem, spräcker deras trumhinnor och slungar dem åt alla håll.

De män som överlever explosionen är svårt skadade och i chock, och medan den skadade ubåten börjar sjunka kan besättningsmedlemmarna bara gissa sig till vad som har gått fel.

Alla installationer, även kommunikationsanläggningen, är utslagna, och sjömännen i de aktra sektionerna vet inte att de just har förlorat flera av sina kollegor i ett brinnande inferno. Lika lite vet de att deras egna fasor bara precis har börjat.

Sprängämnen självantänds

I resterna av torpedrummet arbetar fysikens lagar obönhörligt vidare. Omkring 1 000 kilo väteperoxid och 500 kilo fotogen sipprar ut från den exploderade övningstorpeden, och bränslet blandas till en kritisk cocktail. Samtidigt kokar sprängladdningarna på 23 andra torpeder.

Metall och sladdar smälter, och medan temperaturen förfärande snabbt närmar sig 400 grader Celsius – den temperatur då sprängämnena börjar explodera spontant – sjunker Kursk med en oroväckande hastighet.

Precis 135 sekunder efter explosionen i torpedrummet borrar sig det 23 000 ton tunga fartyget ned i havsbottnen på 115 meters djup. I samma ögonblick detonerar samtliga sprängladdningar i en explosion som är nästan 250 gånger kraftigare än den första och når en styrka av 3,5 på richterskalan.

Det innersta skrovet är konstruerat för att kunna stå emot trycket ända ned till 1 000 meters djup, men tryckvågen från explosion nummer två är så extrem att den slår igenom skrovet som en ostoppbar murbräcka och efterlämnar ett hål på två kvadratmeter.

Ögonblicket därpå ger det tunna ytterskrovet vika för trycket, och kaskader av iskallt havsvatten väller in i ubåten. Hade Kursk befunnit sig nära ytan, skulle omkring 90 000 liter vatten i sekunden forsa in genom hålet, men på ett djup på över tio meter, där trycket är mer än tio gånger så stort, kommer vattnet med en kraft som är så våldsam att det kan skära itu en människa på mitten.

Överlevande söker sig akterut

De sjömän som fortfarande är vid liv i ubåtens fyra förliga sektioner har nu bara sekunder kvar att leva. Flodvågen sköljer genom fartyget och förintar allt i sin väg. Skotten mellan de enskilda sektionerna slits upp som om de var av papper, och i stridsledningsrummet slungas en av officerarna upp i luften med så våldsam kraft att hans kropp smetas fast i taket.

På bara 16 sekunder är torpedrum, stridsledningsrum, radiorum och besättningens utrymmen totalt översvämmande och fulla av ett virrvarr av förbrända människokroppar, vapendelar, avslitna armar och ben och materiel. Fartyget knarrar och knakar illavarslande, och strömmen slås ut, men mirakulöst nog håller det 13 centimeter tjocka stålskottet runt kärnreaktorerna.

I de fyra sektionerna akter om reaktorerna befinner sig 23 besättningsmedlemmar. En av dem är kaptenlöjtnant Dmitrij Kolesnikov, som egentligen har planerat att lämna Kursk. Nu genomlever han sitt livs mardröm, men i stället för att gripas av panik gör han precis som nödproceduren föreskriver.

Som den med högst grad i den innestängda skaran tar han befälet och beordrar alla att ta fram sina räddningsdräkter och genast ta sin tillflykt till den trånga korridoren i Kursks akterparti.

Avskurna flyktvägar

Dessvärre är sjömännen långt bort från Kursks primära flyktväg, som går via tornet i stridsledningsrummet. Inne i tornet finns det en räddningskapsel, som rymmer cirka 100 man. När sjömännen är samlade därinne kan de frigöra kapseln från ubåten och långsamt stiga upp till havsytan, där kapseln fungerar som räddningsflotte.

En alternativ flyktväg – och sjömännens enda väg ut nu när Kursks främre del är översvämmad – är via en nödlucka i nionde sektionen. Genom luckan kan sjömännen teoretiskt sett evakueras en åt gången.

Varje man måste först krypa upp i en slusskammare, som fylls med vatten tills trycket efter 10–15 minuter är detsamma därinne som utanför. Sedan öppnas den yttre luckan, och sjömannen simmar upp till ytan iförd syrgasapparat och räddningsväst.

I praktiken fungerar nödluckan dock bara på grunt vatten, och Kursk ligger så djupt att det är livsfarligt att ta sig ut i vattnet. Trycket är enormt, och risken för dykarsjuka överhängande.

Ju mer vatten man har över sig, desto mer trycker det på kroppen. Vid ytan är trycket en atmosfär, och för var tionde meter man dyker ökar trycket med en atmosfär – på 115 meters djup är trycket alltså över 12 atmosfärer.

Vid högt tryck stiger koncentrationen av kväve som är löst i vävnaderna. När man stiger upp till ytan, frigörs detta kväve i takt med att det omgivande trycket faller. Sker uppstigningen för snabbt, kan kvävet i blod och vävnader bilda bubblor, som blockerar blodförsörjningen. Det kan skada både ben och leder och orsaka förlamningar och cirkulationssvikt, som kan leda till döden i dykarsjuka.

Protokollet förs

Precis två timmar och sex minuter efter den första explosionen fattar Kolesnikov en blå kulspetspenna och ett anteckningsblock. Med sirlig skrift noterar han datumet ”12.8.2000”, och i övre vänstra hörnet skriver han tidpunkten – ”13.34”. Sedan skriver han utan att darra på handen upp namnet på samtliga överlevande, som flytt längst akterut i ubåten.

Var och en av de 23 männen tilldelas en rad med plats för fullständigt namn, vaktlag och ansvarsområde. I skenet från nödbelysningen tar det Kolesnikov exakt 24 minuter att skriva listan, och nederst på papperet avslutar han med tidpunkten ”13.58”.

Koldioxid sprider sig

I vraket av Kursk står de överlevande inför ett akut och allvarligt problem. Alla nödsystem sviktar, och medan syret försvinner minut för minut, stiger koncentrationen av koldioxid från utandningsluften. Människokroppen kan mycket väl tolerera en låg syrekoncentration under en period, men att andas in luft med bara ett par procent koldioxid är ytterst riskabelt.

Stiger koncentrationen av koldioxid till fem procent, kan det leda till medvetslöshet och kvävning.

Omkring 90 procent av det syre som sjömännen andas in utsöndras som koldioxid, och även om männen andas lugnt, andas de tillsammans ut nästan sju liter koldioxid i minuten. En stigande nivå av koldioxid har effekten att den ökar behovet av att andas djupare och snabbare, då kroppen hungrar efter syre.

Männen är inne i en ond cirkel. För att hålla sig vid liv måste de andas, men för varje andetag tar de ett steg närmare döden.

En sista hälsning

Medan de 23 besättningsmännen kryper ihop i den nionde sektionen under eftermiddagen lördagen den 12 augusti, sipprar havsvatten in längs propelleraxeln i det mörklagda vraket. Långsamt men oåterkalleligt är även akteränden på väg att översvämmas, och samtidigt har temperaturen störtdykt till nära fryspunkten.

Nödbelysningen har slagits ut, eländet är totalt och det finns inga tecken på att hjälp är på väg. Trots det klamrar sig Kolesnikov fast vid hoppet. På baksidan av ett ark där han har skrivit ned namnet på sig själv och sina levande kollegor skriver han ett nytt meddelande:

”Det är för mörkt för att skriva, men jag skall försöka känna mig fram. Det verkar som det inte finns någon chans, 10–20 procent. Låt oss hoppas att någon i alla fall får läsa detta. Här är en lista över besättningsmedlemmarna från de andra sektionerna, som nu befinner sig i sektion nio och kommer att försöka ta sig ut. Hälsningar till alla, ingen anledning till förtvivlan. Kolesnikov.”

Omsorgsfullt viker den 27-årige kaptenlöjtnanten ihop papperet och packar in det i vattentätt emballage, varefter han stoppar lappen i fickan.

Ingen kan hitta Kursk

Klockan 23.30 lördagen den 12 augusti slår Nordflottan larm. Upprepade försök att etablera radiokontakt med Kursk har varit förgäves, så 12 timmar efter den första explosionen inleds en storstilad eftersökning.

Fartyg i området finkammar havet med ekolod – en teknik för att spåra upp och bestämma avstånd till ett föremål under vatten. Ekolodet fungerar enligt samma princip som en radar. En ljudvåg skickas ut i vattnet, och en mottagare lyssnar efter ekon från det eller de föremål som träffas av ljudvågen.

Problemet är att Kursk är konstruerad för vara osynlig. Ytterskrovet är belagt med gummi, som ger ubåten stealth-egenskaper i form av en låg akustisk profil.

Gummibeläggningen reflekterar nästan inte ljud, och därför är Kursk så gott som omöjlig att spåra. I en situation där ubåten är i nöd har Kursks styrka plötsligt vänts till en svaghet. Flygplan och fartyg letar nästan i blindo efter ubåten, och först vi niotiden på morgonen söndagen den 13 augusti lyckas man lokalisera det förlista fartyget på havsbottnen.

Desperationen sprider sig

Knappt har Kursk hittats innan rykten om en möjlig katastrof har nått från Barents hav till flottbasen i Vidjajevo.

Hundratals chockade anhöriga möter upp i officersbyggnaden, där de bedjande, skrikande och gråtande kräver svar på när en räddningsaktion kommer att inledas.

”Är det sant att sjömännen har kommunicerat med knackningar i skrovet?”, ”Varför sitter ni bara här i stället för att hjälpa min man?”, ”Stämmer det att de bara kan överleva i fem dagar?” och ”När får ni ut dem?” lyder några av de frågor som haglar över Ivan Nideev, som är chef för Nordflottans ubåtsdivision.

Nideev blir de förtvivlade människorna svaret skyldig. Han har inget nytt att rapportera från räddningsaktionen och kan inte komma med löften av något slag.

Två olika räddningsmetoder

Besättningen ombord på flottans räddningsfartyg har två metoder att välja mellan när de skall evakuera en ubåtsbesättning från djupt vatten. De kan försöka manövrera en miniubåt ned i djupet och fästa den på Kursks nödlucka, varefter besättningen via denna kan sätta sig i säkerhet i miniubåten. Alternativet är att sänka ned en dykarklocka i en vajer från ett fartyg på ytan.

Oavsett metod måste trycket i räddningsfarkosten jämnas ut med trycket inne i Kursk, så att besättningen kan krypa oskadda ut ur ubåten och långsamt och kontrollerat stiga till ytan.

Havet är i uppror

Ryssarna sätter sin tillit till miniubåten Priz, som sänks ned i havet sent på eftermiddagen den 14 augusti. Den tre man stora besättningen har gett sig in på en omöjlig uppgift. Barents hav är i uppror, och även på djupet är strömmen stark och sikten dålig.

Ljuskäglan från Priz sveper över havsbottnen och faller på förvridna metallbitar utspridda över sanden. Kursks nos visar sig som ett gapade hål, men lättad kan chefen Aleksandr Maisak konstatera att både kärnreaktorrummet och akterpartiet är intakta.

Djupt koncentrerad och med små rörelser försöker Maisak manövrera Priz i position att koppla sig på nödluckan i nionde sektionen. Varje gång miniubåten kommer tillräckligt nära förs den dock genast bort av strömmen. Efter en timme tvingas Maisak ge upp. Priz batterier är nära att ta slut, och om inte fartyget genast söker sig mot ytan, kommer dess besättning att vara prisgiven.

Dykare andas helium

Dramat med den förolyckade jätten är förstasidesstoff i hela världen, och söndagen den 20 augusti tillåter marinstaben norska specialdykare att göra ett försök att nå fram till Kursk. Åtta dagar har gått sedan förlisningen, men experter bedömer att sjömännen teoretiskt sett skulle kunna överleva i upp till tolv dygn, förutsatt att alla nödsystem fungerar.

Norrmännen satsar på att låta sig sänkas ned i djupet i en dykarklocka på ett avstånd av 15 meter från ubåten. Därifrån skall de ta sig fram till fartyget, lyssna efter livstecken och försöka öppna nödluckan. Med sig i dykarflaskorna har männen heliox, som är en blandning av 95 procent helium och 5 procent syre. Blandningen används vid djuphavsdykning för att den minskar risken för dykarsjuka.

Även vid högt tryck löses sig helium nästan inte i blodet, och därför bildar det inga bubblor i blod och vävnader när dykarna stiger upp till ytan. Som ett skydd mot den extrema kylan i djupet är dykarna införda neoprendräkter med ett inbyggt cirkulationssystem, som leder 43 grader varmt vatten runt kroppen.

Allt hopp försvinner

Med en hammare slår en av dykarna fyra kraftiga slag på Kursks stålskrov. Han möts av en illavarslande tystnad. Han slår igen, denna gång ännu hårdare, men det enda som sker är att små, små flagor av målarfärg lossnar från det gigantiska fartyget och virvlar bort med strömmen. Ännu finns det dock ett klent hopp – kanske är sjömännen bara för svaga och utmattade för att kunna besvara signalerna, hoppas norrmännen.

De sliter med nödluckan, men då den till slut svänger upp möts dykarna av en nedslående syn. Både slusskammaren och ubåten är fullständigt översvämmade. Dykarna sänker ned en videokamera i det grumliga vattnet i ubåtens nionde sektion, och filmen den spelar in är som tagen ur en rysare. En död man i blå overall driver förbi framför kameran, och med honom försvinner slutligen allt hopp om att finna liv.

Efterspel: bärgningen av Kursk

I oktober 2001 bärgar det holländska konsortiet Mammoet-Smit International atomubåten. Obduktionen av de 23 sjömännen i Kursks nionde sektion – däribland Dmitrij Kolesnikov, som hittades med ett brev i sin ficka – pekar på att samtliga omkom vid 20-tiden på kvällen lördagen den 12 augusti.

Dödsorsaken var koloxidförgiftning och syrebrist – inte drunkning.

Förmodligen dog sjömännen, då de försökte skaffa mer syre med hjälp av en kemiskt känslig nödutrustning, som ubåten var försedd med. Utrustningen är konstruerad för att utvinna syre ur luftens koldioxid. Dessvärre regerar den våldsamt vid kontakt med till exempel vatten och olja – och sektion nio var full av båda delar.

En av männen kan ha tappat kemikalierna i det vatten som trängt in i ubåten. Resultatet blev en kraftig explosion, som med ens förbrukade resten av syret och frigav stora mängder giftig koloxid.

Denna artikel är skriven mot bakgrund av en lång rad artiklar och inte minst böckerna ”A Time to Die: The Kursk Disaster” av Robert Moore och ”Kursk: Russia’s Lost Pride” av Peter Truscott.