Så blev SR Blackbird världens snabbaste flygplan

I största hemlighet byggde USA spaningsplanet SR-71 Blackbird under 1960-talet. Det var snabbare än en gevärskula och omöjligt för ryssarna att skjuta ned.

US Air Force

Strax efter klockan tio på förmiddagen den 6 mars 1990 gick överstelöjtnant Ed Yeilding in för landning på flygplatsen utanför Washington.

Tillsammans med kollegan Joseph Vida hade han just flugit 3 700 kilometer från Los Angeles till Washington på bara 64 minuter och 20 sekunder. Genomsnittshastighet: 3 452 kilometer i timmen – historiens snabbaste resa tvärs över Nordamerika.

Resan var inte bara den snabbaste någonsin med spaningsplanet Lockheed SR-71 Blackbird. Den var även den sista.

SR-71:s bilder av missilramper på Cuba gav USA viktig information om fienden.

Under 25 år av kallt krig hade de kolsvarta spaningsplanen opererat osedda över fiendeland och samlat in värdefull information. Men det avancerade flygplanet var extremt dyrt i drift.

Både politiker och militära ledare ville hellre ta fram nya flygplanstyper. Dessutom ansåg man att spionsatelliter kunde utföra samma uppdrag som Blackbird – och dessutom både bättre och billigare.

Förvissade om att SR-71 aldrig skulle flyga igen överlämnade Yeilding och Vida­ sitt plan till Smithsonians flygplansmuseum, och tog sedan reguljärflyget tillbaka till Los Angeles. Resan tog fem timmar.

Svensk ingenjör antog utmaningen

Nio månader senare dog upphovsmannen till Blackbird, flygingen­jören Clarence ”Kelly” Johnson.

Johnson var son till fattiga, svenska immigranter från Malmö. Redan som ung visade han sig ha stor talang för flygplanskonstruktion och som nyutbildad ingenjör fick han år 1933 jobb hos flygplanstillverkaren Lockheed där han gjorde kometkarriär.

År 1943 beslutade sig Lockheed för att ta fram ett jetdrivet jaktplan och tillsatte en särskild utvecklingsavdelning, Skunk Works, som under Johnsons ledning byggde jaktplanet P-80 Shooting Star.

Planet hann aldrig spela någon roll i slaget om Europa men efter kriget fick Skunk Works ett nytt, brådskande uppdrag.

CIA ville veta vad fienden gjorde bakom järnridån och beställde ett spaningsplan som obemärkt skulle kunna flyga över sovjetiskt territorium och ta bilder av exempelvis militäranläggningar.

Johnsons svar blev en Lockheed U-2 ”Dragon Lady”. Planet var varken osynligt, ljudlöst eller särskilt snabbt men kunde flyga på upp till 21 kilometers höjd och var därför utom räckhåll för sovjetiska missiler, jaktplan och radar.

U-2 blev en stor succé men Johnson visste att det bara var en tidsfråga innan fiendens ingenjörer skulle hitta ett sätt att begränsa U-2:s operationer eller rentav skjuta ned spaningsplanet.

Experterna i Pentagon visste att man var tvungna agera för att behålla USA:s försprång. I april 1958 satte Johnson upp tre mål för ett nytt spaningsplan: Flyghöjden skulle vara minst 27 kilometer, räckvidden 6 500 kilometer och en hastighet på Mach 3 – mer än 3 500 kilometer i timmen.

För de flesta lät det fullständigt orealistiskt. Jettekniken var ny och inget plan kunde upprätthålla en fart på över Mach 1 i mer än några minuter.

Men Johnson ville inte bara pressa den befintliga tekniken till det yttersta – han ville konstruera ett helt nytt revolutionerande plan.

Föregångaren flyger än

Blackbird skulle ersätta spionplanet U-2 men efter 64 år i luften har det gamla spaningsplanet fortfarande inte gått i pension.

När kalla kriget bröt ut behövde USA ett spionplan som kunde övervaka sovjetiskt territorium. På rekordtid utvecklade Lock-heed-fabriken planet U-2 Dragon Lady som flög premiärturen i augusti 1955.

Med kropp från jaktplanet F-104 Starfighter och långa, raka vingar som ett glidflygplan var U-2 varken snabbt eller lätt att flyga, men blev trots det en långlivad succé.

Planet kunde flyga på drygt 20 kilometers höjd och undgick därigenom fiendens jaktplan, missiler och radar. Spionplanet härjade nästan fritt – till den 1 maj 1960.

Under en flygning över Sovjet blev piloten Gary Powers nedskjuten och händelsen försämrade drastiskt relationen mellan USA och Sovjet.

Trots det fortsatte U-2 att operera. Planet används fortfarande i dag, men i en helt ny och moderniserad version med avancerade sensorer samt glas-cockpit.

Endast titan kunde stå emot hettan

Under kodnamnet ”Oxcart” – oxkärran – arbetade Skunk Works ingenjörer hårt under flera år för att förverkliga Kelly Johnsons vilda vision.

Vid 3 500 kilometer i timmen skulle luftmotståndet värma upp flygplanskroppen till över 400 grader. Aluminium var det vanligaste materialet inom flygindustrin men vid så höga temperaturer blir aluminium mjukt.

Ingenjörerna var tvungna att hitta någon annan metall. Den enda möjligheten tycktes vara titan: Det är starkt som stål och hälften så tungt.

Ingen hade dock byggt ett helt flygplan av titan förut så teknikerna på Skunk Works var tvungna att prova sig fram.

Fart gjorde planet starkare

Blackbirds kropp skulle tillverkas i titan. Ingen hade byggt ett helt flygplan av denna metall tidigare och det innebar stora utmaningar för konstruktörerna.

DK Images/Oliver Larsen

Planets sensorer sitter i nosen

En infraröd och en optisk kamera filmar under hela färden för att dokumentera rutten, medan en annan kamera används till att ta mycket skarpa bilder av målet.

DK Images/Oliver Larsen

Cockpiten

Cockpiten rymmer piloten och en system-operatör som sitter längst bak.

DK Images/Oliver Larsen

Alla kanter

Alla kanter är klädda med ett speciellt material som gör planet i princip osynligt på radarn.

DK Images/Oliver Larsen

Titanplåtarna

Titanplåtarna är starka som stål, lätta, tunna och tål höga temperaturer.

DK Images/Oliver Larsen

Bränsletankarna

Bränsletankarna rymmer nästan 50 000 liter – tillräckligt för två timmar i 3 500 kilometer i timmen.

DK Images/Oliver Larsen

Dessutom var metallen ovanlig i USA. För att få tillräckligt med titan till en hel flygplansserie var Lockheed tvungen att ­köpa in materialet via mellanhänder och fiktiva bolag från världens största titan­exportör: Sovjetunionen.

De tunna titanplåtarna gjordes medvetet en aning vågiga. Vid hög fart fick värmen flygplanskroppen att sträcka ut sig, och på så sätt kunde plåtarna sträckas utan att slitas av.

Precis som själva flygplanskroppen var även bränsletankar, bränsleventiler och bränsleslangar konstruerade så att de hade rätt dimensioner vid flygplanets marschfart. Det innebar att stora mängder av det giftiga bränslet JP-7 läckte ut på marken när en kall Blackbird stod på startbanan.

Jetbränslet JP-7 framställdes i laboratorier. Det var mycket värmetåligt och fungerade även som värmeväxlare: Värmen i planet fördes över till bränslet precis innan det leddes ut i motorerna.

Det fanns inga jetmotorer som var tillräckligt starka för SR-71 och det var inte Skunk Works uppgift att konstruera nya motorer. Kelly Johnson tog kontakt med motortillverkaren Pratt & Whitney som nyligen hade presenterat en särskilt kraftfull motor, modell J58.

Delarna byggdes från grunden

Normalt har jaktplan turbojet-motorer med en så kallad efterbrännkammare. Den sprutar in bränslet i jetmotorns utloppsdel vilket ger en enorm kraftökning.

Systemet utvecklar höga temperaturer och slukar extremt mycket bränsle, och därför används det i vanliga jaktplan endast under korta perioder. Men för att flyga ett helt uppdrag i 3 500 kilometer i timmen måste motorerna i SR-71 kontinuerligt använda ­efter-brännkammaren.

Tillsammans med Skunk Works arbetade Pratt & Whitney vidare på motorn och slutprodukten var en ena­stående ingenjörsbedrift.

Tack vare ett variabelt luftintag fungerade den vid hög hastighet som en så kallad ramjet: Luftströmmen leds förbi de ömtåliga, rörliga delarna i motorn och direkt in i efterbrännkammaren.

Varken förr eller senare har den tekniken använts i något serietillverkat flygplan, och Lockheeds ingenjörer var tvungna att uppfinna i stort sett alla delar till SR-71 från grunden.

Inga befintliga delar inom flygplansindustrin – varken hydraulikpumpar, kablar, smörjoljor, packningar, kameror, däck eller fallskärmar – var konstruerade för hastigheter på flera tusen kilometer i timmen.

Cockpiten, där piloten och systemoperatören skulle sitta, innebar en särskild utmaning. Nyutvecklade tryckdräkter, som senare användes i Nasas rymdfärjor, skyddade besättningen i den tunna atmosfären på 25 kilometers höjd och en effektiv luftkonditionering höll temperaturen nere.

Om besättningsmännen skulle behöva skjuta ut sig med katapultstolarna kunde de andas i de höga luftlagren tack vare inbyggda lufttuber i dräkterna.

Blackbird flög sin första tur i december 1964 och under åren därefter arbetade 8 000 man med att bygga totalt 32 exemplar av det revolutionerande planet.

När produktionen var slutförd gav försvarsminister Robert McNamara order om att Lockheed skulle förstöra alla specialverktyg och maskiner som använts i produktionen.

USA ville inte riskera att främmande makter fick möjlighet att bygga kopior av det effektiva spaningsplanet.

Med SR-71 fick de amerikanska myndigheterna ett viktigt försprång i kalla kriget. Bilder tagna med de inbyggda kamerorna från 25 kilometers höjd var så skarpa att teknikerna kunde urskilja strecken på en parkeringsplats på marken.

Planet kunde tanka i luften och därmed ta sig nästan var som helst på jordklotet från de amerikanska flygbaserna.

Flyghöjden, farten och den svårupptäckta radarprofilen gjorde det nästan omöjligt för USA:s fienden att upptäcka Blackbird – och om sovjetisk militär sköt missiler efter SR-71 hann de ändå inte ikapp planet.

Den unika motorn i Skylon-planet ska troligtvis testas under 2020.

© Reaction Engines

Hybridflyg reser via rymden

Även om rekordet sattes för nästan 45 år sedan är Blackbird fortfarande ett av världens snabbaste flygplan. Men snart kan det komma att ändras. En möjlig arvtagare är hybridflyget Skylon som ska röra sig i fem gånger ljudets hastighet och transportera
passagerare vart de än önskar i världen på mindre än fyra timmar. Det ska bland annat möjliggöras genom resor via rymden.

Blackbird oumbärligt för USA

När Ed Yeilding avslutade sin rekordflygning 1990 hade inte ett enda SR-71 gått förlorat i strid trots mer än 17 000 flygningar över fiendeland.

Nasa fortsatte att använda två av planen till överljuds-tester och år 1994 inträffade det otänkbara: Politikerna i kongressen beslutade sig för att ta Blackbird i bruk igen.

Krigen vid Persiska viken och i forna Jugoslavien hade visat att varken satelliter, nya flygplan eller drönare kunde klara det gamla planets arbetsuppgifter. Tre plan togs därför ur malpåsen, fick ny och bättre spaningsutrustning och sattes i tjänst.

Comebacken blev dock kortvarig: President Clinton skrotade planet år 1999.

Efter terrorattackerna två år senare övervägde USA:s försvar att åter sätta in Kelly Johnsons flygplan men utvecklingen hade till sist flugit ifrån det blixtsnabba Blackbird.

Läs också:

Flygplan

Vilket är världens snabbaste flygplan?

1 minut
Flygplan

Ljudlöst flygplan kräver varken propeller eller turbin

2 minuter
Flygplan

Nasa testar elastiska flygplansvingar

1 minut
Mest populära

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!